Låt killarna spela boll - och andra berättelser från igår

Var kommer den jag är ifrån?
Vad var det som formade mig till den jag är idag, som påverkar mina till synes rationella val och mina lite mer impulsiva känsloyttringar?

Ibland funderar jag på vad jag har med mig i det smått berömda bagaget. Kanske mest hemifrån, eftersom det är den första grupptillhörigheten, men även från skola, vänner och den tidsålder jag växte upp i. (låter som om jag levde på 1700-talet...och det kanske någon i framtiden kommer att tycka att jag gjorde...)

Jag funderar på  några händelser från igår - vad gjorde att just det hände och hur har det påverkat hur jag tänker och agerar idag?

Ta mitt engagemang för jämställdhet till exempel, som i och för sig kan vara ganska enkel att förklara på ett sätt. Ojämställdhet har ju påverkat mig direkt på flera sätt och då är det klart att det blir en viktig fråga. Å andra sidan finns det dem som drabbas mer än jag, som aldrig kopplar ihop det med någon slags action. Även om de hade haft makt att påverka.

Det finns några Kodak Moments på jämställdhetstemat. Jämställdhet...och lite mod.

Låt killarna spela boll

I femman var vi på 3-dagars klasskollo i Magnarp. Vet inte riktigt vad vi gjorde egentligen, mer än att cykla till Engelholmsglass på studiebesök och att vara olika lag som ansvarade för dukning och disk vid måltiderna. Vi delades in sådär fint som man brukar göra: två killar och två tjejer i varje grupp. När min grupp skulle ansvara för att duka av, så var plötsligt Henke och Kalle ute och spelade fotboll, medan jag och Anna stod kvar inne med tallrikar som skulle torkas och ställas in i skåp. Kändes det kul? Nej.

När jag påtalade detta för vår lärare (en magister av gamla skolan, som då, 1986, var runt 63 år gammal) ryckte han bara på axlarna och sa: "Det är väl inte så farligt."

Där hade jag kunnat huka mig och gå tillbaks till tallrikarna, med ännu ett bevis på att kvinnor städar och män gör lite vad de vill...men av någon anledning kände jag att Nej, det här är inte OK. Det sa jag till magistern också. Det var tydligen lite småjobbigt och provocerande att en tioåring inte var helt nöjd med jämställdhetsaspekten, så min lärare for ut med armarna och skrek;
"Jamen, stick du också ut då, om det ska vara på det viset!!!"
Jag tror jag mumlade att det inte var det som saken handlade om. Jag vet inte om han fattade. Varken då eller senare.

Jag förstod i alla fall att killar och tjejer tydligen har olika förväntningar och roller, som påverkar deras valmöjligheter. Jag förstod det inte med just dessa ord, men känslan satte sig nog någonstans.

Kommer ni från högskolan, eller?
I Kalmar jobbade jag bl.a. med ett projekt för säker skolskjuts. Tillsammans med Anna-Karin på stadsbyggnadskontoret tog vi fram en digital karta, som skulle underlätta både skolvägsinventering och åtgärdsplanering. Anna-Karin var specialisten när det gällde GIS.
Det blev en del möten med olika representanter för skola m.fl. På ett av det var det jag och Anna-Karin och sex män....nej, sju förresten. En stund efter att vi börjat mötet  - vi presenterade inventeringssystemet - kom en man insläntrande och slog sig ner. Han presenterade sig inte. Frågade inte om han missat ngt väsentligt. Han började bara tycka en väldans många saker. När Anna-Karin försökte förklara hur det faktiskt fungerade, slängde han ur sig:
"Vilka är ni egentligen? Kommer ni från högskolan eller?"
Eh, nej, vi är bara hitbjudna som experter för att lära er hur ni kan trygga barnens skolvägar....sa vi kanske inte rakt ut, men den tidigare goda stämningen sjönk något resten av mötet.
Nu skulle vi ju kunna ta det som en komplimang, med tanke på den kunskap och kompetens som spirar vid landets högskolor. Men jag tror inte han menade det som en sådan. Och jag tror inte han sagt det på samma sätt om Anna-Karin och jag hetat Anders och Linus i stället. Eller om vi varit äldre för den delen. (Både kvinnor och unga till åldern - det kan ju aldrig sluta väl...)

Flickorna begriper inte...
Återigen Kalmar, som på många sätt låtit mig stifta bekantskap med det berömda glastaket. (inte för att Kalmar är särskilt utmärkande, utan för att det var mitt första större möte med arbetslivet) 
Jag och Caroline den här gången. Vi deltar på ett internt planeringsmöte om viktiga stadsutvecklande frågor. Kanske hur Erik Dahlbergs väg skulle kunna bli mer inbjudande för gående och cyklister. Eller hur vi skulle kunna minska bilanvändningen inne på Kvarnholmen. I alla fall är det de tankarna som jag och Caroline försöker implementera. Ett nytt synsätt på stadsutveckling, där bilen inte behöver vara i fokus. Då säger Anders att "Flickorna begriper inte vad vi håller på med".
Vilken härskarteknik var det där nu igen?

Bara det inte tar för mycket tid...
Malmö 2009. Hållbar jämställdhet i framtidens kollektivtrafik - detta utvecklingsarbete vi gjorde under 2009-2010, som fortfarande väcker intresse i landet. Har varit i Stockholm, Göteborg och Linköping och presenterat arbetet. Och på otaliga möten i Malmö med omnejd. Inbjudningarna kommer fortfarande.
Vilken tur att vi fick chansen att jobba med jämställdhetsaspekten tillsammans med forskare och med hjälp av externa utvecklingsmedel! Allra helst eftersom det var en aspekt som politikerna tagit med i utredningsarbetet om framtidens kollektivtrafik. Bara att tuta och köra. Eller? Eller inte.
Det allra första jag möttes av när jag presenterade möjligheten var:
"Är det verkligen något som ligger inom vår verksamhet? Bara det inte tar tid från annat..."

Tid från vadå? Ännu en teknisk trafikanalys? Eller ekonomisk kalkyl? Det blev ganska tydligt vilken hierarki de olika aspekterna hade. Är inte det en anledning i sig att belysa jämställdhetsaspekten? Jo, det var något som utvärderingen av våra fördomar och föreställningar kring jämställdhet i trafikplaneringen visade med klarhet.

Men det är väl så - om du inte vet vad du inte vet, så saknar du det inte och när du stöter på det så kan du inte heller bedöma om det är viktigt eller ej. Om ni hängde med...

Vid ett annat tillfälle ska jag berätta om alla de tillfällen då jag stärkts och lyfts på min väg genom livet. Av till exempel Johanna, Eva, Ann-Sofie, Lisbeth, Karin och Maria. (Och av Thomas, Bosse, Per och Lennart för den delen) För ni vet väl att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Och även om händelser som dessa säkert har bidragit till det engagemang som gör att jag har en styrka idag, är ändå min förhoppning att jag kan föra stödet vidare. Så att berättelser som de som ovan, blir lite ovanligare i framtiden.

Om regionförstoring och jämställdhet

Tidningen City startade i veckan en artikelserie om pendling. Först ut ställer man frågan om pendlingen är en kvinnofälla. Jag väljer att bortse från den enkla journalistiken med endast ett intervjuexempel som säger att "vi gör det som är mest praktiskt för oss" (med andra ord: vi är absolut inte en del av ett större system eller mönster, det här är helt individuellt, bla bla bla). Jag fokuserar i stället på det forskaren Ana Gil Solá intervjuas om. Hon har studerat pendlingsmönster kopplat till diskussionerna om regionförstoring och hur olika det påverkar män och kvinnor, beroende på våra olika förutsättningar kopplat till dagens könsroller.
intressant tycker såklart jag som tänker mycket på både jämställdhet och stadsplanering. För vem är regionförstoringen till för och vilka blir konsekvenserna ur ett jämställdhetsperspektiv?

Det verkar alltid vara lättare att hävda stora satsningar på tillgänglighet med ett regionalt/nationellt perspektiv? Motorvägar, citytunnlar, höghastighetståg och Öresundsmetro - är det inte lite, lite viktigare än spårväg och cykelsatsningar för lokal tillgänglighet? Och om vi ska satsa på spårväg - är det inte då för att det är en viktig länk i det regionala resandet? Dagens inside tips: Jo, du måste hävda regional nytta, annars har du inte tillräckligt med argument, så går snacket i maktens kommunala korridorer och så ser den rådande normen för planeringen ut. (Undra om det hänger ihop med vilka som har bestämt vad som är viktigt i planeringen - vems erfarenheter och vardag som fått vara normbildande så att säga?)

