Såhär en och en halv vecka in i arbetets gilla gång börjar jag komma ihåg vad det är som driver mig. Vad som ger energi och gör det helt OK att lunka till jobbet på morgonen.
Jag känner glad förväntan för det som komma skall. Och den förväntan har jag smittats av på jobbet. Från de som hänger med när jag testar en ny metod för incheckning på enhetsmötet. Från de som delar med sig av sina tankar, sin humor och sin värme. Som har överseende när det inte riktigt blir som jag tänkt. Som hänger på när jag vill testa. Min enhet med andra ord - och jag gillar den/de som jobbar där skarpt!
Jag är ingen god ledare i precis alla lägen. Jag testar mig fram, känner mig bekväm i en situation, osäker och obekväm i en annan. Balanserar på den där ibland slaka linan som handlar om att delegera, men ändå finnas till hands. Vid rätt tidpunkt. För rätt slags frågor. När blir det "vind för våg" och när blir det växtplats för de som jobbar nära en? Är jag tillräckligt tydllg alla gånger? Är jag övertydlig?
Orsaken till mina funderingar är att det vankas verksamhetsplanering, som startar med kick start för enheten - två dagar tillsammans. Nu ska vi hitta rätt bland alla inriktningsmål, effektmål och strategier och finna våra aktiviteter och milstolpar för de kommande två åren. Jag har en tanke om hur vi ska göra det. Den är inte helt tydlig än (vi ska ju inte iväg förrän i övermorgon, sa hon med ett lätt ansträngt leende) men jag hoppas att det landar väl.
Jag känner i alla fall förväntan. Och lite stundens allvar. Att ta ett chefsskap och ett ledarskap kan man inte ta lättvindigt. Framförallt inte då man är nära andra människor - man har ett ansvar för att de ska ges möjlighet till utveckling, till att trivas. Jo, jo, individen har också ett ansvar, men som ledare spelar du roll. Det är både en triggande och lite skrämmande tanke. Och det är nog sunt att det är så.
Säkert blir det inte helt som jag har tänkt på planeringsdagarna. Men det är just det som ger mig energi. Förväntan. Möjligheten att testa och se vart det bär hän. Chansen att lära sig nya saker om sig själv och andra längs vägen. Det kan kännas lite läskigt ibland, men vem utvecklas av att köra en SUV på en raksträcka i 140km/h mil efter mil? Inte jag. Ge mig en 70-väg med kurvor och krön. Ge mig till det en buss med en brokig skara passagerare. Då vet man aldrig vad som kan hända. Och det är just det som skakar om i glädjenerven. Något som behövs såhär 48 veckor till nästa sommarledighet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar