...To be continued. Det slår aldrig fel att säsongsavslutningar summeras upp på det sättet; med en ruskigt spännande cliffhanger, som får mig att hoppa upp och ner i soffan och vråla "Neej, jag vill veta nu!!!"
Kanske inte lika rafflande, men likväl en cliffhanger på sitt eget lilla vis, har resepolicyn på min arbetsplats bjudit på. Vad är vi inne på för säsong nu? Låt oss se...13:e säsongen faktiskt. Ja, ni hörde rätt, säsong 13! (Vi hade snart varit ikapp Dallas, om inte JR börjat härja i rutan igen.)
Och vilka cliffhangers har vi då sett i resepolicyarbetet? Jo, bl.a. de här:
- Miljöförvaltningens representant åker plötsligt till Australien för att jobba där ett par år - men ersätts av en lika engagerad och duktig kollega
- Resvaneanalysen 2006 visar att det inte fanns statistik över bilanvändningen på förvaltningarna - men på något sätt blir det ändå en rapport med fullgod nulägesbeskrivning (inga siffror att redovisa säger ju också något...)
- Efter en gedigen internremiss, där flera förvaltningar nickar gillande åt helhetsgreppet, stänger stadsdirektören ner resepolicyn och vill att den ska återgå till att handla om enbart ekonomi - men gatukontoret väljer att fortsätta på egen hand
- Efter att gatukontoret valt att ta saken i egna händer presenteras en ny resepolicy....utan färdig handlingsplan - och där har vi den igen! To be continued...
Är det något de här frågorna INTE behöver, så är det otydlighet i ramarna. T.ex. kring vad som ska ske, av vem, när det är OK att göra avsteg och vad som egentligen händer om man väljer att strunta i att följa policyn.
Hur ser det ut hos oss, vi som ska föregå med gott exempel? Jo,tack, relativt tydlig policy med riktigt goda intentioner, men med en handlingsplan som inte egentligen finns, varken för implementering av själva policyn eller för åtgärder för att efterleva den.
Det som är bra är att vi har tillräckligt "högt i tak" för att klara av lite självreflektion av detta slag. (Eller hur?) Och vi är många redan idag som väljer att resa hållbart även utan en konkret handlingsplan. Det är ju inte alltid policies som löser gordiska knutar, utan dialogen, goda initiativ och förebilder. Men samtidigt behöver vi som arbetsgivare visa en tydlig väg och skapa bra förutsättningar. Så var är cykelservicen och regnställen till de som cyklar & går? När kan jag börja räkna tågtid som arbetstid? När finns det periodkort i stället för reskassa att använda för tjänsteresor? Hur märks det att jag väljer cykeln före bilen när jag tar mig runt i stan?
Nu är det ju inte alltid av ondo med en härligt rafflande to be continued. Så länge vi som regisserar storyn har någon slags pejl på hur vi vill att fortsättningen ska bli...
Idag började jag morgonen med att pussla.
Vid frukost läste inlägget i Sydsvenskan från Jessica Bjurström, VD för Sveriges kommunikationsbyråer, tidigare Sveriges Reklamförbund. Om att reklam och socialt ansvarstagande faktiskt bör höra ihop, och inte vara två skilda saker, som tidigare inslag i debatten gett uttryck för. T.ex. den om H&M och deras superduperbrunda bikinibrudar. Jag citerar:
"CSR ska väl inte bara vara en term som fungerar bra i årsredovisningen, utan ett stort ansvarstagande som genomsyrar allt ett företag gör, säger och kommunicerar. Inte minst reklam"
(CSR = Corporate Social Responsibility)
Nu kommer jag till pusslet, nämligen det jag lade när jag också läste Johan Malmberg i Helsingborgs Dagblad:
"I mitt arbete har jag sökt i bildarkiv nästan dagligen i tiotals år. Jag vet vid det här laget alltför väl att bilder bekräftar fördomar. [ - - - ] Men värst och äldst är kvinnobilderna.Så fort man höjer blicken från den vardagliga lunken är det svårt deprimerande att se stereotyperna som reproduceras dagligen."
