Nämen titta! En annons i käckt rosa och blått. Vilken tur för mig att det så tydligt framgår vad jag ska köpa till maken och vad jag ska köpa till mig själv.
Sydsvenskans artikelserie om rosa står i just snygg kontrast till annonsen. Det är lite humor att Eriks blev årets företagare 2010. Ärligt talat, detta gör mig inte helt sugen att leta upp deras butik för lite Christmas shopping. Det gör mig bara irriterad. (och lite sur för att jag trots allt bidrar till att göra reklam för dem genom att uppmärksamma annonsen)
Thomas Frostberg är inne på något intressant här. I Sydis skriver han om fenomenet att artiklar och reportage om företagande kvinnor ofta bemöts med suckar om att de får ta alldeles för mycket plats.
Det är samma fenomen som att tjejer som pratar lika mycket på lektionerna som killar, uppfattas - av andra och av dem själva - som att de tar mycket mer plats. Den vanliga tidsfördelningen är ungefär 2/3 tid till killarna, 1/3 tid till tjejerna.
Lektioner och lektioner förresten. Ni kan roa er med att göra en liten tidsstudie i era mötesrum på jobbet. För tro inte att föreställningarna om kvinnors "pladdrande" försvinner bara för att man har en vuxen roll i en vuxen värld. Det är Frostbergs iaktagelse ett av många exempel på.
Därför räcker det inte alltid att räkna huvuden i olika sammanhang. Det handlar framförallt om att räkna makt. Vem som har makt över samtalet. Över tiden. Och över det som bestäms.
Visst gör en jämnare representation att man mer kan få representera sig som individ i stället för att representera ett kön, etnisk härkomst eller liknande. En fluga gör som ni vet ingen sommar. Men för att nå hela vägen behöver vi se att viss uppmärksamhet, år 2011 i Sverige, är provocerande beroende på vilket kön man har.
Läste i Sydis idag att det krävs ny väg mellan Bara och Malmö nu när bl.a. äventyrsbad ska byggas. Från dagens 7300 fordon vill man bygga en väg med kapacitet för 50 000 fordon.
Att vägen är smal och slingrig och inte helt trafiksäker är en sak. Men hur hamnar resonemanget från det till att bygga en "mötesfri landsväg med två körfält i vardera riktning".
Vore det inte bättre att skapa en tillgängligare plats för det där äventyrsbadet? Så att man inte behöver ta bilen dit. Det skulle ju till och med bredda det möjliga kundunderlaget. Eller det kanske inte är så viktigt i sammanhanget. De kunder man vill nå, kan ta bilen dit, eller hur?
Exemplen på synapskollapser i planeringen slutar aldrig att sina.
En helt vanlig vardag satt jag och rensade papper här hemma. Den där högen som omärkligt smyger sig upp på köksbordet för att sedan helt plötsligt hota att invadera både fönsterkarm och köksbänk.
Utöver det vanliga krafset av postkodsmiljonärsreklam, lönebesked och medlemstidningar, hittade jag en urriven sida ur en förmodad heminredningstidning. En helsida reklam från Stelton. Rubriken lyder: "Strikt design i tjejfärger - Invented by Stelton".
Jag antar att det är den strikta designen som Stelton vill lyfta upp som "invented by...". För det kan väl i all sin dar inte vara de pudriga, pastelliga tonerna - dvs tjejfärgerna - som är "invented by Stelton", eller? Eller är det faktiskt så att källan till konceptet tjejfärger finns där på andra sidan sundet och som är det unika med denna danska strikta design? Jag undrar.
2011 är året. Målgruppen anar jag är kvinnor 30+ med smak för kaffe och god design. Ok, det är snygga färger, och säkert helt rätt i den 50-tals-revival som just nu pågår. Och helt logiskt färgval för så kallade tjejfärger i en värld där flickorna som drömt om att bli prinsessor i rosa tylldrömmar nu vuxit upp till medvetna kvinnor med småflickshjärtan. Men ändå... Hur innovativt är det?
Majoriteten av reklambranschen består av män. Det betyder inte att det inte kan vara kvinnor som ligger bakom denna kampanj. Vi lever alla i samma struktur, med samma kollektiva världsbild av vad som är tjejigt respektive killigt. Men varför har vi en sådan hang-up på att dela in allt i kön? Det börjar redan i förskolan och fortsätter upp och in i de glassiga inredningstidningarnas annonser. (Där redan tidningen i sig tydligt talat om vem som bör vara intresserad av innehållet. Där det dessutom nästan alltid i reportagen berättas om kvinnorna som designar i hemmet och männen som bygger det kvinnorna vill ha. Men det är en helt annan historia...)
Och varför blir jag inte heller förvånad att 35 av de 41 designers som presenteras på Steltons hemsida är män? Tack för att ni talar om för oss vilka färger vi tjejer ska gilla!
 |
| Strikt |
 |
| Design |
 |
| I tjejfärger |
Man vet hur man själv har det i sitt eget liv. Vad man egentligen tänker och tycker, hur man egentligen mår och vad som egentligen pågår just här och nu.
Bortom det obligatoriska "- Jo, tack, jag mår bra. Och du?" Bortom facebook-uppdateringarnas vardagscensur. Den där mörka delen av vardagen, fylld av förväntningar som inte infrias, tolkningar som misstolkas och tolkas om igen. Då de glänsande taggarna gör sig påminda i den berömda dansen på rosor.
Det är nämligen ett hästjobb att underhålla en relation. "Happy ever after" borde portförbjudas i sagorna. Vilken falsk marknadsföring! Att tro att bara man fått varandra så kan man leva i lycka resten av livet. Inga bråk, alltid överens, allt vakna på rätt sida...
Nej, en rejäl portion självrannsakan och tålamod är vad som behövs. En ständig bearbetning av sina egna demoner, de där små djävlarna på ens axel som aldrig vill släppa garden, glömma prestigen, sänka murarna. Sårad stolthet kallar de sig och de är ett större hot mot en relation än den andres eventuella tillkortakommanden. Jag vet, för jag lever med dem, men jag låter dem inte längre härja fritt. Det är min investering i relationen.
Så rullar det på. Man vet hur man själv har det. Vet att det bara är en del av en själv som syns utåt. Jo, visst är även det en del av en, det är bara inte hela sanningen. Ändå tror man att den ytan man ser hos alla andra är så som det är på något vis. Alla har det bra. Har roligt. Är effektiva och nöjda med det. Det bakas, umgås, tränas och jobbas så det står härliga till. Visst suckas det också, gärna lite snusförnuftigt och självironiskt, med den där berömda glimten i ögat.
Men så plötsligt står man öga mot öga med något annat. Som inte ens snuddat vid ens tanke. Något som man trodde var hållbart, harmoniskt och självklart, något som man själv ibland sneglat lite avundsjukt på, blev något annat.
När något hos andra rämnar, ser man plötsligt sig själv och sitt liv med andra ögon. Blir rädd om det man har, blir stolt över det man gör för att ha det kvar. Men man blir inte särskilt glad. För även om man vet att alla har sina demoner och sin mörka del av vardagen - så gör det ont när illusionens dimma lättar. Man bryr sig ju. Mer om det tuffa mänskliga än om det som statusuppdateringarna vanligtvis bjuder. Man blir närmre på nåt vis. För man vet ju hur man själv har det...
Låt oss säga att vi bara har ett liv. Att vi bara kommer ihåg ett liv i taget i alla fall. Vad vill du fylla det livet med då? Och varför?
Något meningsfullt? Ja, kanske strävar vi mot något som ger mening i tillvaron, utöver de där grundläggande behoven för överlevnad. Basbehoven, som få av oss i västvärlden ens behöver tänka på, mer än då vi kanske har närt dessa behov lite väl mycket enligt vågens obarmhärtiga siffror.
Att få känna en känsla av sammanhang - att det jag gör betyder något. Vad är annars meningen med det hela?
Eller kan man vara nöjd med att bara vara? Som då jag sitter på huk på gräsmattan och rensar ogräs, när jag inte ens tänker på vart tanken för mig. Eller den där sena sommarkvällen vid kusten, då land, skuggor och hav och jag själv smälter ihop till en fullständig och oförklarlig enhet. Är det ett alternativ till den vardag som finns idag - eller är det vigt åt att vara ett komplement till allt det där andra som bara rullar på? Och vad är det som ger mening, egentligen?
Finns drivkraften i att bli ihågkommen? Vissa lyckas genom att säkra släktets fortbestånd, ge sig själv en plats i familjehistorien som kanske varar lite längre än en själv. Andra satsar på odödlighet genom filmens och musikens värld, eller genom att göra dumma saker, som att starta ett världskrig t.ex.
Ger en räckmacka och silversked den där sanna känslan av att livet leker, eller är det ur sorg och frustration den riktiga gnistan tänds? Eller är de båda livslögner?
Finns det ett alternativ till att gå upp varje vardagsmorgon, sätta sig på bussen och ta sig in till kontorslandet, slå på datorn och börja sin arbetsdag med att stämpla in på flexkontot? (Ok, det är ett sätt att beskriva sitt arbete. Ett annat är att säga att jag varje dag försöker göra vardagen lite bättre för andra och framtiden ljusare för många. Låter onekligen mer uppiggande - och meningsfullt.)
Men i alla fall - är ett alternativ möjligt? Och i så fall hur? Jag anar att det inte finns några garantier för att livet blir enklare eller för den delen mer meningsfullt. Men det ligger en viss tjusning i att trots osäkerheten våga drömma. Våga vilja. Våga testa. Det är ju inte alla som ens har den chansen eller möjligheten att välja. Nog är det så att jag som har det borde ta den. Ett alternativ.
