Hur OK är det att vara vemodig såhär när fyra veckors semester ligger framför en?
Hur många trotsåldrar/utvecklingsfaser går en människa igenom under ett liv? Hur mycket är det meningen att man ska bearbeta själv och hur mycket ska man egentligen bara släppa ut i obestämdhetens och slumpens suddiga landskap? Vad är oddsen för att få ett heltigenom välplanerat och "precis-som-jag-tänkte-mig" liv?
Alla bär på något. Eller? I alla fall: många bär på mycket som inte syns, hörs och känns, mer än för den som bär det. Man kanske förväntas vara på ett visst sätt. Alltid på samma sätt. Det som syns utåt. Så som det brukar vara.
Men ibland händer det något som gör att du aldrig mer kan gå tillbaka till den du en gång var. Känna så som du en gång kände. Tänka det som du tidigare tänkt. Så som du föreställde dig livet blir inte riktigt av. Något tidigare självklart, grundläggande - sådant som borde ske med vänsterhanden samtidigt som allt annat - saknas. Och det är inte säkert att det någonsin går att leta upp.
Vad gör du då? Resignerar inför faktum och gör det bästa möjliga av situationen? Eller blir en kämpe som vägrar ge upp hoppet i förtid? En kamp som balanserar mot att suga in dig en i en bubbla och ta över hela ens existens, ens jag. Någonstans vill du ju käckt kunna rycka på axlarna och se den ljusnande framtid som sin. Kanske.
Eller så öppnar du hjärtat mot ditt nya jag. De förutsättningar du inte visste fanns då du slog upp dina ögon för första gången i den här världen. Inser att det är OK att vara vemodig på semesterns första trevande timmar.
Vemodet är en del av mig, kommer alltid finnas där, gå vid min sida i ljusa, såväl som mörka stunder. definiera mig. Inte ta över mig. Men finnas där.
Som det liv du aldrig såg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar