Den andra sidan.

Man vet hur man själv har det i sitt eget liv. Vad man egentligen tänker och tycker, hur man egentligen mår och vad som egentligen pågår just här och nu.

Bortom det obligatoriska "- Jo, tack, jag mår bra. Och du?" Bortom facebook-uppdateringarnas vardagscensur. Den där mörka delen av vardagen, fylld av förväntningar som inte infrias, tolkningar som misstolkas och tolkas om igen. Då de glänsande taggarna gör sig påminda i den berömda dansen på rosor.

Det är nämligen ett hästjobb att underhålla en relation. "Happy ever after" borde portförbjudas i sagorna. Vilken falsk marknadsföring! Att tro att bara man fått varandra så kan man leva i lycka resten av livet. Inga bråk, alltid överens, allt vakna på rätt sida...

Nej, en rejäl portion självrannsakan och tålamod är vad som behövs. En ständig bearbetning av sina egna demoner, de där små djävlarna på ens axel som aldrig vill släppa garden, glömma prestigen, sänka murarna. Sårad stolthet kallar de sig och de är ett större hot mot en relation än den andres eventuella tillkortakommanden. Jag vet, för jag lever med dem, men jag låter dem inte längre härja fritt. Det är min investering i relationen.

Så rullar det på. Man vet hur man själv har det. Vet att det bara är en del av en själv som syns utåt. Jo, visst är även det en del av en, det är bara inte hela sanningen. Ändå tror man att den ytan man ser hos alla andra är så som det är på något vis. Alla har det bra. Har roligt. Är effektiva och nöjda med det. Det bakas, umgås, tränas och jobbas så det står härliga till. Visst suckas det också, gärna lite snusförnuftigt och självironiskt, med den där berömda glimten i ögat.

Men så plötsligt står man öga mot öga med något annat. Som inte ens snuddat vid ens tanke. Något som man trodde var hållbart, harmoniskt och självklart, något som man själv ibland sneglat lite avundsjukt på, blev något annat.

När något hos andra rämnar, ser man plötsligt sig själv och sitt liv med andra ögon. Blir rädd om det man har, blir stolt över det man gör för att ha det kvar. Men man blir inte särskilt glad. För även om man vet att alla har sina demoner och sin mörka del av vardagen - så gör det ont när illusionens dimma lättar. Man bryr sig ju. Mer om det tuffa mänskliga än om det som statusuppdateringarna vanligtvis bjuder. Man blir närmre på nåt vis. För man vet ju hur man själv har det...