Privilige is invisible for those who have it

Låt oss slå fast en gång för alla att jämställdhet INTE handlar om att alla ska bli lika. Det handlar om rätten att vara olika, men också om rätten till likvärdig service.

Låt mig också förtydliga att jämställdhet handlar om kvinnor och män. Andra faktorer som påverkar förhållandet mellan människor och maktbalansen i samhället (t.ex. ålder, funktionshinder, sexuell läggning, socioekonomisk ställning, födelseland etc) är också otroligt viktiga att vara medveten om. Kön går dock igenom alla dessa faktorer.

Malmö har fått en utvecklingsplan för jämställdhetsintegrering och i fredags var jag och chefskollegorna på avdelningen på utbildning/inspiration som stadskontoret bjöd in till. Andreas Liljenrud från Botkyrka kommun gav en pedagogisk och tydlig bild av vad jämställdhetsintegrering kan betyda för oss som offentlig förvaltning.

Det är inget vi kan välja bort, gömma undan bakom våra mål om trafiksäkerhet, tillväxt, trygghet eller grön stad. Så fort det vi jobbar med har en påverkan på kvinnors och mäns villkor så finns det där. Jämställdhetsintegrering är relevant när verksamheten berör eller utgår från individers villkor, samt när verksamheten har betydelse för en eller flera befolkningsgrupper i livets olika skeden. (Jag vet att flera av er känner igen er). Till exempel:

• Om vi bygger multisportarenor och dessa bara används av killar
• Om mörka cykelbanor och gångvägar med mycket buskage stoppar äldre och yngre kvinnor från att använda dem
• Om vi satsar på kollektivtrafik i staden eller på regional och nationell pendling
• Om snöröjningen prioriterar gång- och cykelvägar eller yttre ringvägen
• Om vi bjuder på arrangemang som lockar alla åldrar och både killar och tjejer

Jämställdhetsaspekten går på tvärs, som det matristänk vi pratade om för några år sedan här på kontoret.

Jämställdhetsintegrering talar om var arbetet ska bedrivas, dvs där ordinarie beslut fattas. Det är lätt hänt att vi skapar ett pilotprojekt, eller en speciell tjänst för arbetet. Det kan fungera som stöd, men för att lyckas fullt ut behöver frågan in i vardagen.

Hur jämställdhetsintegrerar vi?
Börja alltid med en bra analys. En bra analys behöver ett bra underlag, dvs könsuppdelad statistik. En könskonsekvensanalys beskriver utfallet för kvinnor och män vid en viss åtgärd. I en jämställdhetsanalys kopplar man utfallet till jämställdhetsmålen och tittar på hur dessa påverkas. Att genom en bra analys visa att jämställdhet inte är någon faktor i just den här frågan är också ett resultat.

Använd resultatet från analyserna i arbetet med den sakfråga som ska hanteras. Gör det inte i efterhand, eller genom separat redovisning.

Walk the talk
Det är inte alltid helt lätt att som enskild handläggare veta hur och varför man ska ta sig an utmaningen att jämställdhetsintegrera. Här måste vi chefer “walk the talk”, dvs ge nycklar och förutsättningar att jobba med frågan, och framförallt att efterfråga underlag i samband med programarbete, projektplanering och utvärderingar.

Själv har jag utmanat mina chefskollegor att anta utmaningen att jämställdhetsintegrera. Min första åtgärd kommer att vara att efterfråga könsuppdelad statistik i den mätning om drift- och underhållsfrågor vi gör årligen, samt att lägga in en jämställdhetsanalys både i samband med omvärldsanalysen inför verksamhetsplaneringen 2014 och nu när vi ska se över strategin för vårt dialogarbete.

I full förvissning om att jämställdhetsintegering bidrar till kvalitetssäkring och verksamhetsutveckling.

Citatet i rubriken är hämtat från Michael Kimmel, sociolog med inriktning genusstudier, USA

Allt kan säljas med mördande reklam

Till och med den maktordning som "det moderna" samhället bygger på idag; där kvinnor lär sig att vara tysta, behagfulla och underordnade och män lär sig att det blir riktiga män bara genom den tuffa attitydens och den knutna handens väg.

Egentligen inte särskilt revolutionerande. Reklamen finns ju där för att peta på våra största rädslor; att inte vara omtyckt, att inte passa in. Den finns där för att sälja en lösning. Den finns där för att ett litet fåtal vill tjäna pengar på de strukturer som håller oss inlåsta i en alltför trång syn på vad det innebär att vara kvinna och man.


www.jeankilbourne.com



Inget nytt, men så otroligt tydligt blev det när jag såg "Killing us softly 3" med Jean Kilbourne. Hon har sedan flera år tillbaka lyft fram reklamen och vilka stereotyper och egenskaper den ger kvinnor respektive män.

Det finns alltid de som vill debattera huruvida reklamen endast återspeglar verkligheten eller om den driver på den verklighet vi har. Spelar det någon roll egentligen? Är det denna värld vi vill ha? Ja, några vill det uppenbart, eftersom de tjänar på det...pengar...makt. Men är det denna värld som kommer att leda till en bra värld för kommande generationer att växa upp i? Tror inte det.

Ta trettiofem minuter av er tid och titta på videoinspelningen av ett av hennes föredrag (eller ta er åtminstone igenom 5-minuters-versionen på hennes hemsida). Och kom sedan och säg till mig att skillnaden mellan kvinnor och män bara handlar om biologi. Om ni vågar...


Exempel hämtat från facebook, där min kommentar var:
"We hold these truths to be self-evident,
that all men are created equal..."



Ge mig en 70-väg

Såhär en och en halv vecka in i arbetets gilla gång börjar jag komma ihåg vad det är som driver mig. Vad som ger energi och gör det helt OK att lunka till jobbet på morgonen.

Jag känner glad förväntan för det som komma skall. Och den förväntan har jag smittats av på jobbet. Från de som hänger med när jag testar en ny metod för incheckning på enhetsmötet. Från de som delar med sig av sina tankar, sin humor och sin värme. Som har överseende när det inte riktigt blir som jag tänkt. Som hänger på när jag vill testa. Min enhet med andra ord - och jag gillar den/de som jobbar där skarpt!

Jag är ingen god ledare i precis alla lägen. Jag testar mig fram, känner mig bekväm i en situation, osäker och obekväm i en annan. Balanserar på den där ibland slaka linan som handlar om att delegera, men ändå finnas till hands. Vid rätt tidpunkt. För rätt slags frågor. När blir det "vind för våg" och när blir det växtplats för de som jobbar nära en? Är jag tillräckligt tydllg alla gånger? Är jag övertydlig?  

Orsaken till mina funderingar är att det vankas verksamhetsplanering, som startar med kick start för enheten - två dagar tillsammans. Nu ska vi hitta rätt bland alla inriktningsmål, effektmål och strategier och finna våra aktiviteter och milstolpar för de kommande två åren. Jag har en tanke om hur vi ska göra det. Den är inte helt tydlig än (vi ska ju inte iväg förrän i övermorgon, sa hon med ett lätt ansträngt leende) men jag hoppas att det landar väl.

Jag känner i alla fall förväntan. Och lite stundens allvar. Att ta ett chefsskap och ett ledarskap kan man inte ta lättvindigt. Framförallt inte då man är nära andra människor - man har ett ansvar för att de ska ges möjlighet till utveckling, till att trivas. Jo, jo, individen har också ett ansvar, men som ledare spelar du roll. Det är både en triggande och lite skrämmande tanke. Och det är nog sunt att det är så.

Säkert blir det inte helt som jag har tänkt på planeringsdagarna. Men det är just det som ger mig energi. Förväntan. Möjligheten att testa och se vart det bär hän. Chansen att lära sig nya saker om sig själv och andra längs vägen. Det kan kännas lite läskigt ibland, men vem utvecklas av att köra en SUV på en raksträcka i 140km/h mil efter mil? Inte jag. Ge mig en 70-väg med kurvor och krön. Ge mig till det en buss med en brokig skara passagerare.  Då vet man aldrig vad som kan hända. Och det är just det som skakar om i glädjenerven. Något som behövs såhär 48 veckor till nästa sommarledighet...

För bekväm för egen bil

Ja, så är det. Jag är för bekväm för egen bil.

Orkar inte betala skatt och försäkring, komma ihåg att tanka eller fylla på spolarvätska.
Har roligare saker för mig än att åka till besiktningen.
Sover bättre utan att behöva oroas över pangade rutor, stulna musikanläggningar och repor i lacken.
Planterar hellre bambu och elefantgräs än att bygga nytt garage.
Investerar hellre i räntefonder än ett fordon som förlorar i värde så fort man lämnar bilhallen.
Svettas hellre i joggingspåret än med muttrarna och fälgarna när vinterdäcken ska på.
Giter inte åka till reparatören för att avgassystemet rosslar eller kamaxeln är utsliten.

Jag är inte för bekväm för bil. Lånar gärna. Eller hyr ibland när jag behöver. Men du, det är ganska gött att varje morgon tänka att man har sin egen privatchaufför till och från jobbet (nästan sin egen i alla fall - faktiskt ok att dela med lite andra busspendlare). Eller att ha råd till både taxi och hotellrum när man vill hitta på något en helg. Till typ samma pris som att ha en egen bil.

Vissa köper bil för att de är bekväma. Jag väntar så länge jag bara kan - bara för att det är bekvämare så.

"Det blev bara fel!"

Stackars påg som jobbade på Kjell & Co. Han är både ångerfull och en jättebra kille... Det var ju såå olyckligt att det hände... [OBS! nu är jag sådär ironisk som är svårt att uppfatta i skriven text. Tyvärr är det nog inte lika mycket ironi i uttalandet från pressansvarige i artikeln nedan]

Nu är detta alls inget ovanligt fel. Nej då, snarare så det brukar vara. "Boys will be boys" och allt det där ni vet. Men att avsluta intervjun med att försvara sextrakasserierna är inte Ok, även om man precis innan låtit pojken avsluta sin provanställning!

När ska vi vakna upp och inse att det inte alls "bara blir fel", utan att det handlar om en kvinnosyn (och manssyn) som tillåter killar att ta för sig och tjejer att objektifieras. Där kvinnliga politiker mister jobbet för en Toblerone och män sitter kvar på sina höga hästar efter att ha roat sig på sexklubb. Men det har kanske med kompetens att göra... (inte).

Allsång för nästan alla

Bra där Måns! (eller rättare sagt manusförfattaren som skriver Måns små talkort)

Efter ett potpurri av fotbollslåtar framförda av Markoolio, E-Type, Uggla, Hegerfors och av Måns själv, får Ugglas medsångerska Edith Backlund frågan om varför det bara är män som gör fotbollslåtar. (varför får just HON den frågan kan man undra. Ska hon stå till svars, eller?)

Nu är Edith snabb att svara att det visst finns kvinnor som gjort fotbollslåtar - Shakira till exempel. Och Christina Aguilera. Och Linda Bengtzing också för den delen, men Måns avslutar snabbt genom att konstatera att, nåväl, det görs inte så många fotbollslåtar av svenska kvinnor i alla fall...

Det finns ju i och för sig en del sanning i det. Men den intressanta frågan är väl mer varför det är så´, eller varför det är så viktigt att ha just fotbollslåtar i fokus (och så djupt hinner man aldrig i ett ytligt och lättsvävande program som allsången). Och varför Hegerfors enda starka fotbollsögonblick kommer från herrfotbollen. (Lite extra pinsamt när Victoria Svensson syns som allsångspublik bak i bild.)

Och även om man som kommuninvånare i Lund ska vara lite extra stolt över Lundasonen, som leder allsången, så undrar man ju om det inte finns en enda kvinna under dessa, typ hundra år, som allsången funnits, som skulle kunna leda den. Och göra det bra. Helt utan styltiga och förutsägbara manuskort...

En resepolicys öden & äventyr

...To be continued. Det slår aldrig fel att säsongsavslutningar summeras upp på det sättet; med en ruskigt spännande cliffhanger, som får mig att hoppa upp och ner i soffan och vråla "Neej, jag vill veta nu!!!"

Kanske inte lika rafflande, men likväl en cliffhanger på sitt eget lilla vis, har resepolicyn på min arbetsplats bjudit på. Vad är vi inne på för säsong nu? Låt oss se...13:e säsongen faktiskt. Ja, ni hörde rätt, säsong 13! (Vi hade snart varit ikapp Dallas, om inte JR börjat härja i rutan igen.)

Och vilka cliffhangers har vi då sett i resepolicyarbetet? Jo, bl.a. de här:

• Miljöförvaltningens representant åker plötsligt till Australien för att jobba där ett par år - men ersätts av en lika engagerad och duktig kollega
• Resvaneanalysen 2006 visar att det inte fanns statistik över bilanvändningen på förvaltningarna - men på något sätt blir det ändå en rapport med fullgod nulägesbeskrivning (inga siffror att redovisa säger ju också något...)
• Efter en gedigen internremiss, där flera förvaltningar nickar gillande åt helhetsgreppet, stänger stadsdirektören ner resepolicyn och vill att den ska återgå till att handla om enbart ekonomi - men gatukontoret väljer att fortsätta på egen hand
• Efter att gatukontoret valt att ta saken i egna händer presenteras en ny resepolicy....utan färdig handlingsplan - och där har vi den igen! To be continued...

Är det något de här frågorna INTE behöver, så är det otydlighet i ramarna. T.ex. kring vad som ska ske, av vem, när det är OK att göra avsteg och vad som egentligen händer om man väljer att strunta i att följa policyn.

Hur ser det ut hos oss, vi som ska föregå med gott exempel? Jo,tack, relativt tydlig policy med riktigt goda intentioner, men med en handlingsplan som inte egentligen finns, varken för implementering av själva policyn eller för åtgärder för att efterleva den.

Det som är bra är att vi har tillräckligt "högt i tak" för att klara av lite självreflektion av detta slag. (Eller hur?) Och vi är många redan idag som väljer att resa hållbart även utan en konkret handlingsplan. Det är ju inte alltid policies som löser gordiska knutar, utan dialogen, goda initiativ och förebilder. Men samtidigt behöver vi som arbetsgivare visa en tydlig väg och skapa bra förutsättningar. Så var är cykelservicen och regnställen till de som cyklar & går? När kan jag börja räkna tågtid som arbetstid? När finns det periodkort i stället för reskassa att använda för tjänsteresor? Hur märks det att jag väljer cykeln före bilen när jag tar mig runt i stan?

Nu är det ju inte alltid av ondo med en härligt rafflande to be continued. Så länge vi som regisserar storyn har någon slags pejl på hur vi vill att fortsättningen ska bli...

Socialt ansvarstagande & reklam

Idag började jag morgonen med att pussla.

Vid frukost läste inlägget i Sydsvenskan från Jessica Bjurström, VD för Sveriges kommunikationsbyråer, tidigare Sveriges Reklamförbund. Om att reklam och socialt ansvarstagande faktiskt bör höra ihop, och inte vara två skilda saker, som tidigare inslag i debatten gett uttryck för. T.ex. den om H&M och deras superduperbrunda bikinibrudar. Jag citerar:

"CSR ska väl inte bara vara en term som fungerar bra i årsredovisningen, utan ett stort ansvarstagande som genomsyrar allt ett företag gör, säger och kommunicerar. Inte minst reklam"

(CSR = Corporate Social Responsibility)

Nu kommer jag till pusslet, nämligen det jag lade när jag också läste Johan Malmberg i Helsingborgs Dagblad:

 "I mitt arbete har jag sökt i bildarkiv nästan dagligen i tiotals år. Jag vet vid det här laget alltför väl att bilder bekräftar fördomar. [ - - - ] Men värst och äldst är kvinnobilderna.Så fort man höjer blicken från den vardagliga lunken är det svårt deprimerande att se stereotyperna som reproduceras dagligen."

Att befästa könsroller eller andra stereotyper för den delen, är INTE ett uttryck för CSR. Att som vissa fotografer, t.ex. han som valde att visa upp årets mästerkock förföriskt lapa vatten ur en kran, (läs vidare i Malmbergs text) hävda att man inte "tänkt i de banorna" friar en inte från ansvar. Det visar bara på en bristande kunskapsnivå. Tyvärr är den kunskapsbristen ganska vanlig, inte bara i mediebranschen. I just genus & jämställdhetsfrågor får personligt tyckande ofta gå före forskning och fakta. Men de som drabbas är inte bara enskilda individer, utan hela samhället.

Och hur socialt hållbart är det i längden?

Fotboll & manlighet

"This is a man´s world"
Fotbollsvärlden alltså. Visst vi har dam-fotboll, men den befinner sig i en helt annan liga. På så många sätt att jag inte ska trötta ut er med att skriva det uppenbara. Ordet dam före visar dessutom att det kvinnor gör alltid måste förhålla sig till männens plats i samhället. Men det vet ju ni också vid det här laget.

Jag kan ändå inte låta bli att reflektera såhär i fotbolls-EM-tider. Herrfotboll då. Visst sitter jag och hoppas, skriker, hejar och förtvivlar precis som många andra. Det är ju spännande. Människorna på planen blir någon slags förlängning av den egna tävlingsinstinkten, något som förenar.

Men vet ni vad jag gillade allra bäst med matchen igår?! Jo när man helt plötsligt hör "här kommer Pippi Långstrump" på trumpet någonstans från publikhavet. Kaxigt, piggt och befriande. En tjej som inte alltid följer givna regler men som har civilkurage och ett stort hjärta. En katt bland herr-hermelinerna.

Kanske kan den förebilden sprida sig - 20 000 män tar hjälp av en tjej för att heja fram sitt lag. En skön kontrast på något sätt och det får mig att tänka på Stephan Mendel-Erks beskrivning av vad fotboll gör med pojkar & män i boken "Med uppenbar känsla för stil".

Å andra sidan kan det också vara en del av en och samma bild. Att aldrig visa svaghet är ett av idealen enligt Mendel-Erk. Ja, då kanske det är Ok att det är en tjej - hon är ju ändå världens starkaste.

En arbetskompis berättade att hon varit på knattematch - det här tillfället ett tjej-lag. det ena laget ledde med 7-1. Föräldrarna...nej jag menar papporna till det ledande laget gormade "knäck dem! Krossa dem!" så till den milda grad att domaren och tränarna fick gå in och be dem lugna sig. Och deras döttrar ville inte knäcka eller krossa, de ville spela boll. På ett sportsligt sätt. Medan papporna helst ville se att man sparkade på de som redan låg ner. En verkligt uppenbar känsla för stil från de män som kanske är en av de viktigaste förebilderna i sina barns liv i den här åldern.

Då väljer jag t.o.m. Herr Nilsson som förebild i stället, vilken dag som helst...

När ska vi börja våga prata om män?

När ska vi börja våga prata om män i trafiken?

I framtagandet av det senaste trafiksäkerhetsprogrammet i Malmö, satt jag med i en grupp som skulle titta på underlag och åtgärder kopplat till beteende. Vi konstaterade att en stor riskfaktor är om man är man eller kvinna. Det gäller fortkörning. Det gäller bilbälte. Och det gäller alkohol. Men att "peka ut" en grupp på det där viset var förvaltningen inte mogen för. Då. (lite som att tänka att likställighetsprincipen innebär att alla ska ha exakt samma behandling, alltid) Det gick inte att peka ut unga män som målgrupp i trafiksäkerhetsarbetet.

Snart är det dags för ett nytt trafiksäkerhetsprogram. Kanske kan det se annorlunda ut då. Nu finns det ju t.o.m. ett samtal kring att det är kvinnor som mest drabbas av fallolyckor på våra torg & trottoarer.

Jag blir därför också extra glad av att läsa senaste numret av Reflexen (sid 20-21) som Trafiktekniska föreningen ger ut. Där står bl.a. att:

• 9 av 10 omkomna utan bilbälte är män (skillnaden kan inte förklaras av mäns och kvinnors olika resvanor)
• Bilbältesanvändningen för kvinnor är 96%. För män är den 90,5%
• 8 av 10 fortkörare är män

o.s.v.

Nej, jag blir inte glad av siffrorna i sig, utan att man väljer att lyfta upp det på det här sättet. Detsamma skulle behöva göras i trafikmiljösammanhang. Kan ju vara "roligt" att veta att kvinnor är betydligt närmre målet för andelen bilresor än vad männen är. Det kanske borde synas i vårt nya trafikmiljöprogram också, om inte annat för att förbättra chansen till måluppfyllelse. Men då behöver vi våga börja prata om män i trafiken också...

Var finns insikten?

Oj oj oj...

Lyssnade på radioinslag på P4 Krisianstad om ett seminarium om Kristianstads framtid. 13 av de 14 inbjudna föredragshållarna är män.

Och så blir det ibland. Ofta för att man inte har tänkt längre än näsan eller de egna visitkorten räcker. Men de flesta brukar inse att det kanske inte är så smart, eller rent av odemokratiskt. Och man kan ha en bra diskussion kring det.

Något som dock inte Anders Fredriksson från Sveriges byggindustrier verkar inse. I stället menar han att det beror på att det inte finns några kvinnor i branschen (Ursäkta? Tillbaks till att kanske höja blicken utanför egna nätverket).

När han sedan får frågan om huruvida den sneda könsfördelningan kan få vissa, kanske främst kvinnor att känna sig exkluderade - att Kristianstad kan upplevas som en stad för män när det bara är män som pratar om framtiden, då svarar han att nej, det kommer inte vara fokus. Att gemene man inte kommer uppfatta det så. Att seminariet handlar om en stad som håller på att börja växa.

Ett hederligt "goddag yxskaft" med andra ord.

Detta seminarium görs dessutom i samverkan med det kommunala bolaget. Allmännyttan. Borde inte de ha reagerat?  Borde inte där finnas insikt i frågan?

Insikt som det på många håll saknas alldeles för mycket av.


Länkar:
P4 Radio Kristianstad

Vad vi lägger vår energi på

Igår var det årsmöte med tillhörande seminarium i nätverket för kvinnor i transportpolitiken. Förutom att jag själv gjorde en bejublad (skojar bara) reflektion kring ansvar, eldsjälar, traditioner och reaktioner från min arbetsplats, så fick jag möjlighet att insupa ny kunskap och inspiration.

Som tex föredraget av  Annika Carlsson-Kanyama, från Totalförsvarets forskningsinstitut (tänk vad det finns organisationer med intressant kunskap) Hon hade jämfört kvinnors och mäns energiförbrukning och utsläpp av koldioxid kopplat till konsumtion.

Föga förvånande är det männen som lämnar de största ekologiska fotavtrycken. Och det som sticker ut är transporterna. Män väljer att lägga mer pengar på transporter som genererar högre energiåtgång och mer utsläpp.

Därefter fördes en intressant diskussion kring konsumtion och identitet och hur det påverkar klimatet. En studie i USA visade t.ex. (föga förvånande) att det är vita konservativa män, som är de som mest förnekar att det finns ett klimatproblem. Kanske för att det är deras livsstil som ifrågasätts. Deras identitet. Och inte hjälper det med mer information i ämnet – denna grupp anser sig mycket kompetenta och kunniga redan och tar hellre argumentationen än funderar på att omvärldera sin världsbild.



Den första bilden som föreslogs
när jag sökte på ordet infrastruktur.

 Sen var det Tora Fribergs tur att blicka tillbaka på sin forskning. Hon förde bl.a. ett intressant resonemang kring ordet INFRASTRUKTUR och vad det utstrålar. Hur långt det ofta är ifrån det vardagsliv som den har till uppgift att möjliggöra. I stället har det varit vägar, broar och tunnlar som varit i fokus och det som diskuterats i detalj. Och om man har tur ett och annat resonemang kring kapacitet.

Att den infrastruktur som länge satsats på i stället utesluter vissa grupper och människor, det talas det sällan om. Mobiliteten polariseras - resurssvaga blir mer bundna till en viss plats, men samtidigt tvingade till rörlighet för att få jobb. En klar maktaspekt.

En annan reflektion hon hade, och som jag håller med om, är att det ofta finns en yrkesmässig distans till arbetet man gör....utom när det gäller jämställdhet. Då plötsligt får personliga föreställningar i stället för kunskap och kompetens styra. Toras tanke var att det beror på att jämställdhetsaspekten inte ingår i utbildningen - man lär sig helt enkelt inte förhålla sig till det.

Hon såg några olika strategier hos planerare:

1. Detta berör inte mina frågor/mitt ämnesområde
2. Detta är någon annans ansvar
3. Jämställdhet ses som viktigt - men man använder sedan stereotyper i sina beskrivningar och i sitt material.
4. Man vill förstå, vill få bättre kunskaper.

Nummer 4 är det eftersträvansvärda anser jag. Och Jag måste säga att vi i Malmö på många sätt är där. Och på många sätt inte. Men vi har världens chans att ta tillvara på både erfarenheter och det engagemang som redan finns. Bara vi lär oss att efterfråga både jämställdhet och kunskap om jämställdhetsaspekten.

Just nu är utmaningen att sprida det arbete som gjorts - inåt och utåt - för att få fart på diskussionerna. Och för att kunna få full utväxling på potentialen för en långsiktigt hållbar utveckling, ekologiskt, ekonomiskt....och socialt.

Länkar:

http://www.kvinnoritransportpolitiken.se/

Dagens betraktelse

Dagens betraktelse hämtar jag från Mil-institutets workshop om ledarskap och livsberättelsen. Vi satt i gemensam ring, så som jag så väl känner igen från min tid i Framtida ledare. Två män och 13 kvinnor - samt ledarna Johanna & Greger.

Det var dags för presentation och Greger sa att "Vi tar och gör den genom att skicka vidare, så att det inte blir den vanliga rundan".

Han började och skickade till näste man...som fortsatte och skickade till siste man...som sedan skickade vidare till en kvinna.

Tre män och 14 kvinnor och de första som får möjlighet att presentera sig är männen. En tillfällighet? Ja, vad tänker du själv?

I slutreflektionen kunde jag inte låta bli att notera detta - jämställdhetsfrågan ingår ju ganska - för att inte säga rejält - tydligt i min livsberättelse. Jag upptäckte då att jag inte var ensam om att göra denna betraktelse. Och vips blev min livsberättelse en del av den norm och struktur som samhället vilar på just nu. Min personliga tanke blir en del av ett mönster. Eller moenster, för att citera gotlänningen i inredningsprogrammet. Det är nog precis vad det är.



Av Liv Strömquist



Från plan till praktik - en vinglig färd

Ånaj, nu är det dags för Dalby att trabbas av villamatte-febern! Nåväl, det är väl inte förra gången, men nu finns ju en ny översiktsplan med ambitioner om en hållbar utveckling, täthet och minskat bilberoende.

Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan vad som händer på vägen. Alla planer, mål och strategier ser ju hur bra ut som helst. Ändå byggs det externhandel, fler och större trafikplatser och stadsgator med motorvägsstandard. Varför? Vad är det som gör att det blir en sådan vinglig färd? Var går det snett?

Tyvärr såg jag en del av svaret i förmiddags. Där satt jag i lugn och ro med söndagstidiningen. Sydis har alltid många bra reportage på söndagarna - den dag tiden finns att försjunka djupt ner i trycksvärtan.