Hur OK är det att vara vemodig såhär när fyra veckors semester ligger framför en?
Hur många trotsåldrar/utvecklingsfaser går en människa igenom under ett liv? Hur mycket är det meningen att man ska bearbeta själv och hur mycket ska man egentligen bara släppa ut i obestämdhetens och slumpens suddiga landskap? Vad är oddsen för att få ett heltigenom välplanerat och "precis-som-jag-tänkte-mig" liv?
Alla bär på något. Eller? I alla fall: många bär på mycket som inte syns, hörs och känns, mer än för den som bär det. Man kanske förväntas vara på ett visst sätt. Alltid på samma sätt. Det som syns utåt. Så som det brukar vara.
Men ibland händer det något som gör att du aldrig mer kan gå tillbaka till den du en gång var. Känna så som du en gång kände. Tänka det som du tidigare tänkt. Så som du föreställde dig livet blir inte riktigt av. Något tidigare självklart, grundläggande - sådant som borde ske med vänsterhanden samtidigt som allt annat - saknas. Och det är inte säkert att det någonsin går att leta upp.
Vad gör du då? Resignerar inför faktum och gör det bästa möjliga av situationen? Eller blir en kämpe som vägrar ge upp hoppet i förtid? En kamp som balanserar mot att suga in dig en i en bubbla och ta över hela ens existens, ens jag. Någonstans vill du ju käckt kunna rycka på axlarna och se den ljusnande framtid som sin. Kanske.
Eller så öppnar du hjärtat mot ditt nya jag. De förutsättningar du inte visste fanns då du slog upp dina ögon för första gången i den här världen. Inser att det är OK att vara vemodig på semesterns första trevande timmar.
Vemodet är en del av mig, kommer alltid finnas där, gå vid min sida i ljusa, såväl som mörka stunder. definiera mig. Inte ta över mig. Men finnas där.
Som det liv du aldrig såg.
Jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Tårarna rullande nerför kinderna. Känslan av maktlöshet. Vanmakt. Ilska. Om det är något i världen som jag borde kämpa mot, skulle det egentligen inte vara detta?
"Det är bara fiktion" kanske någon säger. "En spänningsroman med i första hand kommersiellt syfte". Men det som förmedlas är sant. Så mycket är så fruktansvärt sant.
Först tänkte jag att han skriver om ämnet för att ironisera jämställdhetsdebatten. Jag tänkte faktiskt så av någon anledning. Men inte längre. För det som växer fram med hjälp av svarta bokstäver på vit botten ger mig en spark rakt i mellangärdet. Jag vet ju att det här sker. På riktigt. I Sverige. Idag. Och det gör mig så förbannad.
Jag är bara halvvägs in i boken, men efter att ha läst de andra fyra årstiderna, vet jag att jag inte bör förvänta mig något lyckligt slut. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det åtminstone finns en liten strimma hopp. Något att hålla fast vid i allt det mörka, outhärdliga. En ljusglimt i sagan om mänsklighetens vilsna varande på denna jord.
I går fick jag höra berättas om en person i min bransch, som inför tuffa förhandlingar i ett aktuellt ämne, skrev en lapp som han bar med sig. På lappen stod det "De goda vinner alltid". Vid gudinnan - vad jag hade önskat att det var sant.
Gatukontoret i Malmö har köpt in elcyklar till personalen. På en käck liten skylt vid pakethållaren står det "Min elcykel ersätter bilen". Hrm, nåja, som trogen regionbussåkare är det väl inte helt sant. Men som recensent och självutsedd testperson kan man inte låta sig hindras av sådana små teknikaliteter.
Jag har cyklat till och från jobbet förr. Sträckan är 26km nästan exakt. Enkel resa tar för mig ungefär en timme och en kvart, beroende på om jag har medvind eller motvind. Jag gillar känslan av att få ett riktigt trevligt träningspass. Men att göra det regelbundet har det liksom inte blivit. Det är lite för långt för att bli en varje-dag-vana.
Men skulle elcykeln vara ett alternativ? Är det inte att fuska med hela syftet för mig - att få motion och god hälsa?
Det visade sig att jag visst får motion. Lite mer av det där lågfrekventa, nötande slaget, men likväl motion. Jag får bara lite hjälp på traven i de värsta backarna, efter de irriterande stoppen som blir och när jag vill trampa på i motvind. Men jag kan inte sluta trampa själv för att bara glida med. Då slutar även elmotorn att bry sig om vår framfart.
Och det är allt en ganska skön "Oiii-känsla" när man drar igång från start och axar med hjälp av elmotorn. Lite som ett plan på startbanan faktiskt... Lite...
Men det finns ett stort MEN. Det känns som om cykeln är gjord för kortare cityturer och det är säkert där målgruppen finns, men som långpendlare är ju inte bara snabbhet en faktor. Det behöver också kännas bekvämt. Och den bastanta och till synes generöst vadderade sadeln lovar gott, men ack vad fel jag hade. Jag försöker variera min sittställning så gott det går, men det finns liksom inte något bekvämt läge. Jag har drabbats av sittsår helt enkelt, och längtar till min något smalare, men behagligt utformade gel-sadel på min vanliga cykel. Även om jag måste trampa helt själv.
Ett annat. lite mindre MEN, är att högsta växeln, nr 7, ibland känns lite för lätt. När jag trycker på vill jag verkligen kunna trycka på ordentligt. Det är inte lika lätt med denna cykel.
Men om elcykelns form och funktion skulle anpassas till längre resor, så skulle detta vara en investering som skulle kunna förlänga mitt obefintliga ägande av egen bil ytterligare en tid. Med en cykelkärra på det, bibehållet JoJo-kort och med snabbval till taxi så funkar det.
Så ja, jag rekommenderar elcykel. Inte bara för cykelovana f.d. bilister eller de som av hälsoskäl kan behöva lite hjälp på traven, utan också en sådan som mig - som gillar att motionscykla, men har lite för långt och är lite för lat för att få regelbundenhet i det som det är idag.
Men hem idag tar jag ändå bussen.
Jag borde kanske vara mer aktiv på bloggen. Jag borde kanske bjuda på lite mer än bara uppgivna och något förfärande betraktelser kring det eländiga läget på jämställdhetsfronten. Jag borde kanske ha en blogg för allvar och en för lek. Jag borde kanske...
Jag är lite ambivalent när det gäller bloggandet. Vilken del av mig ska jag lämna ut? Och hur mycket? Ska jag hålla en röd tråd eller bara skriva det som faller mig in? Ska jag hålla den till ämnen som visserligen berör och engagerar, men som utelämnar andra, kanske mer personliga, livsavgörande och omvälvande insikter, händelser och tankar?
Hur förhåller jag mig till integritet? Går det att kombinera med själva essensen av bloggandet? Utelämnandet, att bjuda på sig själv för vem som helst som har tillgång till uppkoppling? är det Ok att filtrera det jag vill visa och samtidigt vara genuin? Kan jag vara sann mot mina bloggläsare och mig själv samtidigt?
Är rädd att dessa frågor kanske handlar om något större än mitt förhållande till mig själv och andra i en blogg. Men det kändes skönt att sätta dem på pränt.
Är man automatsikt direktkvalificerad för en ny chefstjänst om man redan är chef? Slår chefserfarenhet ut ledarkvaliteer? Vilken slags erfarenhet är bra erfarenhet? Och hur får man i så fall erfarenhet om man på förhand inte får chansen att prova - eftersom man inte har erfarenheten...?
Jag läste någonstans att övervägande delen av 70-talisterna kan tänka sig att bli chef. Av vilken anledning framgår inte, men jag väljer att tolka det positivt. Att man vill vara med att ta ansvar och samtidigt få befogenheter att göra något av det där ansvarstagandet.
Jag är 70-talist. Jag känner igen mig. Jag vill, jag kan, jag vågar. Men något verkar vid första anblicken saknas. Erfarenhet.
?
Sedan barnsben (nåja - studenttiden i alla fall) har jag haft ledarskap som en röd tråd genom mitt liv. Ordförande i studentföreningar, ledarskapsfrågor som kurs på min fria tid när jag började jobba, projektledare, processansvarig... och inte att förglömma - restaurangchef med ansvar för verksamheten för den inte alltför lätthanterliga skaran som kallas studenter.
Vad är det då jag saknar? Flyt i tillvaron? Tacksamhet för det jag har? Eller finns det olika bedömningsskalor för olika personer? Jag får nog säga att jag ofta tillhör den priviligerade gruppen i samhället. Det är jag medveten om. Men jag måste också få agera utifrån där jag står idag. Och där nöjer jag mig inte med att stå tillbaka på grund av jag anses sakna erfarenhet. Jag behöver bättre argument än så.
Jag kan välja att tacka nej till att verka i en sådan ledarskapssyn, men det är en helt annan femma.
Visst kan det kännas trögt ibland. Det där med att få ihop arbete-privatliv, personliga intressen och sådant som är bestämt av någon annan att du ska göra, vara eller känna. Men artikeln om att toppkvinnor lever mer jämställt och värderar fritiden mer och mer känns hoppfull. Det är liksom så det borde vara tycker jag. Både i arbetslivet och hemma.
Jag brinner för det jag sysslar med. Har på något sätt haft ett engagemang för samhällsfrågor sedan barnsben. Av ethos, logos och pathos är det pathos som är min starkaste drivkraft. Kanske inte något som hittills premierats i ledarskaps-sammanhang.
Jag har satsat på arbetet, jobbat sena kvällar, gått den där extra milen. Good enough i all ära, men inte om det kan bli lite bättre.
