Husvilla

Ja du je... Jag och sambon har köpt hus och det med buller och bång som vanligt. Vi säger att vi ska ta det lugnt, se oss omkring, spara lite mer pengar...och så springer vi och slår till på ett hus i Dalby en vecka senare! Slår till och slår till, det är väl en lite längre historia än så, även om allting gick på fyra dar...

Kortversionen: vi var på visning, vi lade bud, blev överbjudna, lade högsta budet, bokade in tid för kontraktsskrivning, blev övebjudna igen (2 ggr), tackade nej till fortsatt budgivning, blev återerbjudna till vårt senaste bud, erbjöd det näst senaste budet från oss (innan ny budgivning startade), fick det, skrev kontrakt, kramade säljarna, ringde besiktningsman, träffade mäklare, bokade in fotograf, kollade upp bolån, somnade totalt utmattade...

En annan version: Ve och förbannelse över inställsamma mäklare, som tror att vi tror på att de är vår vän, som ger oss hjärtsnörp, besvikelse, hopp och besvikelse igen. Suck och förskräckelse över banker och bolån, löfte om lånelöften, bakslag och löfte igen då konkurrens meddelas. Värme och tacksamhet över vänner & arbetskamrater, som engagerar sig, blir upprörda å våra vägnar, gläds och stöttar. Kärlek och glädjeskutt över sambons sprittande och smittande förväntan, förtröstan och lugnande famn.

Nu ska här säljas lägenhet, försäkra sig om banklån, städa inför visning och börja packa. Det här är bland det största jag gjort. Låt gå för att fallskärmshoppning, forsränning och bungy jump ger ordentliga pirr i magtrakten och darr i benen, men aldrig har detta darrande varat i fyra dagar! Men för tusan, vad kan hända? Kanske att vi inte blir av med lägenheten, eller nekas bolån och åker på en hejdundrande ekonomisk smäll. Men det här är Sverige. Det finns sociala och ekonomiska skyddsnät, vi har mat, fred och och stadig månadslön. Det är bara att hänga med och känna att man lever. Den här veckan har jag levt lite mer än andra veckor. Och det är både skönt och skrämmande på samma gång.