Där såg jag det - ett rykande färskt exempel på synapskollaps. En byggnadsnämnd som uttrycker en vilja att satsa på villor i ett område som är tänkt att ha tätare bebyggelse. Tjänstemännen rekommenderade ett nej. Beslutet togs ändå om att påbörja ett planarbete. 

Visst kan man tänka att det finns "behov" av villor i småorterna, när priserna i städerna skjuter i höjden. Men argumentationen är under all kritik, om citatet i tidningsartikeln stämmer. Jag citerar: "– Det här är lagt som ett bostadsområde i översiktsplanen, och exakt vad det ska ha för täthet om 20 år tycker jag är ganska ointressant. Vi kan se att det finns ett behov nu för den här typen av bebyggelse." (Staffan Bolin, vise ordf. byggnadsnämnden.)

Vad hände med ambitionerna och hållbarhetsperspektivet?

Jag vet att det är en bra strategi att satsa på tätare bebyggelse, som t.ex. radhus. Ur många perspektiv. För att hushålla med framtida generationers resurser till exempel. För att inte tvinga in människor i ett kostsamt bilberoende. För att behålla bykänslan och inte göra om Staffanstorps misstag att smeta ut sig på slätten så till den milda grad att både karaktär, själ och känsla bleknar bort.

Ok, jag bor ju själv i en villa - 2 personer med gott om kvadrat till var och en. Då kanske jag inte kan missunna andra detsamma. Det är inte lätt det här. Vårt hus har dock stått här sedan 50-talet och vi fortsätter envist att leva villalivet utan egen bil. Och dessutom är jag inte lundapolitiker med ansvar för stadsutvecklingen. Inte än i alla fall...


Länkar:
http://www.sydsvenskan.se/lund/privat-aktor-vill-bygga-nytt-villaomrade-i-dalby

Världens modernaste land?

Sverige 2012. Världens modernaste land?

Efter att ha läst Heidi Avellan och lyssnat på Radioprogrammet Medierna börjar jag undra. Allvarligt. Vad är det för kvinnosyn som vi tillåter existera i det här landet?

Det kan bli så lätt att börja tvivla på att det handlar om en liten klick missanpassade och kvinnohatande individer. Och denna misstro drabbar de män som aldrig skulle få för sig att önska en kvinna att bli våldtagen för att hon skrivit en artikel som "misshagat". Precis som "the good guys" faktiskt gynnas av maktobalansen i vissa sammanhang, så får de vara beredda att dras in i det negativa som följer. Och det kan ju inte kännas särskilt kul.

Det är därför som jämställdhet INTE är en kvinnofråga! Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Som människor. Som jämlikar.

Börjar det inte bli dags att göra något? Hur länge ska man kunna gömma sig bakom att det "bara handlar om pojksträck" (något som tydligen även gäller för män i övre medelålden i teaterbranschen - lyssna på P1, så förstår ni vad jag menar)

Hur? Ja, en början är kanske att säga att detta inte är OK. Det var det inte igår. Det är det inte idag. Och det kommer inte att vara det i morgon.

Då kanske vi kan börja kalla oss världens modernaste land...

PS: För er som undrar över det där med världens modernaste land - kan ni kika på Fredrik Lindström.

Tittskåpet

En kollega lade ut den här bilden på Facebook för någon vecka sedan och jag kunde inte motstå att "sno" den. 

Förutom den klassiska pennföringen och färgläggningen (se bara hur mannens scarves och kvinnans förkläde matchar) så är ju budskapet fantastiskt! Ingen tvekan om vem som är familjeförsörjare och håller i pengarna i den här familjen! Ingen tvekan om vem som ska vara nöjd, glad och tacksam!

Någonstans får jag en lätt unken smak i munnen. Kan inte bara skratta gott åt forna tider könsroller, som vi för länge sedan lämnat bakom oss (eller?).

Kanske beror det på artikeln om feminism vid fronten i Sydis i lördags. Där Strindberg citerades: "Kvinnan är såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida".

Det får mig att känna att de på bilden som har mest samhörighet är inte kvinnan och mannen, som människor, utan kvinnan och kylskåpet som objekt och tillbehör till mannnens livsstil.

Okej, bilden är gammal och Strindberg ännu äldre. Men vem hyllas fortfarande? (Det är ju t.o.m. Strindbergåret i år) Hur ser lönestatistiken och arbetsfördelningen för det obetalda hem- och hushållsarbetet ut idag? Vem har makten? Vem är subjekt och vem är objekt?

Det kanske inte är lika tydligt idag... eller?

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Här kommer därför 2000. Ord alltså...

Vems ansvar är det?

Vems ansvar är det att det är Ok att gifta bort 15-åringar, som sedan torteras av sin nya släkt? (notis i dagens tidning) Vems ansvar är det att tjejer får skylla sig själva om de blir ofredade när de går ut på krogen i utmanande kläder? Vems ansvar är det att kvinnor "vill" vara hemma med barnen mer än männen? Vems ansvar är det att tjejer "inte tar för sig", vare sig i klassrummet eller i löneförhandlingarna? Eller att helt vanliga, schyssta killar bemöts med rädsla och undvikande när de rör sig på samma gata som en ensam tjej på kvällen? Vems ansvar är det att reklamen cementerar könsstereotyper?

Reklamen är ett tittskåp in i samhällsnormerna. De både plockar upp det som finns och hjälper till att cementera könsroller och stereotyper. Hjälper till att begränsa både män och kvinnors handlingsutrymme och fulla potential. Hur bra är det? Egentligen?

Tidningsannonsen från en gammal vindsvåning på Möllan är bara ett exempel. Men ett exempel för mycket.

Heja tanterna!

Igår tittade jag på SVT Play och Inför Eurovision Song Contest. Rysslands bidrag - en handfull gamla tanter som sjöng om att vara med och dansa. Inte världens bästa låt kanske, men så rörande på något sätt.

Glada gamla tanter - babushki, som fick ta plats på en scen. I Ryssland - där männen och den manschauvinistiska kulturen styr.

Visst, många kanske gör sig rolig på deras bekostnad, men jag väljer att se det som att de får den plats som de borde fått för länge sedan. Dessa kvinnor, som bär samhället på sina axlar utan att få den uppskattning och lön som de egentligen förtjänar. Heja tanterna!

Låt killarna spela boll - och andra berättelser från igår

Var kommer den jag är ifrån?
Vad var det som formade mig till den jag är idag, som påverkar mina till synes rationella val och mina lite mer impulsiva känsloyttringar?

Ibland funderar jag på vad jag har med mig i det smått berömda bagaget. Kanske mest hemifrån, eftersom det är den första grupptillhörigheten, men även från skola, vänner och den tidsålder jag växte upp i. (låter som om jag levde på 1700-talet...och det kanske någon i framtiden kommer att tycka att jag gjorde...)

Jag funderar på  några händelser från igår - vad gjorde att just det hände och hur har det påverkat hur jag tänker och agerar idag?

