Malmö-Dalby på 73 minuter

Jag får medge att cykeltävlingen "Skåne Trampar" gör sitt för att sporra mig till cykling. men också att jag saknar själva sättet att trampa fram i trafiken, på gator och genom landskapet. Jag började därför lite smått med att cykla till nästa hållplats, för att sedan ta bussen in till jobbet därifrån. En behaglig tur på ca sex kilometer, som tog ungefär en kvart att klara av i lugnt tempo. Jag behövde inte duscha när jag kom fram och det var ju smidigt.

Men så fick jag för mig att prova hela vägen. Hur svårt kan det vara? Nuvarande cykel var min konfirmationspresent, så jag satsar inte på några vinnande tider eller snygg styling. Hoppas mer på att växlarna ska hålla hela vägen. Det knakar och hackar lite otäckt ibland.

26 kilometer enkel resa började en frisk morgon vid halvsex-snåret. Första sträckan är barnsligt enkel. Jättestor nerförsbacke och fin cykelväg. de första kilometrarna hade jag cyklat förr, så det var inga konstigheter. Men detta Staffanstorp är pest och pina för en cyklist som vill hitta en smidig och säker rutt genom orten. Antingen köra längs med bilvägen i blandtrafik, eller leta sig in bland småkvarter, med höga kantstenar, snirkliga cykelbanor och farthinder i varenda hörn. Suck! I Staffanstorp började jag dessutom att känna mig förföljd. En mopedist var hela tiden strax efter mig. En sådan som saktade ner och aldrig körde om. När jag lämnade Staffanstorp och skulle ut på okända och lite ensliga sträckor, blev jag allt lite skraj. Tråkigt men sant, en flicka måste passa sig i tider som dessa.

Lite längre fram såg jag en annan cyklist. En man med reflexväst. "De som har reflexväst är inte farliga" tänkte jag och cyklade fram till honom. Jag hälsade och berättade att jag trodde att jag var förföljd. Skulle vi kanske kunna slå följe ett tag. Det kunde jag. Så gick det till när Thomas (och jag) fick oväntat sällskap mellan Staffanstorp och Hornbach. Mopedisten körde om oss efter ett tag och mitt sällskap berättade att han brukade komma här på morgnarna.

In i Malmö cyklade jag förbi vattenverket, över ett par överdimensionerade infartsleder och genom Kirseberg. Det var vägar jag aldrig kommit med cykel förr. Jag gillade den här sidan av Malmö. Det var grönt och skönt och gruset var borta från cykelbanan. (Än en gång inte lika välskött i Staffanstorp). och jag vittrade målsnöret. Härligt! Det var ju inte så svårt, och växlarna höll, i alla fall den här gången.

Hemresan på cykel fick vänta till nästa dag. Som sagt, visst är jag tävlingsmänniska, men det finns begränsningar även för mig!

Jämställdhet & tjänsteresor

Männen står för majoriteten, 75 % av tjänsteresandet i Sverige. Det fastslår Gunilla Bergström Casinowsky i sin avhandling vid Göteborgs universitet. Jag citerar universitetets nyhetssida: "Ojämlik fördelning av vardagssysslor i hemmet gör att kvinnor har sämre samvete över att ge sig ut på tjänsteresor än män. Kvinnor på tjänsteresor känner sig också mer otrygga än män."

Men finns det också en annan sida av saken? Om vi lämnar familjenormen ett tag, det finns ju andra sätt att leva också, för att inte tala om alla singelhushåll, som inte behöver ha dåligt samvete för någon som väntar där hemma. Kan det vara så att män jobbar inom branscher som bygger på ett mer frekvent tjänsteresande? En retorisk fråga, du och jag vet redan att det är så. Kvinnor inom vård och omsorg reser inte lika mycket som män i mansdominerade yrken, tex inom juridiken, media, IT osv. Sverige har ett av europas mest segregerade arbetsliv om man tittar på könsfördelningen branschvis.

Det där dåliga samvetet kring vad en "riktig" kvinna/mamma/fru dyker dock ofta upp. De högre kraven på kvinnors familjeengagemang är något som genomsyrar samhället och som både män och kvinnor upprätthåller. Och det är något som avspeglas i transportsystemet. Vi som planerar och beslutar kring detta transportsystem måste vara medvetna om detta. Och fundera över vilket ansvar vi har för att nå jämställdhetsmålen i samhället i stort.

Jag känner mig som "Engagemang för Malmö"

16 internat med Malmö stads 1000 chefer. Jag hade förmånen att delta på fyra av dem som dialogledare. Uppdraget var solkart - att förnya Malmö stads värdegrund.

Men inte bara vrida och vända på ord och begrepp. Utan att leva i processen. Som Boye så träffsäkert sa: "Visst finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen dit som är mödan värd". Att det sedan landar i ord är en annan sak. Det är delaktigheten som är huvudsaken. En vågrörelse som kommer att sprida sig i organisationen Förhoppningsvis

Jag har haft fullt upp med bussar, spårvagn, trafikmiljö och pågatåg. Det är fantastiskt att få lyfta blicken och se helheten. Träffa personer från helt andra verksamheter, men ändå en del av samma organism. Att få vara med och känna kraften när sjuttio chefer går mot samma vision.

Nu ska gatukontoret ta sig an utmaningen att sprida värdegrundsarbetet till medarbetarna. Som en skön vitamininjektion inför alla våra utmaningar framöver. I like.