Att befästa könsroller eller andra stereotyper för den delen, är INTE ett uttryck för CSR. Att som vissa fotografer, t.ex. han som valde att visa upp årets mästerkock förföriskt lapa vatten ur en kran, (läs vidare i Malmbergs text) hävda att man inte "tänkt i de banorna" friar en inte från ansvar. Det visar bara på en bristande kunskapsnivå. Tyvärr är den kunskapsbristen ganska vanlig, inte bara i mediebranschen. I just genus & jämställdhetsfrågor får personligt tyckande ofta gå före forskning och fakta. Men de som drabbas är inte bara enskilda individer, utan hela samhället.
Och hur socialt hållbart är det i längden?
"This is a man´s world"
Fotbollsvärlden alltså. Visst vi har dam-fotboll, men den befinner sig i en helt annan liga. På så många sätt att jag inte ska trötta ut er med att skriva det uppenbara. Ordet dam före visar dessutom att det kvinnor gör alltid måste förhålla sig till männens plats i samhället. Men det vet ju ni också vid det här laget.
Jag kan ändå inte låta bli att reflektera såhär i fotbolls-EM-tider. Herrfotboll då. Visst sitter jag och hoppas, skriker, hejar och förtvivlar precis som många andra. Det är ju spännande. Människorna på planen blir någon slags förlängning av den egna tävlingsinstinkten, något som förenar.
Men vet ni vad jag gillade allra bäst med matchen igår?! Jo när man helt plötsligt hör "här kommer Pippi Långstrump" på trumpet någonstans från publikhavet. Kaxigt, piggt och befriande. En tjej som inte alltid följer givna regler men som har civilkurage och ett stort hjärta. En katt bland herr-hermelinerna.
Kanske kan den förebilden sprida sig - 20 000 män tar hjälp av en tjej för att heja fram sitt lag. En skön kontrast på något sätt och det får mig att tänka på Stephan Mendel-Erks beskrivning av vad fotboll gör med pojkar & män i boken "Med uppenbar känsla för stil".
Å andra sidan kan det också vara en del av en och samma bild. Att aldrig visa svaghet är ett av idealen enligt Mendel-Erk. Ja, då kanske det är Ok att det är en tjej - hon är ju ändå världens starkaste.
En arbetskompis berättade att hon varit på knattematch - det här tillfället ett tjej-lag. det ena laget ledde med 7-1. Föräldrarna...nej jag menar papporna till det ledande laget gormade "knäck dem! Krossa dem!" så till den milda grad att domaren och tränarna fick gå in och be dem lugna sig. Och deras döttrar ville inte knäcka eller krossa, de ville spela boll. På ett sportsligt sätt. Medan papporna helst ville se att man sparkade på de som redan låg ner. En verkligt uppenbar känsla för stil från de män som kanske är en av de viktigaste förebilderna i sina barns liv i den här åldern.
Då väljer jag t.o.m. Herr Nilsson som förebild i stället, vilken dag som helst...
När ska vi börja våga prata om män i trafiken?
I framtagandet av det senaste trafiksäkerhetsprogrammet i Malmö, satt jag med i en grupp som skulle titta på underlag och åtgärder kopplat till beteende. Vi konstaterade att en stor riskfaktor är om man är man eller kvinna. Det gäller fortkörning. Det gäller bilbälte. Och det gäller alkohol. Men att "peka ut" en grupp på det där viset var förvaltningen inte mogen för. Då. (lite som att tänka att likställighetsprincipen innebär att alla ska ha exakt samma behandling, alltid) Det gick inte att peka ut unga män som målgrupp i trafiksäkerhetsarbetet.
Snart är det dags för ett nytt trafiksäkerhetsprogram. Kanske kan det se annorlunda ut då. Nu finns det ju t.o.m. ett samtal kring att det är kvinnor som mest drabbas av fallolyckor på våra torg & trottoarer.
- 9 av 10 omkomna utan bilbälte är män (skillnaden kan inte förklaras av mäns och kvinnors olika resvanor)
- Bilbältesanvändningen för kvinnor är 96%. För män är den 90,5%
- 8 av 10 fortkörare är män
o.s.v.
Nej, jag blir inte glad av siffrorna i sig, utan att man väljer att lyfta upp det på det här sättet. Detsamma skulle behöva göras i trafikmiljösammanhang. Kan ju vara "roligt" att veta att kvinnor är betydligt närmre målet för andelen bilresor än vad männen är. Det kanske borde synas i vårt nya trafikmiljöprogram också, om inte annat för att förbättra chansen till måluppfyllelse. Men då behöver vi våga börja prata om män i trafiken också...
