En helt vanlig vardag satt jag och rensade papper här hemma. Den där högen som omärkligt smyger sig upp på köksbordet för att sedan helt plötsligt hota att invadera både fönsterkarm och köksbänk.
Utöver det vanliga krafset av postkodsmiljonärsreklam, lönebesked och medlemstidningar, hittade jag en urriven sida ur en förmodad heminredningstidning. En helsida reklam från Stelton. Rubriken lyder: "Strikt design i tjejfärger - Invented by Stelton".
Jag antar att det är den strikta designen som Stelton vill lyfta upp som "invented by...". För det kan väl i all sin dar inte vara de pudriga, pastelliga tonerna - dvs tjejfärgerna - som är "invented by Stelton", eller? Eller är det faktiskt så att källan till konceptet tjejfärger finns där på andra sidan sundet och som är det unika med denna danska strikta design? Jag undrar.
2011 är året. Målgruppen anar jag är kvinnor 30+ med smak för kaffe och god design. Ok, det är snygga färger, och säkert helt rätt i den 50-tals-revival som just nu pågår. Och helt logiskt färgval för så kallade tjejfärger i en värld där flickorna som drömt om att bli prinsessor i rosa tylldrömmar nu vuxit upp till medvetna kvinnor med småflickshjärtan. Men ändå... Hur innovativt är det?
Majoriteten av reklambranschen består av män. Det betyder inte att det inte kan vara kvinnor som ligger bakom denna kampanj. Vi lever alla i samma struktur, med samma kollektiva världsbild av vad som är tjejigt respektive killigt. Men varför har vi en sådan hang-up på att dela in allt i kön? Det börjar redan i förskolan och fortsätter upp och in i de glassiga inredningstidningarnas annonser. (Där redan tidningen i sig tydligt talat om vem som bör vara intresserad av innehållet. Där det dessutom nästan alltid i reportagen berättas om kvinnorna som designar i hemmet och männen som bygger det kvinnorna vill ha. Men det är en helt annan historia...)
Och varför blir jag inte heller förvånad att 35 av de 41 designers som presenteras på Steltons hemsida är män? Tack för att ni talar om för oss vilka färger vi tjejer ska gilla!
 |
| Strikt |
 |
| Design |
 |
| I tjejfärger |
Man vet hur man själv har det i sitt eget liv. Vad man egentligen tänker och tycker, hur man egentligen mår och vad som egentligen pågår just här och nu.
Bortom det obligatoriska "- Jo, tack, jag mår bra. Och du?" Bortom facebook-uppdateringarnas vardagscensur. Den där mörka delen av vardagen, fylld av förväntningar som inte infrias, tolkningar som misstolkas och tolkas om igen. Då de glänsande taggarna gör sig påminda i den berömda dansen på rosor.
Det är nämligen ett hästjobb att underhålla en relation. "Happy ever after" borde portförbjudas i sagorna. Vilken falsk marknadsföring! Att tro att bara man fått varandra så kan man leva i lycka resten av livet. Inga bråk, alltid överens, allt vakna på rätt sida...
Nej, en rejäl portion självrannsakan och tålamod är vad som behövs. En ständig bearbetning av sina egna demoner, de där små djävlarna på ens axel som aldrig vill släppa garden, glömma prestigen, sänka murarna. Sårad stolthet kallar de sig och de är ett större hot mot en relation än den andres eventuella tillkortakommanden. Jag vet, för jag lever med dem, men jag låter dem inte längre härja fritt. Det är min investering i relationen.
Så rullar det på. Man vet hur man själv har det. Vet att det bara är en del av en själv som syns utåt. Jo, visst är även det en del av en, det är bara inte hela sanningen. Ändå tror man att den ytan man ser hos alla andra är så som det är på något vis. Alla har det bra. Har roligt. Är effektiva och nöjda med det. Det bakas, umgås, tränas och jobbas så det står härliga till. Visst suckas det också, gärna lite snusförnuftigt och självironiskt, med den där berömda glimten i ögat.
Men så plötsligt står man öga mot öga med något annat. Som inte ens snuddat vid ens tanke. Något som man trodde var hållbart, harmoniskt och självklart, något som man själv ibland sneglat lite avundsjukt på, blev något annat.
När något hos andra rämnar, ser man plötsligt sig själv och sitt liv med andra ögon. Blir rädd om det man har, blir stolt över det man gör för att ha det kvar. Men man blir inte särskilt glad. För även om man vet att alla har sina demoner och sin mörka del av vardagen - så gör det ont när illusionens dimma lättar. Man bryr sig ju. Mer om det tuffa mänskliga än om det som statusuppdateringarna vanligtvis bjuder. Man blir närmre på nåt vis. För man vet ju hur man själv har det...
Låt oss säga att vi bara har ett liv. Att vi bara kommer ihåg ett liv i taget i alla fall. Vad vill du fylla det livet med då? Och varför?
Något meningsfullt? Ja, kanske strävar vi mot något som ger mening i tillvaron, utöver de där grundläggande behoven för överlevnad. Basbehoven, som få av oss i västvärlden ens behöver tänka på, mer än då vi kanske har närt dessa behov lite väl mycket enligt vågens obarmhärtiga siffror.
Att få känna en känsla av sammanhang - att det jag gör betyder något. Vad är annars meningen med det hela?
Eller kan man vara nöjd med att bara vara? Som då jag sitter på huk på gräsmattan och rensar ogräs, när jag inte ens tänker på vart tanken för mig. Eller den där sena sommarkvällen vid kusten, då land, skuggor och hav och jag själv smälter ihop till en fullständig och oförklarlig enhet. Är det ett alternativ till den vardag som finns idag - eller är det vigt åt att vara ett komplement till allt det där andra som bara rullar på? Och vad är det som ger mening, egentligen?
Finns drivkraften i att bli ihågkommen? Vissa lyckas genom att säkra släktets fortbestånd, ge sig själv en plats i familjehistorien som kanske varar lite längre än en själv. Andra satsar på odödlighet genom filmens och musikens värld, eller genom att göra dumma saker, som att starta ett världskrig t.ex.
Ger en räckmacka och silversked den där sanna känslan av att livet leker, eller är det ur sorg och frustration den riktiga gnistan tänds? Eller är de båda livslögner?
Finns det ett alternativ till att gå upp varje vardagsmorgon, sätta sig på bussen och ta sig in till kontorslandet, slå på datorn och börja sin arbetsdag med att stämpla in på flexkontot? (Ok, det är ett sätt att beskriva sitt arbete. Ett annat är att säga att jag varje dag försöker göra vardagen lite bättre för andra och framtiden ljusare för många. Låter onekligen mer uppiggande - och meningsfullt.)
Men i alla fall - är ett alternativ möjligt? Och i så fall hur? Jag anar att det inte finns några garantier för att livet blir enklare eller för den delen mer meningsfullt. Men det ligger en viss tjusning i att trots osäkerheten våga drömma. Våga vilja. Våga testa. Det är ju inte alla som ens har den chansen eller möjligheten att välja. Nog är det så att jag som har det borde ta den. Ett alternativ.