Ta mitt engagemang för jämställdhet till exempel, som i och för sig kan vara ganska enkel att förklara på ett sätt. Ojämställdhet har ju påverkat mig direkt på flera sätt och då är det klart att det blir en viktig fråga. Å andra sidan finns det dem som drabbas mer än jag, som aldrig kopplar ihop det med någon slags action. Även om de hade haft makt att påverka.

Det finns några Kodak Moments på jämställdhetstemat. Jämställdhet...och lite mod.

Låt killarna spela boll

I femman var vi på 3-dagars klasskollo i Magnarp. Vet inte riktigt vad vi gjorde egentligen, mer än att cykla till Engelholmsglass på studiebesök och att vara olika lag som ansvarade för dukning och disk vid måltiderna. Vi delades in sådär fint som man brukar göra: två killar och två tjejer i varje grupp. När min grupp skulle ansvara för att duka av, så var plötsligt Henke och Kalle ute och spelade fotboll, medan jag och Anna stod kvar inne med tallrikar som skulle torkas och ställas in i skåp. Kändes det kul? Nej.

När jag påtalade detta för vår lärare (en magister av gamla skolan, som då, 1986, var runt 63 år gammal) ryckte han bara på axlarna och sa: "Det är väl inte så farligt."

Där hade jag kunnat huka mig och gå tillbaks till tallrikarna, med ännu ett bevis på att kvinnor städar och män gör lite vad de vill...men av någon anledning kände jag att Nej, det här är inte OK. Det sa jag till magistern också. Det var tydligen lite småjobbigt och provocerande att en tioåring inte var helt nöjd med jämställdhetsaspekten, så min lärare for ut med armarna och skrek;
"Jamen, stick du också ut då, om det ska vara på det viset!!!"
Jag tror jag mumlade att det inte var det som saken handlade om. Jag vet inte om han fattade. Varken då eller senare.

Jag förstod i alla fall att killar och tjejer tydligen har olika förväntningar och roller, som påverkar deras valmöjligheter. Jag förstod det inte med just dessa ord, men känslan satte sig nog någonstans.

Kommer ni från högskolan, eller?
I Kalmar jobbade jag bl.a. med ett projekt för säker skolskjuts. Tillsammans med Anna-Karin på stadsbyggnadskontoret tog vi fram en digital karta, som skulle underlätta både skolvägsinventering och åtgärdsplanering. Anna-Karin var specialisten när det gällde GIS.
Det blev en del möten med olika representanter för skola m.fl. På ett av det var det jag och Anna-Karin och sex män....nej, sju förresten. En stund efter att vi börjat mötet  - vi presenterade inventeringssystemet - kom en man insläntrande och slog sig ner. Han presenterade sig inte. Frågade inte om han missat ngt väsentligt. Han började bara tycka en väldans många saker. När Anna-Karin försökte förklara hur det faktiskt fungerade, slängde han ur sig:
"Vilka är ni egentligen? Kommer ni från högskolan eller?"
Eh, nej, vi är bara hitbjudna som experter för att lära er hur ni kan trygga barnens skolvägar....sa vi kanske inte rakt ut, men den tidigare goda stämningen sjönk något resten av mötet.
Nu skulle vi ju kunna ta det som en komplimang, med tanke på den kunskap och kompetens som spirar vid landets högskolor. Men jag tror inte han menade det som en sådan. Och jag tror inte han sagt det på samma sätt om Anna-Karin och jag hetat Anders och Linus i stället. Eller om vi varit äldre för den delen. (Både kvinnor och unga till åldern - det kan ju aldrig sluta väl...)

Flickorna begriper inte...
Återigen Kalmar, som på många sätt låtit mig stifta bekantskap med det berömda glastaket. (inte för att Kalmar är särskilt utmärkande, utan för att det var mitt första större möte med arbetslivet) 
Jag och Caroline den här gången. Vi deltar på ett internt planeringsmöte om viktiga stadsutvecklande frågor. Kanske hur Erik Dahlbergs väg skulle kunna bli mer inbjudande för gående och cyklister. Eller hur vi skulle kunna minska bilanvändningen inne på Kvarnholmen. I alla fall är det de tankarna som jag och Caroline försöker implementera. Ett nytt synsätt på stadsutveckling, där bilen inte behöver vara i fokus. Då säger Anders att "Flickorna begriper inte vad vi håller på med".
Vilken härskarteknik var det där nu igen?

Bara det inte tar för mycket tid...
Malmö 2009. Hållbar jämställdhet i framtidens kollektivtrafik - detta utvecklingsarbete vi gjorde under 2009-2010, som fortfarande väcker intresse i landet. Har varit i Stockholm, Göteborg och Linköping och presenterat arbetet. Och på otaliga möten i Malmö med omnejd. Inbjudningarna kommer fortfarande.
Vilken tur att vi fick chansen att jobba med jämställdhetsaspekten tillsammans med forskare och med hjälp av externa utvecklingsmedel! Allra helst eftersom det var en aspekt som politikerna tagit med i utredningsarbetet om framtidens kollektivtrafik. Bara att tuta och köra. Eller? Eller inte.
Det allra första jag möttes av när jag presenterade möjligheten var:
"Är det verkligen något som ligger inom vår verksamhet? Bara det inte tar tid från annat..."

Tid från vadå? Ännu en teknisk trafikanalys? Eller ekonomisk kalkyl? Det blev ganska tydligt vilken hierarki de olika aspekterna hade. Är inte det en anledning i sig att belysa jämställdhetsaspekten? Jo, det var något som utvärderingen av våra fördomar och föreställningar kring jämställdhet i trafikplaneringen visade med klarhet.

Men det är väl så - om du inte vet vad du inte vet, så saknar du det inte och när du stöter på det så kan du inte heller bedöma om det är viktigt eller ej. Om ni hängde med...

Vid ett annat tillfälle ska jag berätta om alla de tillfällen då jag stärkts och lyfts på min väg genom livet. Av till exempel Johanna, Eva, Ann-Sofie, Lisbeth, Karin och Maria. (Och av Thomas, Bosse, Per och Lennart för den delen) För ni vet väl att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Och även om händelser som dessa säkert har bidragit till det engagemang som gör att jag har en styrka idag, är ändå min förhoppning att jag kan föra stödet vidare. Så att berättelser som de som ovan, blir lite ovanligare i framtiden.

Om regionförstoring och jämställdhet

Tidningen City startade i veckan en artikelserie om pendling. Först ut ställer man frågan om pendlingen är en kvinnofälla. Jag väljer att bortse från den enkla journalistiken med endast ett intervjuexempel som säger att "vi gör det som är mest praktiskt för oss" (med andra ord: vi är absolut inte en del av ett större system eller mönster, det här är helt individuellt, bla bla bla). Jag fokuserar i stället på det forskaren Ana Gil Solá intervjuas om. Hon har studerat pendlingsmönster kopplat till diskussionerna om regionförstoring och hur olika det påverkar män och kvinnor, beroende på våra olika förutsättningar kopplat till dagens könsroller.
intressant tycker såklart jag som tänker mycket på både jämställdhet och stadsplanering. För vem är regionförstoringen till för och vilka blir konsekvenserna ur ett jämställdhetsperspektiv?

