Favoritkläderna jag minns med värme

Visst kommer ni ihåg kläderna. De där som ni gillade lite extra. Som användes så fort de inte låg i tvättkorgen. Som lappades och lagades. Som blev saknade när du växte ur dem.

Kläderna som på något sätt formade dig till den du är idag. Ja, jag tror faktiskt det var så ibland.

Ta min gröna träningsjacka med HOK:s emblem på bröstet till exempel. Jag tror jag fick ärva den från brorsan. Eller så köptes den till mig. Det var inte så noga då, i början av 80-talet.

Dels gillade jag nog jackan eftersom jag älskade orientering. Både i skolan och i orienteringsklubben. Det handlar ju inte bara om att springa fortast. Att kunna läsa kartan och hitta rätt är elementärt i denna sport. Äntligen något jag var bäst i klassen på när det var friluftsdag!

Jämfört med andra orienterare vet jag faktiskt inte hur bra jag var. När vi tävlade vann liksom alla. Det fanns alltid ett välfyllt vinstbord. Och det kändes som om vinsterna räckte till alla. Man blev i alla fall uppropad efter placering och jag var väl inte bland de första, men inte heller sist. Jag valde ofta en honungsburk av någon anledning (det var innan föräldrarna placerade ut bihus på torpet och blev självförsörjande på honung). En gång blev det stenkulor. En annan gång glasunderlägg med gamla veteranbilar. Intressant val med tanke på att jag var typ sju år...

Nåväl, nu var det ju jackan jag ville fokusera på. Det var något speciellt att ha den på sig. Jag kände mig stark på något vis. Och lite cool. Dels för att jag såklart såg upp till brorsorna och att ha en likadan jacka som dem betydde ju att jag var med. Men den var också så enkel att ha till allt och vid alla tillfällen. Den funkade till exempel på Kålmårdens djurpark, matchat med piratbyxor till.

Den gav mig möjligheter i stället för hinder.

Visst var jag något av en pojkflicka. Och det är jag ganska glad för. Jag fick ju tillgång till både och. Mamma sydde ofta matchande klänningar till mig och min syster. Men jag hade lika ofta manchesterbyxor och sportjacka. Och det passade mig alldeles utmärkt.

Nu när jag ändå satt här, nostalgisk över kläderna jag en gång hade, så hittade jag en fantastisk T-shirt, så lång från rosaglittriga Hello Kitty eller Bilar på blå bakgrund vi kan komma. Jag kan bara älska den och önska att det gick att hitta mer av sådant i dagens klädbutiker.

...

Ursäkta? Aha, ni undrar över de något överdimensionerade moppehjälmarna? Jo det kan jag berätta. Det var ju så enkelt att leka 1981. Just den här leken gick ut på att jag fick lillasyrran att springa före runt torpet, eftersom det såg så otroligt roligt ut med den stora hjälmen bakifrån. Jag sprang helt enkelt bakom och skrattade så jag fick ont i magen. (Det var en storasysters privilegium - att få bestämma leken lite grann ibland).

När jag blev äldre kom andra kläder in i bilden. På gymnasiet - jag gick humanistisk linje - hade jag verkligen en klänningsperiod, men de gick nog mer åt det svarta, långa, lite svårmodiga hållet än det kortkorta.

Sen började jag fundera på om jag har något plagg idag, som ger mig samma känsla av oövervinnlighet som min gröna orienteringsjacka gjorde då? Svårt att säga. Det är ju inte ett lika skyddat, problemfritt liv att vara 35 som när jag var 5. Man blir ju mer medveten, på gott och ont. Men det är klart jag har favoritkläder. Och för att hitta den där känslan av det-här-är-jag-när-det-känns-bra så hamnar jag åter bland jackorna. En grön (!) tygjacka i lite mulle-stil, med fickor på både mage och bröst. Jodå, man kan säga att den hamnar i samma genre som orienteringsjackan. Friluftsfrämjandets genre, även om jag inte kan skryta med att vara en jättefriskus-typ.

Så kanske är det inte så långt emellan mitt femårs-jag och den jag är idag. Egentligen. Kanske är det tack vare den där gröna orienteringsjackan med rött emblem på bröstet. Den är i alla fall en stärkande symbol. Och det är ju inte illa för lite tyg. 

LEGO - hur tänker ni?!

Inlägget i DN Kultur sammanfattar väl ungefär vad jag tänker om saken.

Först säger ni rakt ut att ni bara har småpojkar som målgrupp. Och ni tar fram den ena action-kollektionen efter den andra. Sen upptäcker ni att det kanske kan vara bra att sälja även till tjejerna, men då efter helt andra "ideal". Ni målar in både killar och tjejers kreativitet och handlingsfrihet i ett litet litet hörn av en skrubb, med sedan länge utgånget bäst-före-datum!

Jag blir så trött. Och nej och åter nej. Det handlar inte om att vi ska "tvinga" flickorna att bli pojkar eller tvärtom. Eller att tjejer inte får gilla att leka med rosa glass-kiosker, eller killar med piratskepp. Men det måste vara OK även tvärtom. Men så riktat som det är idag, går det en knivskarp linje mellan vad flickorna och pojkarna förväntas leka med. Killarna vet det och tjejerna vet det. Att bryta mot det tillrättalagda går, men tusan i mig om det är särskilt lätt. Vi ger våra barn 2 möjligheter i stället för hundra. Hur schysst är det?

Det fanns ju faktiskt en tid när LEGO var just lego, dvs plastbitar i olika färger och olika antal pluppar, som vi kunde bygga nästan vad som helst av. Idag ett rymdskepp, i morgon ett zoo. Som vände sig till små och stora barn. Punkt.

Mina bröder hade en stor blå plastback fullproppad med lego. Ibland fick jag vara med och bygga med dem (bröderna är 10 och 11 år äldre än jag, så det var väl inte varje dag de ville ha med mig, men ibland så...). Det var hur kul som helst. När sen brorsorna gick vidare till moppe och hårdrock, fick jag och syrran ärva backen med lego. Vi kompletterade senare med vårt älskade FABULAND. Den förlorade länken mellan Duplo och Lego, med djurfigurer i en sagovärld. Vad jag kommer ihåg vände sig också Fabuland till barn. Typ alla barn. 

Små väggar, kvastar, stolar och kaffekannor gav en annan dimension i leken. Visst, det styrde lite mer än gula och röda klossar, men inte så att det tog överhanden. En av mina stoltaste skapelser var huset med kolkällare, där jag gömde motstånds-män och -kvinnor. Eller när jag byggde upp "Varuhuset". Öhmans, ni vet. Med Richard i charken och Bengt på lagret. Härliga tider! 

Men nu? Vilken väg väljer vi? Och vem väljer egentligen? Tillverkaren skyller på efterfrågan hos konsumenten, föräldrar på att barnen ju vill välja just det som tillverkaren tillverkar och barnen skyller på...ja vem? Hur? Och är det så farligt egentligen? Är det inte bara att rycka på axlarna?

Det beror väl på hur vi vill rusta barnen för livet. Jag tycker att det passar att sno lite citat från tidigare nämnda DN-artikel. Det är Niclas Järvklo, idéhistoriker och mansforskare på Stockholms universitet, som får stå för dagens slut-reflektion:

Niclas Järvklo vill också understryka det sorgliga i att ett diskriminerande Lego för flickor ytterligare förstärker bilden av att det övriga sortimentet är för pojkar, och att de egenskaper man spelar på i kill-koncepten är minst lika begränsande som Lego Friends. Pojkar ska ägna sig åt att lösa problem och spela ut konflikter, flickor ska spegla sig och vårda.

– Lego låser in flickor och pojkar i var sin värld. Det är tydligen inte ens meningen att de ska leka med varandra längre.

Tur jag har kvar bitarna från den blå platsbacken...

Kan man vinna över systemet?

Den här gången handlar det inte om det patriarkala, eller globala systemet, utan helt enkelt om vårt personalhanterings-system.

Kan man vinna över det? Är det någon som har gjort det? Själv är jag tveksam till om ens de som tagit fram systemet förstår vad ordet användarvänlighet innebär.

Bevisföremål nr 1 - Kryssrutan. Var vill du ha den helst? Före, eller efter det ord som säger vad du ska välja? På detta svarar i alla fall jag att jag vill ha det precis som en punktlista eller numrerad lista. Rutan först - beskrivningen sen.

Är det så i det här systemet? Nej då. Konsekvensen av att kryssa i fel ruta kan dessutom vara att en stackars medarbetare ser ut att vara sjukskriven hela månaden, även om hen stämplat in, något som i sig ska se till att sjukfrånvaron avbryts.

Bevisföremål nr 2 - Det behövs en manual för att förstå manualen. Har faktiskt inga ytterligare kommentarer på detta.

Kanske skulle det finnas krav på en bra interaktionsdesigner när systemet beställdes... Och ev en liten utbildning för undertecknad...

Att välja väg

- Lämna spårvägsprojektet, precis när det börjar röra på sig. Är du tokig?!!?

Ja, det kan man kanske tycka. Det var ju något av ett vägval. Är jag en toka, som valde bort att jobba med spårvägen? Vad är storyn bakom det valet?

....This is the story of a girl from the deep northern woods. From a working class home and a life lined with struggle, courage and inconvenience. And how it turned in to a success story of the century. This is the story  that will...

Ok, vi hoppar över den raspiga, mörka biotrailer-rösten, även om det hade varit lite roligt att få en episk trilogi om sitt liv. Då ska ju livet gärna beskrivas lite kärvt. Men vi fortsätter lite mer som vanligt i stället:

Redan som tolvåring skrev jag i en "mina vänner"-bok att jag ville jobba med miljö och att få människor att köra mindre bil. Då skulle det dröja ungefär 12 år till innan jag stötte på ordet och arbetssättet mobility management och kunde kvittera ut månadslön för att jobba med trafikmiljöfrågor. Det började jag med i Kalmar och jag fortsatte i Malmö. Och så en dag var tjänsten som kollektivtrafiksamordnare ledig och jag ramlade rakt in i kommunstyrelsens beställda utredning om framtidens kollektivtrafik.

Där passade jag, om jag får säga det själv. Att jobba med övergripande strategiska frågor, leta efter svaren och att samordna arbetet. Att se till att flera aspekter kom med - jämställdhet till exempel. Att lägga en bra grund.

Arbetet kom också att utmana synen på projektledarrollen. Att inte vara den mest tekniskt kunnige, utan vars styrka handlar om att driva processen, ställa rätt frågor och engagera. I sig otroligt utvecklande och intressant att jobba med. Men...



Det dyker upp när man minst anar det. Det där ordet men. Som den lilla pippin i ett gökur, som envisas med att kika fram och hoa med jämna mellanrum. Och när man börjar lyssna efter den, då ljuder den allt starkare. Så var det för mig.

Att vara med och förändra innehållet för en projektledarroll kan man göra i sitt projekt, men det kan krävas mer för att få en större och mer bestående förändring för det man tror på. Jag vill lite mer.

Och även om projektledarskap är just ledarskap, så är man förvisad till projektets ramar. Det må vara hänt att det är ett ganska prestigefyllt och framtidsinriktat projekt, men om man som jag har fått upp ögonen för ledarskap och förändringsarbete, så kan även den kostymen bli för trång.

Jag tycker fortfarande att trafikmiljöfrågor är bland det intressantaste som finns att jobba med, men det behöver inte vara just kollektivtrafik. Jag är ingen expert idag och jag strävar inte heller efter att bli det.

Jag gillar frihet i mitt arbete, att kunna ta eget ansvar och jag har skinn på näsan, men det kan också få en att hamna i kläm ibland. Förra året var lite som att stå i en hissdörr, som öppnar och stänger sig fast man står i vägen. Till slut gör det lite väl ont och man flyttar på sig, även om det innebär att hissen åker utan dig... 

Men det finns ju fler hissar i huset. =) Nu har jag en ny utsikt utanför fönstret. Ny, men ändå välbekant. Nu handlar det om ledarskap i skarpt läge. Om chefsansvar för elva medarbetare. Nu är ansvaret mitt att stötta deras drivkrafter och potential. Att ha blicken lyft för att kunna hålla kursen.

Valde jag rätt i det här vägvalet? Det kan ju vara svårt att säga, eftersom man aldrig riktigt får veta hur det skulle ha blivit. Men jag tror att olika vägar faktiskt kan leda till samma mål ibland. Fast de olika vägarna kan ge olika erfarenheter. Och jag är, just nu i alla fall, precis på den plats jag vill vara på för att få de erfarenheter jag känner att jag behöver.

Och har jag riktigt riktigt tur, så kanske jag trots det blir inbjuden till premiärturen av Malmös nya spårväg. Jag var ju ändå där då. Ni vet. När det började röra på sig.

Woman is the n-word of the world

Idag citerar Sydsvenskans Heidi Avellan John Lennons låt "Woman is the nigger of the world". Heidis krönika publiceras den 10 mars 2012 och temat är hur kvinnor och män fortfarande inte har samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter i Sverige eller världen. Kvinnor är avvikande - en icke-norm. Jämställdhet ses som en kvinnofråga i stället för en fråga om allas lika värde.

 

Media, den tredje (eller var det fjärde?) stadsmakten, fokuserar en dag om året  - 8 mars - på ojämställdheten mellan kvinnor och män, men tillbaka i vardagen är det oftast minsta motståndets lag som gäller. En sådan självkritik är sund kritik.

John Lennon använde 1972 den fras som Yoko Ono myntade; att "Woman is the nigger of the World". (följ länken för att höra John Lennon själv berätta om låten.)

2012....1972. 40 år senare. Och oroväckande mycket är sig likt...

Flow med The Boss

Sitter och kollar igenom låttexter som inte riktigt blivit färdiga. En vers här, en strof där, ett och annat rim. För mig som inte jobbar heltid med skrivandet, blir det inte att trägen vinner. Nej, det handlar mer om att hitta rätta stämningen och känslan för att finna de rätta orden. När andan faller på. 

Men ibland är det bra att låta texterna mogna lite sådär på egen hand. Bara titta till dem då och då. Plötsligt upptäcker jag ett malplacerat ord, eller något för banalt rim... en pastisch (som är det senaste modeordet här hemma efter IDOL-hösten). Ord ändras, meningar kommer till. Och utan att jag märker det är jag plötsligt i ett flow, där refrängen bara visslas ner i ett huj.

Jag tror att det är tur att inte det är jag som gör musiken, då skulle jag säkert anklagas för plagiat. För jag tar gärna hjälp av andras melodier för att hitta mina ord och fraser. Ett beat. Jag har en förkärlek för poesin så som Fröding, Dan Andersson och Boye ofta skrev den; med rim och rytm. Och vissa melodier passar så jäkla bra med den rytm jag behöver för att skriva.

Den som fick mig ur min skrivkramp ikväll var ingen annan än The Boss himself, med sin You´ve got it. Han sjunger att Du har det. Jag skriver: "No one ever told me". Och vi är samma, men ändå inte.

För nej, jag jämför inte mitt låtskrivande med hans, så mycket ödmjukhet och självinsikt har jag faktiskt. ;-) Men på något sätt möts vi, kan man ändå säga. Han har en ny skiva, världsturné och hundratusentals fans (om det räcker). Och jag har en klar refräng, som bara väntar på att bli en hit...kanske på svensktoppen...

Så jag tackar för kvällens flow med The Boss.