Pudelns kärna

Bård Eker i Skavlan: "Alla vill väl ha en bilfabrik". Detta är pudelns kärna kring varför det händer så lite när det borde hända så mycket. Bilar är ju så skoj! (Det där sista är ironiskt, även om jag inte till vardags tillhör den ironiska generationen)

Till på köpet ett Uppdrag granskning, som sänder kalla kårar utefter ryggraden. Vi ska vara glada om våra barnbarn vill använda Nationell Plan för transportsystemet 2010-2021 till torkpapper.

Sen när blev det en miljösatsning att satsa på bilindustrin och fler motorvägar? Var är miljarderna till spårväg, cykel och gångstråk? Vem gynnas och vem missgynnas? Och hur byter vi den upphetsning som bilars motorer, kurvor, krom och hästkrafter lockar fram hos framförallt pojkar och äldre pojkar, till en andfåddhet över klimatteknik, mänskligt beteende och modiga beslut utanför teknikparadiset?

Det finns inte tid att resignera, det är inget val att ta den enkla vägen ut. Mod är det som krävs.

Med cykel till IKEA, jag vet inte...

IKEA satsar på grönt och då inte bara som en läcker inredningsdetalj. Ja, de vill att man ska kunna cykla till deras stora stora varuhus ute på Svågertorp. Jag cyklade till IKEA i måndags.

Jag cyklade till IKEA för att jag ville kolla in julavdelningen och köpa lite burkar till julgodiset. Helt klart möjligt att ta i cykelkorgen. Tvingade med mig M eftersom det var tråkigt att cykla själv. Och lite läskigt då det är mörkt ute. Jag hade cykelkarta med och hjälmen på. Och visst gick det bra. Lite krokigt ibland, men snart sken den gula skylten på blå botten emot oss. Där, någon kilometer längre fram låg det. Fabulous! Nerförsbacke sista biten dessutom. Över vägen och sedan framme.

Eller nej. Först skulle vi passera över ett par hundra meter med parkeringsplatser, visserligen på egen gång/cykelväg, men varför detta blåshål innan man når entrén? Varför inte bara placera huvudingången vid gatan, nära och bra till busshållplatsen dessutom? (Såg ett par bussåkare snedda ner för slänten och över tomma parkeringsytor - närmsta vägen är den väg de väljer såklart).

Cykelställ under tak - något mindre ska man inte förvänta sig. Varuhuset i sig - som man kan vänta sig. Såg en kille i gul tröja. Han delade ut kvällens erbjudanden. Jag stegade fram och undrade lite snällt varför man inte tänkt hela vägen när det gäller cykling. Han lade pannan i djupa veck, stackarn. Sa sedan "- Jag funderar på om jag ska veta svaret på detta". Sen hänvisade han mig till en anslagstavla där jag kan lämna synpunkter. Mån de!

Tillbaks till cykeln efter lite shopping. Det blev några förvaringslådor till jobbet också, men inget som inte en blå bag, snören och pakethållaren klarar av. Men var gör jag av vagnen efter att ha släpat den till cykelstället? Ska jag lämna min fulllastade cykel för att gå över ännu fler parkeringsrutor och ställa vagnen i sitt skjul, ska jag tvinga iväg M, eller ska jag vara busig/obstinat och lämna den precis intill cykelstället?

När jag och M cyklar hemåt med fullmånen muntert lysande ner på oss, står en ensam kundvagn säkert under tak. Under cykeltaket...

Kupévärmare

Tåg från Göteborg till Malmö via Hässleholm. Första klass med andra klassens passagerare. Ve och fasa, man kan ju bli förfärad för mindre. Två stycken hässleholmare som snackar och fnissar på ett sådant enerverande sätt att jag undrar om det är jag som är överkänslig och otilllåtande mot min omgivning. En kvinna bokar taxi från Lund till Lomma efter ett högljutt telefonsamtal med någon arbetskamrat om någon arbetskamrat. ... Nej det var visst bara de tre som gick mig på nerverna. Då är det i alla fall inte jag mot världen helt och hållet. Och dessutom kliver två av dem av i Hässleholm nu. Ahh...lugnet sänker sig. Bara trekvart kvar hem....

Att utveckla utvecklingsarbete

På väg hemfrån Göteborg. Har varit på analysseminarium om jämställdhetsintegrering. Vi har ju fått utvecklingsmedel för att jobba med hållbar jämställdhet inom Framtidens kollektivtrafik. Idag utgick vi från två dilemman:

1. Vem tar hand om styrningen och ska man jobba ovanifrån eller underifrån?
2. Kunskap eller handling först? Stannar i vid att utbilda utan att följa upp om det leder till förändring? Eller kan aktivt agerande skapa tillfälle för ökad kunskap? Och hur gör vi med attityder och värderingar.

Jag kom fram till att jag behöver en ny styrgrupp. Det här handlar alldeles för mycket om övergripande verksamhetsutveckling för att det ska vara knutet till projektets styrgrupp. Jag behöver en helt annan förankring för att få ledningen att driva frågan och efterfråga resultat. Jag måste också kräva en tydligare strategi för integrering i övrig verksamhet efter att projektpengarna har tagit slut.
Ann-Sofie - fd kollega från Kalmar - var där. Det var där, med henne och med Lisbeth B, som jag började diskutera jämställdhet och transporter. Jag fick fantastiska möjligheter till reflektion och kompetensstärkning i de samtalen. Och det var likadant idag. En fikapaus med Ann-Sofie ger helt nya perspektiv. Så uppfriskande! Tack Ann-Sofie!
Så, hem och ta en ordentlig funderare på fortsättningen i arbetet. Just nu känns det överväldigande. Så många intryck och så var det bara jag från vårt projekt där. Jag tror jag måste inse att det här året och nästa är ett utvecklingsprojekt för själva utvecklingsarbetet. Alla resultat kommer inte direkt. Jag har tid på att diskutera, reflektera, kräva, besluta och genomföra...och att se till att det inte bara är JAG som gör det.

Svågertorp - platsen i våra drömmar?

Läste ni artikeln om Svågertorp i Sydsvenskan idag?
Mitt i prick. Tror verkligen byggHERRARNA att de kan placera ut kolosser lite hur som helst, asfaltera ut fotbollsplaner av parkeringsyta emellan och sedan tro att vi vill cykla runt i det området? Min tioåriga brorsdotter hade kunnat rita en mycket bättre planlösning på det området än vad det har blivit idag. T.o.m. IKEA som vill vara gröna, valde att lägga parkeringsyta först och byggnad sen. Därefter ville de att Malmö stad skulle flytta busshållplatsen närmre deras entré. Men berget är trött på att vara den som kommer och möter. Så mycket fantasi tycker jag inte det behövs för att faktiskt få till en människovänlig externhandel.

Och Malmö har ju ambitionen att vara ledande på hållbar stadsutveckling. Det blir vi inte om vi fortsätter tillåta asfaltdjungeln att bre ut sig på första parkett. Visst förstår jag också att man vill ha plats för bilparkering, men måste det alltid vara första plats? Börjar bli heligt trött på att det stannar vid snack och blir så lite över till att verkligen göra.


http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article568663/Blast-pa-flarden.html

Vintermörker

En grå dag...ännu en grå dag...en till...och en till.
Huvudet är tungt, ögonlocken hänger och inte ens mineralpuder-foundation-super-extra-glimmering-hot-and-beautiful kan dölja det glåmiga och bleka. Var är energin och viljan? Vem har tagit mitt jävlar anamma?

Jag börjar tro att det är meningen att vi här uppe i norr ska gå i ide från november till februari. Och då bor jag ändå i Skåne - som i alla fall har möjlighet till några timmars dagsljus. Men avsaknaden av snö ger bara...just det, mörker. Och det börjar krypa under skinnet på mig.

Finns bara en räddning och det är att börja dofta, tänka, känna och smaka på julen. Pepparkaksburken är öppnad, mitt te får smak av ingefära och kanel och tidningar med jultema ligger redo att läsas. För mig är det inte bara att klara av de röda dagarna under julhelgen, utan det handlar om att hitta stämningen långt innan dess. Ja tack till julgran till första advent. Låt mig njuta innan jul, sen kan allt få kastas ut innan nyårsklockorna ringt ut. Ja tack till "Christmas Bells" i min mp3 och ja tack till roliga papper och band att slå in paket i. Ja tack till allt som får mörkret inne och ute att skingras något.