Det verkar alltid vara lättare att hävda stora satsningar på tillgänglighet med ett regionalt/nationellt perspektiv? Motorvägar, citytunnlar, höghastighetståg och Öresundsmetro - är det inte lite, lite viktigare än spårväg och cykelsatsningar för lokal tillgänglighet? Och om vi ska satsa på spårväg - är det inte då för att det är en viktig länk i det regionala resandet? Dagens inside tips: Jo, du måste hävda regional nytta, annars har du inte tillräckligt med argument, så går snacket i maktens kommunala korridorer och så ser den rådande normen för planeringen ut. (Undra om det hänger ihop med vilka som har bestämt vad som är viktigt i planeringen - vems erfarenheter och vardag som fått vara normbildande så att säga?)

På Tillväxtverkes hemsida kan man t.ex. läsa följande om ett projekt inom IBU Öresund: "Regionförstoring och en stor kritisk massa av arbetskraft och kompetens är en viktig faktor i konkurrensen med andra regioner. En integrerad arbets- och bostadsmarknad i Öresundsregionen är en utvecklingspotential. Totalt har Öresundsregionen en befolkning på cirka 3,6 miljoner invånare. Men en ökad integration kräver goda kommunikationer och hög tillgänglighet."

Nog för att alla argument kan vara både bra och betydelsefulla att lyfta upp. Jag säger inte att det här med ökad tillgänglighet till en större arbetsmarknadsregion är dåligt på alla sätt. Frågan är bara vilken vikt de olika perspektiven får sinsemellan. Och vad som sker om vi samtidigt tar på oss genusglasögonen?

Kanske skulle vi då se att kvinnor och män fortfarande befinner sig på helt olika arbetsmarknader med idag helt olika "behov" av regionförstoring. Att en ökad pendling i vissa arbetskategorier, cementerar könsmönstret när det gäller ansvaret för hem- och hushållsarbetet. Att vi lägger ner mer pengar på mäns resvanor än kvinnors.

Så ser det ut idag i alla fall - och även om vi önskar något annat för framtiden, får vi inte negligera nuläget. Vi behöver problematisera och utmana vår planeringsnorm, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Det är väl det jag försöker göra här, även om jag inte är helt färdigtänkt.

En sak är jag dock fullständigt övertygad om - att både samhället i stort och den fiskdamm som är Sveriges trafik- och stadsplanerar-skrå och som jag själv är en del av, skulle må riktigt, riktigt bra av en vitamininjektion av fler genusvetare, etnologer och kulturgeografer i styrgrupper, arbetsgrupper och i arbetet med strategiska planeringsfrågor för framtidens hållbara samhälle. Ana Gil Solás forskning är ett exempel på detta.

Leklust

Leksaksföretaget Leklust kom ut med sin påsk-katalog och fick direkt stor uppmärksamhet. Varför? Var det för att de använt en helt ny tryckteknik? Eller för att de börjat sälja full-size-mänskliga-robotar? Nej. För att de lät en flicka köra trampbil och spindel"mannen" köra en barnvagn.

Sydsvenskan kallde tilltaget för "Veckans Hoppsan". Och visst är det bra att stereotyper bryts. Mycket bra rent av.

Men eftersom jag är på det humöret, så kan jag inte låta bli att undra varför de behåller ljusblå bakgrund på bilsidan och rosa på docksidan?

Och när ska tillverkarna av alla dessa leksaker frångå den homogena färgkombinationen för de olika leksaksgrupperna? Eller "vi" konsumenter börja protestera på allvar?

Jag tror att tjejerna i det här fallet fortfarande har det lättare än killarna att gå över leksaksgränsen. Det är OK att sätta sig i trampbilen eller ta på sig en spindelmannen-dräkt.  Men pojkarna stöter nog på mer patrull om de vill spatsera ute med den där barnvagnen i kvarteret..

Visst finns det undantag. Jag har vänner som verkligen låter sina barn prova alla olika roller, oavsett om de har pojkar som vill ha volangkjol, eller tjejer som vill vara pirat i stället för prinsessa på maskeraden. Men volangen på pojken ger nog ändå fler kommentarer från andra. Sådär "i all välmening".

Men om nu flickorna VILL vara rosa prinsessor? Ja, det ska väl vara Ok det också. Så länge det inte är den enda roll som tilldelas dem. Tids nog kommer man att stöta på olika slags begränsningar. Så det känns lite onödigt att begränsa redan här. Redan nu.

Och ännu en gång (känns det som) kommar Hans Villius röst väl till pass: Året är 2012. På Facebook jublas det över en tjej i trampbil. Äntligen! Fantastiskt! Denna bild. Från påsken, då flickor åkte trampbil. Kommer att stå som en gloria för eftervärlden. Som ett minne över då jämställdheten inte bara var en tanke. en önskan. Utan något som gällde även de yngsta i samhället. Flickan på bilden ska snart ge sig ut i kvarteret med...

Favoritkläderna jag minns med värme

Visst kommer ni ihåg kläderna. De där som ni gillade lite extra. Som användes så fort de inte låg i tvättkorgen. Som lappades och lagades. Som blev saknade när du växte ur dem.

Kläderna som på något sätt formade dig till den du är idag. Ja, jag tror faktiskt det var så ibland.

Ta min gröna träningsjacka med HOK:s emblem på bröstet till exempel. Jag tror jag fick ärva den från brorsan. Eller så köptes den till mig. Det var inte så noga då, i början av 80-talet.

Dels gillade jag nog jackan eftersom jag älskade orientering. Både i skolan och i orienteringsklubben. Det handlar ju inte bara om att springa fortast. Att kunna läsa kartan och hitta rätt är elementärt i denna sport. Äntligen något jag var bäst i klassen på när det var friluftsdag!

Jämfört med andra orienterare vet jag faktiskt inte hur bra jag var. När vi tävlade vann liksom alla. Det fanns alltid ett välfyllt vinstbord. Och det kändes som om vinsterna räckte till alla. Man blev i alla fall uppropad efter placering och jag var väl inte bland de första, men inte heller sist. Jag valde ofta en honungsburk av någon anledning (det var innan föräldrarna placerade ut bihus på torpet och blev självförsörjande på honung). En gång blev det stenkulor. En annan gång glasunderlägg med gamla veteranbilar. Intressant val med tanke på att jag var typ sju år...

Nåväl, nu var det ju jackan jag ville fokusera på. Det var något speciellt att ha den på sig. Jag kände mig stark på något vis. Och lite cool. Dels för att jag såklart såg upp till brorsorna och att ha en likadan jacka som dem betydde ju att jag var med. Men den var också så enkel att ha till allt och vid alla tillfällen. Den funkade till exempel på Kålmårdens djurpark, matchat med piratbyxor till.

Den gav mig möjligheter i stället för hinder.

Visst var jag något av en pojkflicka. Och det är jag ganska glad för. Jag fick ju tillgång till både och. Mamma sydde ofta matchande klänningar till mig och min syster. Men jag hade lika ofta manchesterbyxor och sportjacka. Och det passade mig alldeles utmärkt.

Nu när jag ändå satt här, nostalgisk över kläderna jag en gång hade, så hittade jag en fantastisk T-shirt, så lång från rosaglittriga Hello Kitty eller Bilar på blå bakgrund vi kan komma. Jag kan bara älska den och önska att det gick att hitta mer av sådant i dagens klädbutiker.

...

Ursäkta? Aha, ni undrar över de något överdimensionerade moppehjälmarna? Jo det kan jag berätta. Det var ju så enkelt att leka 1981. Just den här leken gick ut på att jag fick lillasyrran att springa före runt torpet, eftersom det såg så otroligt roligt ut med den stora hjälmen bakifrån. Jag sprang helt enkelt bakom och skrattade så jag fick ont i magen. (Det var en storasysters privilegium - att få bestämma leken lite grann ibland).

När jag blev äldre kom andra kläder in i bilden. På gymnasiet - jag gick humanistisk linje - hade jag verkligen en klänningsperiod, men de gick nog mer åt det svarta, långa, lite svårmodiga hållet än det kortkorta.

Sen började jag fundera på om jag har något plagg idag, som ger mig samma känsla av oövervinnlighet som min gröna orienteringsjacka gjorde då? Svårt att säga. Det är ju inte ett lika skyddat, problemfritt liv att vara 35 som när jag var 5. Man blir ju mer medveten, på gott och ont. Men det är klart jag har favoritkläder. Och för att hitta den där känslan av det-här-är-jag-när-det-känns-bra så hamnar jag åter bland jackorna. En grön (!) tygjacka i lite mulle-stil, med fickor på både mage och bröst. Jodå, man kan säga att den hamnar i samma genre som orienteringsjackan. Friluftsfrämjandets genre, även om jag inte kan skryta med att vara en jättefriskus-typ.

Så kanske är det inte så långt emellan mitt femårs-jag och den jag är idag. Egentligen. Kanske är det tack vare den där gröna orienteringsjackan med rött emblem på bröstet. Den är i alla fall en stärkande symbol. Och det är ju inte illa för lite tyg. 

LEGO - hur tänker ni?!

Inlägget i DN Kultur sammanfattar väl ungefär vad jag tänker om saken.

Först säger ni rakt ut att ni bara har småpojkar som målgrupp. Och ni tar fram den ena action-kollektionen efter den andra. Sen upptäcker ni att det kanske kan vara bra att sälja även till tjejerna, men då efter helt andra "ideal". Ni målar in både killar och tjejers kreativitet och handlingsfrihet i ett litet litet hörn av en skrubb, med sedan länge utgånget bäst-före-datum!

Jag blir så trött. Och nej och åter nej. Det handlar inte om att vi ska "tvinga" flickorna att bli pojkar eller tvärtom. Eller att tjejer inte får gilla att leka med rosa glass-kiosker, eller killar med piratskepp. Men det måste vara OK även tvärtom. Men så riktat som det är idag, går det en knivskarp linje mellan vad flickorna och pojkarna förväntas leka med. Killarna vet det och tjejerna vet det. Att bryta mot det tillrättalagda går, men tusan i mig om det är särskilt lätt. Vi ger våra barn 2 möjligheter i stället för hundra. Hur schysst är det?

Det fanns ju faktiskt en tid när LEGO var just lego, dvs plastbitar i olika färger och olika antal pluppar, som vi kunde bygga nästan vad som helst av. Idag ett rymdskepp, i morgon ett zoo. Som vände sig till små och stora barn. Punkt.

Mina bröder hade en stor blå plastback fullproppad med lego. Ibland fick jag vara med och bygga med dem (bröderna är 10 och 11 år äldre än jag, så det var väl inte varje dag de ville ha med mig, men ibland så...). Det var hur kul som helst. När sen brorsorna gick vidare till moppe och hårdrock, fick jag och syrran ärva backen med lego. Vi kompletterade senare med vårt älskade FABULAND. Den förlorade länken mellan Duplo och Lego, med djurfigurer i en sagovärld. Vad jag kommer ihåg vände sig också Fabuland till barn. Typ alla barn. 

Små väggar, kvastar, stolar och kaffekannor gav en annan dimension i leken. Visst, det styrde lite mer än gula och röda klossar, men inte så att det tog överhanden. En av mina stoltaste skapelser var huset med kolkällare, där jag gömde motstånds-män och -kvinnor. Eller när jag byggde upp "Varuhuset". Öhmans, ni vet. Med Richard i charken och Bengt på lagret. Härliga tider! 

Men nu? Vilken väg väljer vi? Och vem väljer egentligen? Tillverkaren skyller på efterfrågan hos konsumenten, föräldrar på att barnen ju vill välja just det som tillverkaren tillverkar och barnen skyller på...ja vem? Hur? Och är det så farligt egentligen? Är det inte bara att rycka på axlarna?

Det beror väl på hur vi vill rusta barnen för livet. Jag tycker att det passar att sno lite citat från tidigare nämnda DN-artikel. Det är Niclas Järvklo, idéhistoriker och mansforskare på Stockholms universitet, som får stå för dagens slut-reflektion:

Niclas Järvklo vill också understryka det sorgliga i att ett diskriminerande Lego för flickor ytterligare förstärker bilden av att det övriga sortimentet är för pojkar, och att de egenskaper man spelar på i kill-koncepten är minst lika begränsande som Lego Friends. Pojkar ska ägna sig åt att lösa problem och spela ut konflikter, flickor ska spegla sig och vårda.

– Lego låser in flickor och pojkar i var sin värld. Det är tydligen inte ens meningen att de ska leka med varandra längre.

Tur jag har kvar bitarna från den blå platsbacken...

Kan man vinna över systemet?

Den här gången handlar det inte om det patriarkala, eller globala systemet, utan helt enkelt om vårt personalhanterings-system.

Kan man vinna över det? Är det någon som har gjort det? Själv är jag tveksam till om ens de som tagit fram systemet förstår vad ordet användarvänlighet innebär.

Bevisföremål nr 1 - Kryssrutan. Var vill du ha den helst? Före, eller efter det ord som säger vad du ska välja? På detta svarar i alla fall jag att jag vill ha det precis som en punktlista eller numrerad lista. Rutan först - beskrivningen sen.

Är det så i det här systemet? Nej då. Konsekvensen av att kryssa i fel ruta kan dessutom vara att en stackars medarbetare ser ut att vara sjukskriven hela månaden, även om hen stämplat in, något som i sig ska se till att sjukfrånvaron avbryts.

Bevisföremål nr 2 - Det behövs en manual för att förstå manualen. Har faktiskt inga ytterligare kommentarer på detta.

Kanske skulle det finnas krav på en bra interaktionsdesigner när systemet beställdes... Och ev en liten utbildning för undertecknad...