Liftarna

Igår missade vi bussen med ungefär en halv minut. Och på lördagar så går det bara en buss i timmen till Malmö, alternativt Lund. Båda dessa bussar går ungefär samtidigt, så vi stod där i minusgrader och insåg vår prekära situation. Att promenera hem igen kändes inte som särskilt lockande, även om det egentligen inte är så långt att gå.

Nåväl. Dalby pub hade öppnat, så vi kunde alltid gå in där och värma oss tills nästa buss gick. Men min sambo hade en annan idé. Varför inte prova att lifta? Det var ju ändå en del bilar ute och körde denna vinterkväll. De flesta hade gott om plats i baksätet till två passagerare till. Så på med reflexbandet på armen och upp med tummen!

De första två bilarna körde förbi. Och nästa. Och sedan tre till. Jag kände en viss aning av hopplöshet och vi började så sakteliga ställa in oss på att traska över gatan till puben. Vi hamnade då i en lite konstig vinkel i korsningen. Ska jag vara ärlig så stod vi något i vägen för de bilar som skulle köra höger, men vi sträckte ändå hoppfullt ut tummen. Bilisterna blinkade demonstrativt med högerblinkersen och svängde förbi oss...

Tills Ibrahim och hans fru dök upp och stannade. Lite skrämmande är det nog när min Magnus med sin något mörka röst lutar sig fram och undrar om vi får åka med, men de avskräcktes inte. De skulle till Burlöv och tog gärna med oss en bit på vägen. Och i Burlöv går det ju tåg tänkte vi.

Men Ibrahim körde hela vägen till Malmö med oss. "Det är ju kallt ute" som han sa.

Visst hade vi kunnat vänta en timme på nästa buss. Men det blev lite roligare såhär. Lite äventyr i vardagen och ett helt oväntat möte i en bil på väg mellan Dalby och Lund. Och visst är man lite extra tacksam en kväll som denna, när minusgraderna kryper innanför halsduken på en. Tacksam för att det finns människor som vågar samåka med två för dem helt okända personer med var sitt reflexband på armen. Och lite mer lugn i förvissningen om att en egen bil inte behöver vara ett absolut måste i denna världen. Med tummen upp och några vänliga medtrafikanter, så går det bra ändå.

En stulen cykel mitt i värsta vintern

Igår blev sambons cykel stulen. Utanför polisens tillhåll vid Drottninggatan och med decimeter av snömodd och slask i stan. Först blir en lite förundrad över att någon orkar och vill sno cyklar en kall februaridag som den igår.

Men sedan kan jag ändå förstå det. För i Malmö är det faktiskt lättare att cykla än att gå när det har snöat. Cykelbanorna på min väg till jobbet är plogade och saltade. Det är när jag kommer till Davidshall och ska dela väg med bilarna, som det verkliga äventyret börjar bland det pepparkaksfärgade och uppkörda snömoset. Och när vi skulle gå hem idag, så är bästa stället att gå torrskodd just på cykelbanorna. Överallt annars får man vara beredd på att snö och slask obarmhärtigt letar sig innanför byxor och skoskaft.

Han hade en enda cyklande dag till på jobbet kvar. Och då blir cykeln stulen. Kanske är det ett tecken? Kanske är det dags att köpa en ordentlig Dalbycykel, ett finfint komplement till busskort och billöshet? Jo, vi säger det, ett tecken. Och vem vet - det som göms i snö kommer kanske upp i tö...