Någon har varit i vår lägenhet...

Någon har varit i vår lägenhet medan vi var i Hässleholm... "Da na na na naaa!" (Samma ljud som i slutet av varje avsnitt på Dr Drövels hemlighet). Ljus har tänts och släckts och t.o.m. flyttat position.

Nåväl, så är det när man har visning. Allt känns som vanligt men ändå inte. För fyra timmar sedan gick ett tjog människor runt och tittade på vår lägenhet, på våra saker, i våra rum. De har bedömt, dömt, gillat, ogillat, funderat och fantiserat. Och ja, en av dem ville ha lägenhet och la ett första bud.

Det känns fantastiskt bra. Det har varit en hel del fjärilar i magen den senaste tiden. Man vet ju inte alls om någon vill ha lägenheten egentligen. Det är därför komiskt att så fort vi fick budet, så började vi hoppas på att få lite lite mer än utgångspriset. vi har lovat oss själva att vara nöjda med det, men mycket vill ha mer och plötsligt vädrar vi morgonluft! Nu är det verkligen dags att ta i trä, så att vår nyvunna sturskhet inte välter skutan innan den ens hunnit ut från hamn. Vi vet ju hur det var med huset som vi vann, förlorade och vann igen.

På tisdag är det dags igen. Putsa lite till, tända och släcka ljus och sen (hoppas hoppas hoppas)... Det är nästan så jag längtar till nästa fas med packning, städ och flytt...så länge den här fasen går vägen!

Lördagsfix

Tanken är att jag ska städa. Hur jag tycker det går? - Sådär. Det är egentligen inte mycket som ska göras, men det känns som om allt blir lika dammigt igen, så fort man har dragit trasan över det. Nej, upp med allt på vinden bara, det är den enklaste metoden. Och så ner till blomsterbutiken och inhandla något fint att ha på spiselkransen.

I eftermiddag hoppas jag på en skön höstpromenad. Det är lite "halvklart till mulet", men det kan vara gött att lämna lägenheten lite, kanske ta en fika. Är det något Malmö är bra på så är det många och mysiga fikaställen. Även inne i bostadskvarteren poppar de upp. Det gillar jag.

Sen ska jag sätta mig och jämföra excellfiler, vars siffror borde stämma överens men inte gör det. Jag ger mig katten på att det finns en inbyggd hemlig formel som är till för att göra livet lite mer spännande och oväntat för användaren. Som säger -"Ha ha, där fick du dig allt! Lita inte på att 1+1=2 i alla lägen!" Och visst har den rätt. 1+1 kan ju också bli 11...

Anything goes

Sambon sitter och trixar med en gammal dator som min pappa ska få i fars dag-present. Deras gamla började nämligen sjunga på sista versen och det fanns inga kompatibla tillbehör längre. Vi ska ta den på tåget i morrn, och eftersom det är ett av dessa gråa stora monster, så blir det till att försöka packa in den i resväska med rullhjul. Det kan bli lite knixigt att ta den på cykeln dock, men anything goes!

Kollegan har träffat Skånetrafiken för att se hur man kan utveckla nya jojo-kortet till att innefatta fler erbjudanden än bara kollektivtrafik - abonnemang på säker och torr cykelparkering t.ex. Mycket spännande. Hoppas att det blir så populärt att cykelplatserna inte räcker till och vi får plocka platser från de helt onödiga nya parkeringshusen som byggs vid citytunnelstationerna (trodde vi ville komma ur bilberoendet och inte öka på tillgängligheten för det minst yteffektiva och minst miljövänliga transportslaget i stadstrafiken). Här är det lite väl mycket "Anything goes" för min smak.

Nu är det helg och dags att varva ner, åtminstone försöka, med en lägenhet ute till försäljning, visning på söndag och banken flåsande i nacken med krav på snabb affär. Så det står städning på schemat i morgon. Sambon tar kök och badrum och jag övriga rum. Han kom även på att måla i elementen så att de inte är så skavda längre. Intressant att man väntar med sådant tills det är dags att flytta ut. Nåväl, en blir väl hemmablind. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete, eller hur?