Är det värt det?
På ett sätt - ja. Jag har inte fastnat, utan hittat möjligheten att utveckla mig. Jag har som man säger: visat framfötterna och för det fått viss cred. Men står den cred jag har fått i proportion till den tid, kraft och själ jag lagt ner? Jag tvekar faktiskt på den frågan.
Samtidigt vill jag inte gå miste om möjligheten till vidareutveckling. Till att vara med och påverka, skapa förändring. Men jag tror det finns ett annat sätt än det "traditionella" och artikeln andas den möjligheten. Jag vill absolut vara med att ändra normen kring ledarskap och tid för privatlivet. Det är inte en vinst bara för topp-kvinnorna och topp-männen som väljer den vägen, det vinner hela samhället på. På alla sätt.
En liten röd ask med några kort i. På korten står det ord som beskriver mina ledaregenskaper, saker som jag är uppskattad för, sådant jag bör tänka på och ord på vägen. Korten kommer från personerna som under tre terminer ingått i min lärgrupp under utbildningen för framtida ledare. Tänk så nära man kan komma varandras utveckling om det ges tanke och tid till process, reflektion och öppenhet.
Framtida ledare är slut, men det är ändå bara början, det inser jag. Jag är samma person som för ett år sedan men ändå inte. Och jag vill så mycket! Ser så många möjligheter till utveckling av den organisation jag verkar i idag. Känner hur roligt det skulle vara att vara med om den förändringen. Men är organisationen redo?
För det räcker inte att skicka några enstaka medarbetare på utbildning. Om organisationen inte har förmåga att ta hand om det som kommer tillbaka så är det dyra skattepengar rakt i sjön. Ledningssamverkan behövs. Men organisationen består av människor och tillsammans kan människor förändra.
Ibland är utbildning inte alls pengarna i sjön. I alla fall inte för den som har fått gå den. Malmö stad ska vara stolta för det programmet. Det är ut i fingerspetsarna proffsigt genomfört.
I den personliga utvecklingen som Framtida ledare inneburit, har jag vuxit flera decimeter.Jag känner en stabilitet i vad jag kan och vad jag vill, jag vet vad jag måste jobba med. Jag värdesätter faktiskt numera att inte vara så otålig precis hela tiden.
Och i den lilla röda asken ligger liksom själen i det jag varit med om under året. Den asken ska jag ha nära mitt hjärta, öppna och läsa vid tillfällen då jag kanske tvivlar på min förmåga, behöver perspektiv på tillvaron, men framförallt då jag vill få min absolut egna positiva boost här i tillvaron. Det är befriande att säga att jag står för och är stolt över att ledarskap är ett naturligt tillstånd för mig. Så är det bara. Nu står jag dessutom bättre rustad för att förvalta det tillståndet och det känns bara så bra!
Nej, det är inte slingriga vägar jag tänker på. Det är Anna Hellstens artikel i Sydis idag. Hennes artikel får mina tankar att gå till den tröttsamma indelningen av kvinnokropperna i olika utseende-typer. Och till de hurtiga reportagen som skanderar att "du duger som du är", men som alltid följs av en "gör om mig"-sida.
Som om det inte är tillräckligt besvärligt att ta sig genom livets villervalla som det är? Det finns så mycket att försvara och att också behöva försvara sitt utseende...det känns som om oväsentligheterna tar över det som vi verkligen skulle behöva lägga energi på. Ja, t.ex. världsfreden, klimathotet, våldtäkterna, ni vet...
Vem tjänar på att vi bara ser det lilla här och nu? Att vi är så upptagna med vår och andras image att vi missar de stora tankarna? De avgörande? De som förändrar världen och inte bara utseendet?
Men kanske finns det hopp. I samma Sydis intervjuas Bodil Jönsson. Bland annat om att vi blir äldre och friskare som pensionärer och vad det kan innebära. Hon säger bl.a. att "Vi kommer möjligen att må tillräckligt bra tillräckligt länge för att kunna formulera nya insikter."
Må dessa insikter handla mer om hur vi når verklig utveckling och mindre om vilken kroppstyp som passar bäst om man vill bli chef...eller nåt...
Jag var i Stockholm igår. På årsmöte med nätverket "kvinnor i transportolitiken". Som vanligt kommer jag hem med nya tanketrådar.
Som t.ex. att vissa enbart kopplar ihop behovet av minskade transporter med klimatpåverkan och då menar att satsningar på att förhindra klimatförändringar inte får ske på bekostnad av mobilitet.
...
Hur tänker man då?
...
Jag har två tanketrådar:
1. Min tolkning är att mobiliteten, dvs rörligheten i sig anses viktigare än den miljö vi vistas i. Den fysiska rörligheten alltså. Visst är det otroligt hälsosamt att röra på sig, att använda sina muskler, lungor och hjärta. Men jag misstänker att det inte är denna typ av rörlighet som menas i första hand.
