Som det liv du aldrig såg

Hur OK är det att vara vemodig såhär när fyra veckors semester ligger framför en?

Hur många trotsåldrar/utvecklingsfaser går en människa igenom under ett liv? Hur mycket är det meningen att man ska bearbeta själv och hur mycket ska man egentligen bara släppa ut i obestämdhetens och slumpens suddiga landskap? Vad är oddsen för att få ett heltigenom välplanerat och "precis-som-jag-tänkte-mig" liv?

Alla bär på något. Eller? I alla fall: många bär på mycket som inte syns, hörs och känns, mer än för den som bär det. Man kanske förväntas vara på ett visst sätt. Alltid på samma sätt. Det som syns utåt. Så som det brukar vara.

Men ibland händer det något som gör att du aldrig mer kan gå tillbaka till den du en gång var. Känna så som du en gång kände. Tänka det som du tidigare tänkt. Så som du föreställde dig livet blir inte riktigt av. Något tidigare självklart, grundläggande - sådant som borde ske med vänsterhanden samtidigt som allt annat - saknas. Och det är inte säkert att det någonsin går att leta upp.

Vad gör du då? Resignerar inför faktum och gör det bästa möjliga av situationen? Eller blir en kämpe som vägrar ge upp hoppet i förtid? En kamp som balanserar mot att suga in dig en i en bubbla och ta över hela ens existens, ens jag. Någonstans vill du ju käckt kunna rycka på axlarna och se den ljusnande framtid som sin. Kanske. 

Eller så öppnar du hjärtat mot ditt nya jag. De förutsättningar du inte visste fanns då du slog upp dina ögon för första gången i den här världen. Inser att det är OK att vara vemodig på semesterns första trevande timmar.

Vemodet är en del av mig, kommer alltid finnas där, gå vid min sida i ljusa, såväl som mörka stunder. definiera mig. Inte ta över mig. Men finnas där.

Som det liv du aldrig såg.

Den femte årstiden kryper under skinnet

Jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Tårarna rullande nerför kinderna. Känslan av maktlöshet. Vanmakt. Ilska. Om det är något i världen som jag borde kämpa mot, skulle det egentligen inte vara detta?

"Det är bara fiktion" kanske någon säger. "En spänningsroman med i första hand kommersiellt syfte". Men det som förmedlas är sant. Så mycket är så fruktansvärt sant.

Först tänkte jag att han skriver om ämnet för att ironisera jämställdhetsdebatten. Jag tänkte faktiskt så av någon anledning. Men inte längre. För det som växer fram med hjälp av svarta bokstäver på vit botten ger mig en spark rakt i mellangärdet. Jag vet ju att det här sker. På riktigt. I Sverige. Idag. Och det gör mig så förbannad.

Jag är bara halvvägs in i boken, men efter att ha läst de andra fyra årstiderna, vet jag att jag inte bör förvänta mig något lyckligt slut. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det åtminstone finns en liten strimma hopp. Något att hålla fast vid i allt det mörka, outhärdliga. En ljusglimt i sagan om mänsklighetens vilsna varande på denna jord.

I går fick jag höra berättas om en person i min bransch, som inför tuffa förhandlingar i ett aktuellt ämne, skrev en lapp som han bar med sig. På lappen stod det "De goda vinner alltid". Vid gudinnan - vad jag hade önskat att det var sant.

Veckans cykelrecension

Gatukontoret i Malmö har köpt in elcyklar till personalen. På en käck liten skylt vid pakethållaren står det "Min elcykel ersätter bilen". Hrm, nåja, som trogen regionbussåkare är det väl inte helt sant. Men som recensent och självutsedd testperson kan man inte låta sig hindras av sådana små teknikaliteter. 

Jag har cyklat till och från jobbet förr. Sträckan är 26km nästan exakt. Enkel resa tar för mig ungefär en timme och en kvart, beroende på om jag har medvind eller motvind. Jag gillar känslan av att få ett riktigt trevligt träningspass. Men att göra det regelbundet har det liksom inte blivit. Det är lite för långt för att bli en varje-dag-vana.

Men skulle elcykeln vara ett alternativ? Är det inte att fuska med hela syftet för mig - att få motion och god hälsa?

Det visade sig att jag visst får motion. Lite mer av det där lågfrekventa, nötande slaget, men likväl motion. Jag får bara lite hjälp på traven i de värsta backarna, efter de irriterande stoppen som blir och när jag vill trampa på i motvind. Men jag kan inte sluta trampa själv för att bara glida med. Då slutar även elmotorn att bry sig om vår framfart.

Och det är allt en ganska skön "Oiii-känsla" när man drar igång från start och axar med hjälp av elmotorn. Lite som ett plan på startbanan faktiskt... Lite...

Men det finns ett stort MEN. Det känns som om cykeln är gjord för kortare cityturer och det är säkert där målgruppen finns, men som långpendlare är ju inte bara snabbhet en faktor. Det behöver också kännas bekvämt. Och den bastanta och till synes generöst vadderade sadeln lovar gott, men ack vad fel jag hade. Jag försöker variera min sittställning så gott det går, men det finns liksom inte något bekvämt läge. Jag har drabbats av sittsår helt enkelt, och längtar till min något smalare, men behagligt utformade gel-sadel på min vanliga cykel. Även om jag måste trampa helt själv.

Ett annat. lite mindre MEN, är att högsta växeln, nr 7, ibland känns lite för lätt. När jag trycker på vill jag verkligen kunna trycka på ordentligt. Det är inte lika lätt med denna cykel.

Men om elcykelns form och funktion skulle anpassas till längre resor, så skulle detta vara en investering som skulle kunna förlänga mitt obefintliga ägande av egen bil ytterligare en tid. Med en cykelkärra på det, bibehållet JoJo-kort och med snabbval till taxi så funkar det.

Så ja, jag rekommenderar elcykel. Inte bara för cykelovana f.d. bilister eller de som av hälsoskäl kan behöva lite hjälp på traven, utan också en sådan som mig - som gillar att motionscykla, men har lite för långt och är lite för lat för att få regelbundenhet i det som det är idag.

Men hem idag tar jag ändå bussen.