Tre gubbar tre gubbar

Ja, det var tre män som inledde seminariet om framtiden för kollektivtrafiken i Malmö. Det visar på ett sätt att ordförandeposterna i poltiken på den tekniska sidan fortfarande innehas av män. Men även om det var dessa tre män som inledde, så hade jag faktiskt tänkt till att det skulle vara lika många män som kvinnor på podiet idag. Och det är ju egentligen inte så svårt - egentligen bara att undvika att ta samma personer som man brukar - av gammal vana.

Vem som sitter på vilken post fäller ibland avgörandet, men när vi pratar kompetens så borde det vara andra saker än titeln som avgör. Förmåga att formulera sig begripligt, våga spetsa till det och sticka ut hakan och att bjuda på sig själv. Och kunnighet och engagemang i frågan förstås. Det är vad en paneldebattsmedlem bör ha för kvalifikationer.

Bäst idag var inslaget kring sociala medier. Det ruskade om och blev en vitamininjektion i höstrusket. Att inse att det händer något i den samhällskultur vi lever i och att det även kommer att påverka hur vi planerar vår stad och vad vi bör satsa på. Vi kan inte sticka huvudet i sanden och fortsätta lyssna bara på de som skriker högst genom direktingångar till politikernas mailbox. Vi kanske inte heller ska sätta all vår blinda tilltro till dessa nya kommunikationsformer. En baksida är ju faktiskt att även om man öppnar hela sin vardag så är det också väldigt lätt att vara en anonym massa, som inte tar ansvar för sina handlingar eller åsikter. Det är en ständig balansgång, men en sak vill jag slå fast. att lyssna på malmöborna och föra en tvåvägsdialog kan vi bli mycket bättre på.

Tänk att det ska behövas extra jämställdhetspengar för att kunna satsa på medborgardialog. Och tänk att det hänger på vem som sitter i projektgruppen om det överhuvudtaget blir av. Sociala aspekter ska genomsyra allas verksamheter när vi jobbar på en kommun. Tyvärr har vi en bit kvar innan det är så, i alla fal på trafikavdelningen.

Just det. Idag var det 6 män och 5 kvinnor med på seminariet. Det skulle vara fem av varje, men nu blev det tre gubbar i stället för två i början. I och för sig rätt passande nu när vi närmar oss juletid...

Varje människas rätt till delaktighet...

... underlättas av prioriterad kollektivtrafik!

I denna tekniska värld som kallas trafikplanering är det som ett uppfriskande sommarregn när vi tar in experter på sociala konsekvenser att bedöma satsningarna på spårväg. Social integration kan ses som varje människas rättighet till delaktighet - i arbetslivet, i fritids- och kulturaktiviteter och till att ha makt över sin egen hälsa. Det är så nyttigt att få lyfta blicken och fundera över VARFÖR vi egentligen satsar på prioriterad kollektivtrafik i Malmö att jag bara önskade vi var fler som funderade.

En utmaning vi fick med oss tillbaka till den kommunala beslutsprocessen var att se till att de sociala aspekterna faktiskt blir ett beslutsunderlag som används, och kanske t.o.m. är det som avgör. Miljön sätter ramen, ekonomin är medlet och social hållbarhet är målet. För vad ska vi med vägar och fordon, om ingen har råd eller vågar nyttja dem? Eller om våra ungar får astma och alla bara vill flytta ut till platser som Dalby och Bjärred där luften är friskare? Eller om de mest socialt utsatta inte har möjlighet att ta sig till det där jobbet, eftersom de inte har tillgång till bil och alla andra alternativ är för svåra? Vad händer med Malmö då?

Får man kalla sig upphandlingsvirtuos?

Jag är så himla bra på upphandlingar! Och det tack vara kära gamla kommunen och alla de regler för offentlig upphandling som finns:

• Ordentlig kravspec.
• Tydliga riktlinjer för att lämna offert
• Tidplan
• Faktureringsrutiner

Fantastiskt! Detta lite byråkratiska, men ack så ordentliga och granskningståliga arbetssätt har jag anammat även i min bostadsrättsförening. Jag gör riktigt bra upphandlingsunderlag till både fönsterbesiktning, tjänster från landskapsarkitekter och byggande av sophusdörrar. Att sen byggarna är sega med att lämna offerter är en annan femma. Där är konsultbranschen inom trafikmiljö mycket mer allert. Nåväl, varför tar jag upp just det här? Jo för att det är så skönt att ibland slå sig för bröstet även i de mest oanade sammanhang. Det blir mitt footprint i den här föreningsstyrelsen - jäkligt snygga upphandlingsunderlag, som banar väg för att vi faktiskt får det vi vill ha och att vi själva vet vad det är vi beställt. Toppen!

En helg i huvudstaden

Denna helgen fick sambon sin födelsedagspresent - biljetter till "Kvarteret Skatan" på Rival i Stockholm. Vi tog tåget upp på lördagsmorgonen. SJ serverade frukost till oss alla i första klass (Now we´re talking) och kom med våtservetter då vi började närma oss huvudstaden. Lite service är alltid välkommet. Jag tycker ju att det är så mycket bättre med tåget än med flyget - förutom att det fortfarande tar sån tid att resa. Tid och tid förresten. Jag hann jobba lite med sådant jag inte riktigt hunnit klart, lyssnade på musik, filosoferade över allt och inget, småpratade med sambon, åt lite, läste tidning och drack kaffe. Helt Ok sätt att fördriva restiden på faktiskt.

Stockholm visade upp en gråmulen sida, men det glömde vi snabbt när vi stövlade in på Hotell Rival och fick ett finfint rum med ett kastanjeträd precis utanför fönstret. Det var som att befinna sig i en trädkoja. Fönstret ut från toaletten var en annan pikant liten detalj...

Kvällen bjöd sedan på fantastisk show med skatangänget. Jag skrattade så att tårarna rann, det finns inget roligare än när skåningar (Johan Glans) försöker prata stockholmska. Jo förresten, kanske när värmlänningar försöker prata skånska. =)

Vi hade sådan vidunderlig tur att just denna helg var det dags att ställa om klockan. Vi fick en timmes extra sovmorgon på hotell! Yes! Vid frukosten var det vi, Ola Salo och några till. Fruktshot och bacon var en överraskande god kombination förresten.

Och till sist hemresa med först tunnelbana och sedan tåg. Jobba lite, läsa, lyssna på musik och sova. När vi kom fram till Malmö och satte oss på cyklarna för att trampa hemåt, visade sig äntligen solen bakom grådiset. Malmöhus och slottsparken i blek höstsol - himma!

Husvilla

Ja du je... Jag och sambon har köpt hus och det med buller och bång som vanligt. Vi säger att vi ska ta det lugnt, se oss omkring, spara lite mer pengar...och så springer vi och slår till på ett hus i Dalby en vecka senare! Slår till och slår till, det är väl en lite längre historia än så, även om allting gick på fyra dar...

Kortversionen: vi var på visning, vi lade bud, blev överbjudna, lade högsta budet, bokade in tid för kontraktsskrivning, blev övebjudna igen (2 ggr), tackade nej till fortsatt budgivning, blev återerbjudna till vårt senaste bud, erbjöd det näst senaste budet från oss (innan ny budgivning startade), fick det, skrev kontrakt, kramade säljarna, ringde besiktningsman, träffade mäklare, bokade in fotograf, kollade upp bolån, somnade totalt utmattade...

En annan version: Ve och förbannelse över inställsamma mäklare, som tror att vi tror på att de är vår vän, som ger oss hjärtsnörp, besvikelse, hopp och besvikelse igen. Suck och förskräckelse över banker och bolån, löfte om lånelöften, bakslag och löfte igen då konkurrens meddelas. Värme och tacksamhet över vänner & arbetskamrater, som engagerar sig, blir upprörda å våra vägnar, gläds och stöttar. Kärlek och glädjeskutt över sambons sprittande och smittande förväntan, förtröstan och lugnande famn.

Nu ska här säljas lägenhet, försäkra sig om banklån, städa inför visning och börja packa. Det här är bland det största jag gjort. Låt gå för att fallskärmshoppning, forsränning och bungy jump ger ordentliga pirr i magtrakten och darr i benen, men aldrig har detta darrande varat i fyra dagar! Men för tusan, vad kan hända? Kanske att vi inte blir av med lägenheten, eller nekas bolån och åker på en hejdundrande ekonomisk smäll. Men det här är Sverige. Det finns sociala och ekonomiska skyddsnät, vi har mat, fred och och stadig månadslön. Det är bara att hänga med och känna att man lever. Den här veckan har jag levt lite mer än andra veckor. Och det är både skönt och skrämmande på samma gång.

Bästa sportkrönikören det här årtusendet

Ni missade väl inte Anja Gatus lördagskrönika idag? En uppföljare av ett blogginlägg angående möjligheten för Pia Sundhage att bli landslagstränare för herrarna eller inte. Jag säger bara: Läs den! Själva bloggen finns på : http://blogg.sydsvenskan.se/gatu/

Tack Anja för att du har gett sportsidorna i Sydsvenskan en helt ny dimension. Det bygger på som jag ser det stor kunnighet och intresse i ämnet, men också på nyfikenhet för att utforska nya vägar och vinklar som inte annars brukar få plats. Som ger tabellälskarna sitt, men som också lockar andra till att stanna upp vid sportsidorna och inte bara bläddra förbi som vanligt. Andra, sådana som jag.

Måste man köpa bil bara för att man köper hus?

Vi kollar på hus lite sådär emellanåt säger vi. Men nu är det ju så att Hemnet inte tillåter en att bara titta lite. Man sugs helt enkelt in i listor och kartor, i furupanel, putsade väggar, blått badrumskakel, alldeles för dyrt, alldeles för liten tomt, alldeles för konstig tillbyggnad...osv. Så vi har börjat gå på visningar.

I och med det har vi också börjat fundera på vad som är viktigt när vi äntligen väljer. Läget ligger i topp. Och med det menar vi just nu bra pendling till jobbet. Och med bra pendling menar vi framförallt cykelavstånd, snabb buss, eller pågatågsstation. För måste hus per automatik innebära att vi behöver skaffa bil? Ingår det lika mycket som braskaminen, borrmaskinen och gräsklipparen? Måste vi skaffa bil bara för att det finns en carport?

Jag hoppas inte det, inte i Malmö i alla fall. Packcykel och bilpool är ett mycket smartare, billigare och miljövänligare alternativ. Garaget kan bli replokal eller studio i stället. Och jag hoppas vid min gud att det funkar även i Dalby, Eslöv eller Södra Sandby...om nu någon av dessa ställen skulle bli aktuella för husköp. Jag vill våga vara husköpare utan att vara bilägare.

Normen nådde nyss ny nivå

Pixar ska ge ut en ny film. Jag såg det bara snabbt på reklamen, så jag kan ha fått det om bakfoten. Men är det så att det är en, (kanske t.o.m. två) gamla animerade gubbar som har huvudrollen? Gubbe, pojk, same same... Det såg i alla fall ut ungefär som herrarna i The Muppet Show, som satt på balkongplats och slängde spydiga kommentarer till övriga ensemblen - ni minns. Räcker det inte med att Göran, Bengt och Lasse finns i styrelserummen, på VD-poster, som kreativa projektledare, eller experter i TV-rutan? Är det inte bra nog med Totte som ska till doktorn, Kalle Anka, fisken Nemo, Ture Sventon, Björne osv osv osv? Vem tar över efter Grynet - "ta ingen skit"? När får tjejerna huvudrollen och till och med vara fler i rutan än killarna? Var detta det nyaste, fräschaste och mest innovativa killarna bakom "Upp" (filmen heter så) kunde hitta på - vithåriga gamla gubbar? Lysande!

PS: Detta är ingen hets mot alla äldre män med vitt hår. Jag tycker bara att ni ska kunna få sällskap av lite fler sorter...det finns ju faktiskt andra som också borde räknas.

Små och stora människor

• Du vet att du är stark när du själv håller dig utanför och ovanför sandlådan då någon börjar kasta grus med hink och spade på dig. Stark och modig.
• Du vet att du är stark då du känner dig arg och ledsen, men inte går till personangrepp för det. Stark och stor.
• Du vet att du är stark när du vågar öppna dig för dem som betyder något, de människor som ger dig kraft och energi. Stark och trygg.
• Du vet att du är stark när du vet att du är bättre och mer kompetent, men inte utnyttjar det i en situation som bara kan göra det värre. Stark och klok.
• Du vet att du är stark när du inte tillåter hur mycket grus som helst från sandlådan, när du står upp för dig själv och markerar, men med saklighet och inte med påståenden eller projiceringar av dina egna tillkortakommanden. Stark och storsint.

Du vet att du är stark då du blir påverkad, arg, ledsen, frustrerad, men reser dig och går vidare. För du vet att små människor inte blir större av att de får tillbaks med samma mynt som de ger. Små människors beteende inte är ditt problem utan deras eget. Små människor kommer aldrig att kunna hålla en saklig ton eller reflektera över hur de själva uppfattas, bara för att du gör det. Små människor kan aldrig bli stora människor om de inte själva vill eller förstår poängen med det.
Så vem vill du vara? En liten människa som lever ganska gott i sin egen ignorans, eller en stor människa, som känner medvind och motgång, glädje och sorg, som utvecklas, lyssnar, lär och växer?
Varje människa har ett val.

Bäst i Sverige?

Det var en gång en liten arbetsgrupp, samlad från flera olika förvaltningar i den stora stora kommunen. De hade fått ett uppdrag från "tinget". De skulle inte lägga påbud på folket, utan se över hur de själva reste runt i riket. Hållbar utveckling, miljö, säkerhet, ekonomi - bäst i Sverige såklart. Staden med den "goa" dialekten där uppe på Västkusten hade redan långt försprång, så nu gällde det att ta sjumilakliv framåt för att klara det. Men det var väl inga problem.

Detta var nämligen en stad, som på ett snillrikt sätt jobbade för att minska löjligt korta bilresor, som satsade miljoner och åter miljoner på att bygga en tunnel för eldrivna tåg, som hade alla möjligheter i världen att kombinera en frisk livsstil med smarta transporter genom att cykla i den nära och platta omgivningen. Och tänk om det gick att förändra organisationen? 20 000 personer på ett bräde, som skulle få ökade möjligheter att välja hållbara, miljömedvetna, säkra och ekonomiska färdsätt. Som kunde vara föregångare och ambassadörer. Som skulle göra det så mycket enklare att diskutera påbud och satsningar med borgarskapet, handelsmännen, de lärde och de som bodde i och gästade staden. Att leva som man lär...det kan man bli omvald på.

Det var med stor energi och höga ambitioner som arbetsgruppen satte igång med arbetet. Ledarna skrev på. Vi ska bli bäst i Sverige! Såklart. Och resultat blev det. Med riktlinjer som framförallt skulle skapa bättre möjligheter för varje anställd. Med krav på organisationen att tillhandahålla dessa möjligheter. Man sände ut det till de självstyrande stadsdelarna och alla förvaltningar. Hejaropen dundrade. Äntligen skulle man få en grund att stå på där ute i verkligheten. Något att hänga upp alla de goda initiativ och intentioner som redan fanns. Och man skulle tjäna pengar på det! Och den kaxiga kommunen i syd, gjorde allt det där som krävdes. De blev berömda i Sverige och hela världen för sina satsningar. Det var utveckling och den var hållbar. Eller?

Åren gick...förslaget blev aldrig genomfört. Den högsta förvaltningen i staden tog över och kvävde ambitionerna. Arbetsgruppen fick nya uppgifter och den kärnfulla kraften i förslaget skrevs om, blandades ut, suddades bort. Kvar blev kravet på att spara pengar. Så folket fortsatte att flyga billigt för 495kr enkel resa till huvudstaden. Och köra sina bilar, eftersom de fick skatteavdrag för att göra det. De som cyklade eller tog bussen fick fortfarande ingenting. Och detta i en stad som hade ambitioner och som fick priser för hållbar stadsutveckling. Plakat och diplom att hänga på väggen. Men som inte själva hade blicken för de möjligheter till förändring hos dem själva, som hade kunnat bli. Något verkligt enastående, som skulle ge långt mer effekt än de där diplomen på väggen.

20 000 på ett bräde. Vi hade kunnat bli bäst i Sverige...

Gräsänkans blues

Sambon är på kurs i Stockholm i en vecka. De första kvällarna var det rätt skönt att rå om sig själv. Jag gjorde inga större utsvävningar, det var bara gött att gå å´gucke hemma i lägenheten, sticka och träna på morgonen, passa på att jobba in lite flex. Sen finns det en sak som faktiskt är underbar när vi är ifrån varandra. Det är att prata i telefon. Minns ni den där första tiden? Man var nykär, och ringde typ varje kväll som man inte spenderade tillsammans. Låg där i soffan och småpratade om allt och inget. Jag vet inte om det är dialekten, tonläget eller bara att det är han. Men det är himla fantastiskt att lyssna på den där rösten. Jag tänker inte på det på samma sätt när vi är tillsammans. En bra sak med att vara ifrån varandra ett tag...

..men nu är det allt lite längtan i luften...

En bro är en bro är en bro...

Invigning av nya Centralbron vid Malmö C - det dröjer två år innan bussarna kommer att gå där, men en bro är en bro och klart vi ska fira satsningar på kollektivtrafiken i stan! Om nu bara det kunde bli lika enkelt för bussarna (eller snarare resenärerna på bussarna) att ta sig TILL den där bron.

Vet ni om att luften suger i Malmö? Ja det är bilarna som är boven. Om nu bara bilisterna kunde separera sig från sitt fordon och inte känna att de personligen blir attackerade, så kanske vi skulle kunna åstadkomma några riktigt fantastiska omvandlingar av gatorna i den här stan. "Djäknegatan - buss (spårvagns-) chaufförens och flanörens favoritgata" kanske. Eller "Station Triangeln - där bilpoolsdrömmar blir verklighet".

Jag är ganska bra på att prata. men jag skulle mycket hellre vilja göra. Se till att alla de som går, cyklar och åker kollektivt räknas. På riktigt. När det verkligen gäller.

Snittarna som bjöds var rätt ok, men man blev inte mätt på dem...

Det blir inte Höör...och hör sen!

Jag och sambon tog tåget till Höör.

Det har nämligen blivit dags att börja titta på hus. En annan drömmer om den där behändiga lilla herrgården med uppfart av småsten, spröjsade fönster och en uppvuxen trädgård med äppelträd i blom... Nåja, vi önskar åtminstone plats för en studio. Ska vi nära drömmen om att utveckla musiken, så kan vi inte be kompisar och kompisars kompisars att komma till sambons jobb för en provisorisk inspelningsstudio. Så det blir en stund framför Hemnet varje vecka. (Den som trodde att furu var passé har inte besökt de hundratals objekt som ligger ute för försäljning, tack gode gud för vit färg!).

Ett besök på banken gav oss ramarna för objekten att titta på (OK, den där herrgården får vänta ett tag). Vi fastnade för ett hus i Höör, som såg sådär mysigt funkis ut...bra pris var det också. Och Höör är ju ändå pendlingsavstånd...och bergvärme var installerat...och naturen är ju fin där uppe...

Men nej. Nej det går inte. Det går inte att bo på en ort som fortfarande använder dess hjärta - centrumtorget - till bilparkering! Någonstans hoppades jag att vi skulle vilja. Man får ju så mycket mer hus för pengarna, men nej. Malmö är för bekvämt. För nära Ribban, hämtmat, stadshuset och Hipp. För bra cykelavstånd, för kaxig för att lämnas! I alla fall just nu. Så nu är det bara att hoppas på att snubbla över det där drömhuset med charm, skön omgivning och bra pris, utan några andra spekulanter eller större renoveringsbehov.

Önska oss lycka till!

En lila höst...

...en blogg som tröst. Det är fullständigt omöjligt att ha disciplinen för den där stora romanen, kioskvältaren och nobelpriskandidaten. Så jag börjar med en blogg. Jag vet att det som gäller är hårt arbete, skriva, skriva, skriva. Detta är början på det. att jag sedan får utlopp för reflektioner, frustration och glädjeämnen längs vägen, är förhoppningsvis en bonus.

Idag är det ganska lugnt, jag tänkte värma upp lite innan jag går på de där stora frågorna, frågor som: Hur svårt ska det vara att satsa på hållbara transportslag i Malmö? Varför blir det ramaskri och anklagelser om ojämnställdhet när det ska byggas ett sportcentrum för kvinnor, men inte ett ljud när det läggs miljoner på en stadion för en fotbollsklubb som lade ner tjejfotbollen och som för tillfället är ett tillhåll främst för den manliga populationen?

Hej på er!