Ge mig en 70-väg

Såhär en och en halv vecka in i arbetets gilla gång börjar jag komma ihåg vad det är som driver mig. Vad som ger energi och gör det helt OK att lunka till jobbet på morgonen.

Jag känner glad förväntan för det som komma skall. Och den förväntan har jag smittats av på jobbet. Från de som hänger med när jag testar en ny metod för incheckning på enhetsmötet. Från de som delar med sig av sina tankar, sin humor och sin värme. Som har överseende när det inte riktigt blir som jag tänkt. Som hänger på när jag vill testa. Min enhet med andra ord - och jag gillar den/de som jobbar där skarpt!

Jag är ingen god ledare i precis alla lägen. Jag testar mig fram, känner mig bekväm i en situation, osäker och obekväm i en annan. Balanserar på den där ibland slaka linan som handlar om att delegera, men ändå finnas till hands. Vid rätt tidpunkt. För rätt slags frågor. När blir det "vind för våg" och när blir det växtplats för de som jobbar nära en? Är jag tillräckligt tydllg alla gånger? Är jag övertydlig?  

Orsaken till mina funderingar är att det vankas verksamhetsplanering, som startar med kick start för enheten - två dagar tillsammans. Nu ska vi hitta rätt bland alla inriktningsmål, effektmål och strategier och finna våra aktiviteter och milstolpar för de kommande två åren. Jag har en tanke om hur vi ska göra det. Den är inte helt tydlig än (vi ska ju inte iväg förrän i övermorgon, sa hon med ett lätt ansträngt leende) men jag hoppas att det landar väl.

Jag känner i alla fall förväntan. Och lite stundens allvar. Att ta ett chefsskap och ett ledarskap kan man inte ta lättvindigt. Framförallt inte då man är nära andra människor - man har ett ansvar för att de ska ges möjlighet till utveckling, till att trivas. Jo, jo, individen har också ett ansvar, men som ledare spelar du roll. Det är både en triggande och lite skrämmande tanke. Och det är nog sunt att det är så.

Säkert blir det inte helt som jag har tänkt på planeringsdagarna. Men det är just det som ger mig energi. Förväntan. Möjligheten att testa och se vart det bär hän. Chansen att lära sig nya saker om sig själv och andra längs vägen. Det kan kännas lite läskigt ibland, men vem utvecklas av att köra en SUV på en raksträcka i 140km/h mil efter mil? Inte jag. Ge mig en 70-väg med kurvor och krön. Ge mig till det en buss med en brokig skara passagerare.  Då vet man aldrig vad som kan hända. Och det är just det som skakar om i glädjenerven. Något som behövs såhär 48 veckor till nästa sommarledighet...

För bekväm för egen bil

Ja, så är det. Jag är för bekväm för egen bil.

Orkar inte betala skatt och försäkring, komma ihåg att tanka eller fylla på spolarvätska.
Har roligare saker för mig än att åka till besiktningen.
Sover bättre utan att behöva oroas över pangade rutor, stulna musikanläggningar och repor i lacken.
Planterar hellre bambu och elefantgräs än att bygga nytt garage.
Investerar hellre i räntefonder än ett fordon som förlorar i värde så fort man lämnar bilhallen.
Svettas hellre i joggingspåret än med muttrarna och fälgarna när vinterdäcken ska på.
Giter inte åka till reparatören för att avgassystemet rosslar eller kamaxeln är utsliten.

Jag är inte för bekväm för bil. Lånar gärna. Eller hyr ibland när jag behöver. Men du, det är ganska gött att varje morgon tänka att man har sin egen privatchaufför till och från jobbet (nästan sin egen i alla fall - faktiskt ok att dela med lite andra busspendlare). Eller att ha råd till både taxi och hotellrum när man vill hitta på något en helg. Till typ samma pris som att ha en egen bil.

Vissa köper bil för att de är bekväma. Jag väntar så länge jag bara kan - bara för att det är bekvämare så.

"Det blev bara fel!"

Stackars påg som jobbade på Kjell & Co. Han är både ångerfull och en jättebra kille... Det var ju såå olyckligt att det hände... [OBS! nu är jag sådär ironisk som är svårt att uppfatta i skriven text. Tyvärr är det nog inte lika mycket ironi i uttalandet från pressansvarige i artikeln nedan]

Nu är detta alls inget ovanligt fel. Nej då, snarare så det brukar vara. "Boys will be boys" och allt det där ni vet. Men att avsluta intervjun med att försvara sextrakasserierna är inte Ok, även om man precis innan låtit pojken avsluta sin provanställning!

När ska vi vakna upp och inse att det inte alls "bara blir fel", utan att det handlar om en kvinnosyn (och manssyn) som tillåter killar att ta för sig och tjejer att objektifieras. Där kvinnliga politiker mister jobbet för en Toblerone och män sitter kvar på sina höga hästar efter att ha roat sig på sexklubb. Men det har kanske med kompetens att göra... (inte).