Så om klimatförändringarna ger höjda havsnivåer eller extrema väderförhållanden - så länge du kan röra dig så är det viktigare? Även om det får ske med båt eller i specialdesignade fordon som inte påverkas av utemiljön... eller? Jag skruvar åt det hela lite för att verkligen hamra in poängen. Går den fram?
Rörlighet i sig är ett självändamål bara när vi vill känna lyckan i att motionera eller uppleva vinden i ansiktet. Annars handlar det om att vi har byggt in oss själva i ett mobilitetsbehov för att kunna vara ta oss till arbetet, skolan, fritidsaktiviteten, affären osv. Och denna rörlighet förutsätts bli längre och längre. Och det i sin tur förutsetts vara bättre och bättre. Regionförstoring kallas det. Tillåt mig att tvivla. Eller svära i kyrkan om ni så vill.
2. För stadens utveckling handlar det om så mycket mer än klimatpåverkan. Vi har vår lokala miljö att ta hand om, som påverkas av däckens partiklar, buller från motorer och andra utsläpp än koldioxid. Och inte ens den allra effektivaste elbil kan garantera trafiksäkerheten! Dessutom kräver även den sortens bil yta för både rörelse och parkering. Yta som vi kan fylla med grönområden, förskolor, caféer och fritidsgårdar.
Om vi verkligen vill envisas med att upphöja rörligheten till det eftersträvansvärda, så gör det då där det hör hemma, dvs kopplat till hälsa. Alltså - se till att skapa bättre förutsättningar för att cykla och gå vid de tillfällen du har mål att uppfylla under dagen (t.ex. vara på ett jobb, skaffa mat på bordet osv). I övrigt längtar jag till den dagen då begreppet rörlighet kopplat till transportpolitiska mål är så förlegat att man endast skrattar lite förläget när det kommer på tal:
- "Minns du?"
- "Ja, ha ha"
- "Hur tänkte vid då?"
Hållbar jämställdhet i Framtidens kollektivtrafik har burit frukt. Den här gången ska frågan upp på ledningsnivå och involvera fler delar av verksamheten på gatukontoret i Malmö. Bra, för det är precis där frågan hör hemma! Visst är det toppen med eldsjälar och pilotprojekt - men om det ska ske någon varaktig förändring behöver ledningen vilja, veta och kunna!
Jämställdhet är en kompetensfråga, precis som trafikteknik...
Så fort jag såg programmet för kollektivtrafikdagen 2011 bestämde jag mig för att tacka nej. Vänligt men bestämt. Säkert intressanta och bra föredragshållare, men det blir ju så o b o t l i g t t r å k i g t när alla är vita män i sina förmodligen bästa år (runt 50). Några har sidbena åt ena hållet, några satsar på en mer kal look. Men faktum återstår. Tråkigt. När aktuella frågor ska dryftas och erfarenheter delas, då är det dessa som ges och tar plats. Kvinnor åker kollektivt, män planerar den. Om man ska hårddra det. Om ni förstår...
Devalvering = nedskrivning av värdet. Visserligen brukar det handla om att skriva ner värdet på valuta, men varför inte också prata om devalvering av biltrafiken? Är det inte det vi behöver göra för att nå alla dessa visioner, mål och strategier som vi skriver? Att de inte ska vara lika mycket värt som idag att välja bilen.
Idag var jag i Höör på seminarium om ett skånskt kompetenscenter för kollektivtrafik. Det handlar om att teori och praktik ska mötas på ett bättre sätt - allt för att nå fördubblingsmålet.
Det jag tar med mig och vill fundera vidare på är:
- Ingen vill vara en looser. Det handlar om varumärke och värde. Det räcker inte med att kollektivtrafiken är lika snabb som biltrafiken. Är inte varumärket attraktivt kommer kollen alltid upplevas som sämre.
- Många pekade på vikten av transparens i arbetet och mellan kompetenser. Om respekt och insikt. Att kompetensen finns, men vi samordnar den inte och den används inte alltid på rätt tidpunkt, ställe osv.
- Vad då fördubbling? Marknadsandelar kan vara Ok att prata kring, men vari ligger ändamålet med ständigt ökat resande? Och fördubbling med alla medel?
Om vi nu vill sträva efter transparens, ska vi då inte börja med att tala klarspråk? Ska vi inte egentligen prata om att det handlar om att sno marknadsandelar från biltrafiken. att vi tillsammans ska satsa på att minska biltrafiken? Det angreppssättet kan kanske leda till nya innovativa tjänster? Som en entreprenör sa: "Då kanske bussbolaget också börjar satsa på bilpool".
Om det nu är det som det handlar om. Jag kan ana att det ligger lite olika agendor bakom begreppet fördubbling, beroende på vem du talar med. Att alla kanske inte lika hängivet tänker på klimat, hälsa och social utveckling i första hand, utan kanske mer är intresserad av att öka värdet på sin produkt eller tjänst. Då är det inte lika roligt om resandet i absoluta tal stannar upp. Så länge de går hand i hand är kanske allt väl. Men när vi tassar in på frågan om vi ska ha ständig resandeökning, kommer vi emellertid snart till en brytpunkt då det är dags att bekänna färg. Om våra syften med fördubblingen skiljer sig, hur hittar vi vägar till samverkan i det? Något för det blivande kompetenscentret att fundera vidare på?
Läser om Elin och Niklas som gick på Tittmyrans förskola när de var små. Tittmyran, som blev känd för sin genuspedagogik i en tid när detta var nytt, lite märkligt och alldeles, alldeles ovanligt.
Och hur kloka är inte dessa unga individer när de ser tillbaka och reflekterar över den påverkan som genuspedagogiken kan ha haft!? Eller över samhällets reaktioner. Deras citat talar sitt eget språk:
Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.
Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något.
En del verkar ju tro att vi som gick på jämställdhetsdagis blev hjärntvättade, men kolla på de sjuka ideal som pumpas ut dagligen genom medierna. Snacka om hjärntvätt!
Klokhet har inte alltid med ålder att göra...
Hanna Fahl har på DN.se fördjupat sig lite i vilka som skriver låtarna till melodifestivalen. Någon förvånad över att det är 12 % kvinnor och 88 % män?
Källa:
http://www.dn.se/
"Ja men sådan är ju branschen" säger kanske någon. Jaså? Varför då, då?
Är killar mer musikintresserade än tjejer? Uppmuntras killar och tjejer lika mycket till att ta för sig i musikbranschen? Kvinnor tillfrågas lika ofta som män, men kvinnorna tackar nej? Eller är män helt enkelt bättre på att skriva musik än kvinnor?
Är denna sneda fördelning något som vi bara ska acceptera? Är det återigen det klassiska "Men ta för er då tjejer" som ropas ut till oss i kulisserna från de stora scenerna. "Vi lämnar inte rampljuset, men ta för er! Kom igen!"
Kanske tänker ni att jag är lite bitter för att våra melodifestivalprojekt inte kommit med i festivalen. Ånej. Det är större än så*. Det handlar om frågan varför. Varför är det så många solokillar i finalen? Varför är det fler upphovsmän än upphovskvinnor? Och när vi vet svaren, återstår bara att ställa frågan. Är det Okej?
* Här handlar det mer om varför artisten inte är lika hemlig som upphovsmännen? Om den som sjunger på det inskickade bidraget är Brolle, tror ni han har lättare eller svårare att komma med än någon som heter Markus?
Ledarutveckling by Action, Reflection, Learning - det är lite av min vardag just nu. Får chans att på arbetstid vända ut och in en del på mig själv. Vem jag är i mitt ledarskap, varför jag reagerar som jag gör och vad som är viktigt för mig. Artikeln i DN om trivselchefer och känslan av ansvar väcker tankar och nyfikenhet och kanske också lite förvirring får jag erkänna. http://www.dn.se/kultur-noje/pa-chefskurs-med-kafka
En sak är det här om vad för slags chefskurser som verkligen ger ett intressant resultat (beroende på vad man är ute efter såklart). Men framförallt hur det egentligen står till med känslan av ansvar, tydlighet och modet att erkänna och ta tag i konflikter. Det är kanske inte trivselchefen som skapar den egentliga trivseln alla gånger...
Är någon bara tydlig, så är det ju lättare att ta olikheter, tycker jag. Vi vet var vi står. Men en person som gungar fram och tillbaka, som är undvikande - det ger mig krypningar i kroppen, det erkänner jag. Jag gillar också att höra att det visat sig att de chefer som faktiskt ställer krav och är tydliga, i praktiken också är mer demokratiska.
Min utvecklingsresa går vidare - med lite mer råg i ryggen.
Kan vi satsa på spårvägsutredning om vi inte har full finansiering för hela investeringen klar? Kan vi få klarhet i investeringsmöjligheterna om vi inte jobbar med frågan och förbereder så långt vi kan? Hönan eller ägget. Att vara eller inte vara - det är frågan.
Tack kollega Björn att du i dansk media hittade den klargörande illustrationen. ;-)
Alla är de namn på män som fått sig själva avbildade någonstans i Malmö. Ibland på flera platser. Namn och årtal noga utskrivet.
- Men (kanske någon protesterar) vi har ju också Anna-Lisa, Flora, Pomona och Göta. Statyer på kvinnor. Jodå. Visst finns det flickor som pryder parker och stråk i all sin härlighet. Brösten yrvaket toppiga, formerna runda och kvinnliga. De har åtminstone namn, till skillnad från sina nakna systrar "Flicka med boll", "Knäböjande flicka" och "Behag".
