Kvalitet eller erfarenhet - vad väljer du?

Är man automatsikt direktkvalificerad för en ny chefstjänst om man redan är chef? Slår chefserfarenhet ut ledarkvaliteer? Vilken slags erfarenhet är bra erfarenhet? Och hur får man i så fall erfarenhet om man på förhand inte får chansen att prova - eftersom man inte har erfarenheten...?

Jag läste någonstans att övervägande delen av 70-talisterna kan tänka sig att bli chef. Av vilken anledning framgår inte, men jag väljer att tolka det positivt. Att man vill vara med att ta ansvar och samtidigt få befogenheter att göra något av det där ansvarstagandet.

Jag är 70-talist. Jag känner igen mig. Jag vill, jag kan, jag vågar. Men något verkar vid första anblicken saknas. Erfarenhet.

?

Sedan barnsben (nåja - studenttiden i alla fall) har jag haft ledarskap som en röd tråd genom mitt liv. Ordförande i studentföreningar, ledarskapsfrågor som kurs på min fria tid när jag började jobba, projektledare, processansvarig... och inte att förglömma - restaurangchef med ansvar för verksamheten för den inte alltför lätthanterliga skaran som kallas studenter.

Vad är det då jag saknar? Flyt i tillvaron? Tacksamhet för det jag har? Eller finns det olika bedömningsskalor för olika personer? Jag får nog säga att jag ofta tillhör den priviligerade gruppen i samhället. Det är jag medveten om. Men jag måste också få agera utifrån där jag står idag. Och där nöjer jag mig inte med att stå tillbaka på grund av jag anses sakna erfarenhet. Jag behöver bättre argument än så.

Jag kan välja att tacka nej till att verka i en sådan ledarskapssyn, men det är en helt annan femma.

Om ledarskap och pathos.

Visst kan det kännas trögt ibland. Det där med att få ihop arbete-privatliv, personliga intressen och sådant som är bestämt av någon annan att du ska göra, vara eller känna. Men artikeln om att toppkvinnor lever mer jämställt och värderar fritiden mer och mer känns hoppfull. Det är liksom så det borde vara tycker jag. Både i arbetslivet och hemma.

Jag brinner för det jag sysslar med. Har på något sätt haft ett engagemang för samhällsfrågor sedan barnsben. Av ethos, logos och pathos är det pathos som är min starkaste drivkraft. Kanske inte något som hittills premierats i ledarskaps-sammanhang.

Jag har satsat på arbetet, jobbat sena kvällar, gått den där extra milen. Good enough i all ära, men inte om det kan bli lite bättre.
 
Är det värt det?
På ett sätt - ja. Jag har inte fastnat, utan hittat möjligheten att utveckla mig. Jag har som man säger: visat framfötterna och för det fått viss cred. Men står den cred jag har fått i proportion till den tid, kraft och själ jag lagt ner? Jag tvekar faktiskt på den frågan.  

Samtidigt vill jag inte gå miste om möjligheten till vidareutveckling. Till att vara med och påverka, skapa förändring. Men jag tror det finns ett annat sätt än det "traditionella" och artikeln andas den möjligheten. Jag vill absolut vara med att ändra normen kring ledarskap och tid för privatlivet. Det är inte en vinst bara för topp-kvinnorna och topp-männen som väljer den vägen, det vinner hela samhället på. På alla sätt.

Min personliga boost

En liten röd ask med några kort i. På korten står det ord som beskriver mina ledaregenskaper, saker som jag är uppskattad för, sådant jag bör tänka på och ord på vägen. Korten kommer från personerna som under tre terminer ingått i min lärgrupp under utbildningen för framtida ledare. Tänk så nära man kan komma varandras utveckling om det ges tanke och tid till process, reflektion och öppenhet.

Framtida ledare är slut, men det är ändå bara början, det inser jag. Jag är samma person som för ett år sedan men ändå inte. Och jag vill så mycket! Ser så många möjligheter till utveckling av den organisation jag verkar i idag. Känner hur roligt det skulle vara att vara med om den förändringen. Men är organisationen redo?

För det räcker inte att skicka några enstaka medarbetare på utbildning. Om organisationen inte har förmåga att ta hand om det som kommer tillbaka så är det dyra skattepengar rakt i sjön. Ledningssamverkan behövs. Men organisationen består av människor och tillsammans kan människor förändra.

Ibland är utbildning inte alls pengarna i sjön. I alla fall inte för den som har fått gå den. Malmö stad ska vara stolta för det programmet. Det är ut i fingerspetsarna proffsigt genomfört.

I den personliga utvecklingen som Framtida ledare inneburit, har jag vuxit flera decimeter.Jag känner en stabilitet i vad jag kan och vad jag vill, jag vet vad jag måste jobba med. Jag värdesätter faktiskt numera att inte vara så otålig precis hela tiden.

Och i den lilla röda asken ligger liksom själen i det jag varit med om under året. Den asken ska jag ha nära mitt hjärta, öppna och läsa vid tillfällen då jag kanske tvivlar på min förmåga, behöver perspektiv på tillvaron, men framförallt då jag vill få min absolut egna positiva boost här i tillvaron. Det är befriande att säga att jag står för och är stolt över att ledarskap är ett naturligt tillstånd för mig. Så är det bara. Nu står jag dessutom bättre rustad för att förvalta det tillståndet och det känns bara så bra!