På Tillväxtverkes hemsida kan man t.ex. läsa följande om ett projekt inom IBU Öresund: "Regionförstoring och en stor kritisk massa av arbetskraft och kompetens är en viktig faktor i konkurrensen med andra regioner. En integrerad arbets- och bostadsmarknad i Öresundsregionen är en utvecklingspotential. Totalt har Öresundsregionen en befolkning på cirka 3,6 miljoner invånare. Men en ökad integration kräver goda kommunikationer och hög tillgänglighet."

Nog för att alla argument kan vara både bra och betydelsefulla att lyfta upp. Jag säger inte att det här med ökad tillgänglighet till en större arbetsmarknadsregion är dåligt på alla sätt. Frågan är bara vilken vikt de olika perspektiven får sinsemellan. Och vad som sker om vi samtidigt tar på oss genusglasögonen?

Kanske skulle vi då se att kvinnor och män fortfarande befinner sig på helt olika arbetsmarknader med idag helt olika "behov" av regionförstoring. Att en ökad pendling i vissa arbetskategorier, cementerar könsmönstret när det gäller ansvaret för hem- och hushållsarbetet. Att vi lägger ner mer pengar på mäns resvanor än kvinnors.

Så ser det ut idag i alla fall - och även om vi önskar något annat för framtiden, får vi inte negligera nuläget. Vi behöver problematisera och utmana vår planeringsnorm, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Det är väl det jag försöker göra här, även om jag inte är helt färdigtänkt.

En sak är jag dock fullständigt övertygad om - att både samhället i stort och den fiskdamm som är Sveriges trafik- och stadsplanerar-skrå och som jag själv är en del av, skulle må riktigt, riktigt bra av en vitamininjektion av fler genusvetare, etnologer och kulturgeografer i styrgrupper, arbetsgrupper och i arbetet med strategiska planeringsfrågor för framtidens hållbara samhälle. Ana Gil Solás forskning är ett exempel på detta.

Leklust

Leksaksföretaget Leklust kom ut med sin påsk-katalog och fick direkt stor uppmärksamhet. Varför? Var det för att de använt en helt ny tryckteknik? Eller för att de börjat sälja full-size-mänskliga-robotar? Nej. För att de lät en flicka köra trampbil och spindel"mannen" köra en barnvagn.

Sydsvenskan kallde tilltaget för "Veckans Hoppsan". Och visst är det bra att stereotyper bryts. Mycket bra rent av.

Men eftersom jag är på det humöret, så kan jag inte låta bli att undra varför de behåller ljusblå bakgrund på bilsidan och rosa på docksidan?

Och när ska tillverkarna av alla dessa leksaker frångå den homogena färgkombinationen för de olika leksaksgrupperna? Eller "vi" konsumenter börja protestera på allvar?

Jag tror att tjejerna i det här fallet fortfarande har det lättare än killarna att gå över leksaksgränsen. Det är OK att sätta sig i trampbilen eller ta på sig en spindelmannen-dräkt.  Men pojkarna stöter nog på mer patrull om de vill spatsera ute med den där barnvagnen i kvarteret..

Visst finns det undantag. Jag har vänner som verkligen låter sina barn prova alla olika roller, oavsett om de har pojkar som vill ha volangkjol, eller tjejer som vill vara pirat i stället för prinsessa på maskeraden. Men volangen på pojken ger nog ändå fler kommentarer från andra. Sådär "i all välmening".

Men om nu flickorna VILL vara rosa prinsessor? Ja, det ska väl vara Ok det också. Så länge det inte är den enda roll som tilldelas dem. Tids nog kommer man att stöta på olika slags begränsningar. Så det känns lite onödigt att begränsa redan här. Redan nu.

Och ännu en gång (känns det som) kommar Hans Villius röst väl till pass: Året är 2012. På Facebook jublas det över en tjej i trampbil. Äntligen! Fantastiskt! Denna bild. Från påsken, då flickor åkte trampbil. Kommer att stå som en gloria för eftervärlden. Som ett minne över då jämställdheten inte bara var en tanke. en önskan. Utan något som gällde även de yngsta i samhället. Flickan på bilden ska snart ge sig ut i kvarteret med...