De kvinnostatyer som fått behålla kläderna på är ofta det äldre gardet, som Sillagumma och Fiskegumma. Även Arbetarhustrun står rak och stolt med fotsid kjol och blus. För ve och fasa!!! Inte kan gifta kvinnor vara nakna och absolut inte äldre damer från lägre arbetarklass!
Om man närmre studerar utbudet av "Konst i Malmö" så jodå, visst finns det även manlig nakenhet... eller snarare pojkaktig. Men inte på långa vägar lika många som dessa anonyma nakna flickor och kvinnor i brons och granit. De är något med manliga konstnärer och unga nakna människor. Ca 130 manliga konstnärer för att vara mer tydlig. Jämfört med ungefär 25 kvinnor. Där tror jag vi sätter punkt för diskussionen om mäns och kvinnors lika makt att forma, eller snarare utsmycka, samhället.
Vi kan förfäras över dagens modesidor, filmer och reklampelare, som får tjejer att oroa sig för utseende och vikt från tidig mellanstadieålder. Som får killar att sträva efter machostil och svällande biceps. Men som offentlighetens försvarare med ansvar för det rum som alla vistas i är vi som representerar det offentliga lika goda kålsupare. Sen får det spegla gammal tradition och kultur, dåtidens ideal, värda att bevara för bevarandets skull. Det bryr jag mig inte om! Varför ska jag känna att jag är värd att upphöjas till staty först om jag slänger av mig kläderna, redo att behaga andras blickar? Om Boxer-Robert kan bli fälld för stereotyp framställning av män, varför reagerar ingen på våra offentliga statyer? Har vi blivit så vana? Så blasé?
Jag tycker inte att vi ska vara rädda för nakenheten. Tvärtom - det kanske är bra att inte mystifiera för mycket. Men bör det inte då vara på lika villkor? Ska vi då inte beställa lite mer gäddhäng, gubbrumpa och rynkiga behag? Och varför inte några statyer på verkliga kvinnor? Namn finns det, det lovar jag! Det bor ju t.o.m. lite fler kvinnor än män i Malmö just nu...
Vissa företag är nöjda med hälften av kundpotentialen. Vad säger aktieägarna om det? Men det vet väl alla att kvinnor inte dricker öl...13 olika andra sorter dricker hon, men inte öl.
"Vid horisonten tonar en märklig samhällsutveckling fram; ett lågutbildat manligt proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen."
Detta är ett citat från en debattartikel i DN, undertecknad av bl.a. Anders Flodström, universitetskansler vid Högskoleverket. Just denna artikel handlar bl.a. om hur fler kvinnor än män börjar söka sig till högre utbildning, samtidigt som de höga posterna i såväl högskolevärlden, som i övriga samhället, domineras av män. Och idag skrev Anna Hellsten i Sydsvenskan om kravet på att som kvinna hela tiden förhålla sig till sin kropp - gärna vacker, men i alla fall nöjd - aldrig likgiltig.
Kvinnor känner kraven att ta hand om både kropp och hjärna. Men vad är belöningen? Bättre lön? Bättre självkänsla, som kanske leder till bättre lön? Ett trevligt utseende sägs underlätta i löneförhandlingar, så vackra utbildade kvinnor borde kanske lyckas, eller?
När jag läser dessa artiklar, undersökningar och forskningsresultat undrar jag varför jag inte protesterar högre? Varför inte fler kvinnor gör det? Och fler män? För detta drabbar ju alla på ett eller annat sätt. Kvinnor, som måste kämpa sig igenom glastak på arbetsmarknaden. Män, som måste förhålla sig till den manliga normen och begränsas i känslolivet, i samvaron med sina barn och i sociala sammanhang. Finns det något vaccin mot samhällsnormen? När går det att förändra och när blir det för lite resultat av alldeles för mycket energiåtgång? Kanske bästa vaccinet är att synliggöra det lilla, men uppenbara. Som i På spåret häromdagen:
Kristian Luuk: - Oj oj oj...det är som ett.. tjatter...ja
Anna Charlotta Gunnarson: - Bara för vi är tjejer! - GUBBE!!!
Kristian Luuk: - Bra där!!!
(ca: 21 min och 20 sekunder in)
2009 startade ett projekt med att ta fram en testdocka utifrån en genomsnittlig kvinna. Tidigare har det bara funnits BioRID II, dockan som speglar en genomsnittlig man. Risken för skada är högre för kvinnor eller för män. Beror det på att bilar utformats efter mannen, eller att kvinnor, oavsett utformning på fordonet, drabbas hårdare? Hönan eller ägget? Det man inte vet, har man inte ont av? Eller så är det kanske just det man har...
En vän sa till mig att vi var inne i eran av Female empowerment. Jag önskar och hoppas, men visst är det lite märkligt att en kvinnlig krockdocka är något exklusivt, innovativt och alldeles...alldeles underbart? 2011?
Gott nytt år!
