Den rubriken har jag stulit från Sydsvenskans Andreas Persson, som för ett tag sedan gjorde en betraktelse av presskonferensen för Malmös nya kongress- och konserthus. Männen flockades i styret, konsultgrupperna och i juryn, Ungefär samtidigt hölls en konferens om barns utsatthet - med kvinnor på podiet.
I dagarna är det dags igen. Citytunneln är en välkommen investering för kollektivtrafiken. Och nu är det dags att hylla den som hyllas bör. Men jag får inte den där envisa ramsan ur huvudet - män bygger, kvinnor vårdar. Det funderas kring om det var han som kläckte idén och vilka nyckelpersoner som är mest nyckelpersoner. Det bockas och tackas åt höger och vänster. En klapp på axeln, en blinkning tillbaks - "Visst var det vi!? Visst var det vi som funderade, skissade, snackade ihop oss? Som var nyckelpersoner på nyckelpositioner. Såklart att det var vi och nu är det dags att tacka den som tackas bör! Kanske en staty på något torg. Kanske det kanske..."
Låter jag otacksam och bitter? Ja, det är jag kanske också. Men jag har ett tvångsmässigt förhållande till att koppla ihop stadens utveckling och stora symboliska byggen med målet om att män och kvinnor ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jag tycker det är lite roligt och också ganska jobbigt att hela tiden upptäcka ett mönster. Ett mönster som fortfarande idag - den 30 november 2010 - kan sammanfattas på följande sätt: Män bygger, kvinnor vårdar.
tisdag 30 november 2010
tisdag 9 november 2010
Malmös mest jämställda plats?
Den frågan fick jag när tidningen City skulle skriva en kort artikel om vårt arbete med jämställdhet inom Framtidens kollektivtrafik. Jag valde Fokets Park. Det är nämligen en plats i Malmö som är lätt att ta sig till på olika sätt - det är en mötesplats över generationer och socioekonomi. Bland annat. Av samma anledning valde jag Svågertorp som ojämställt - det är en plats byggd för bilen. Du har liksom inga andra val. visst, jag har både cyklat och åkt buss och tåg ut dit, men hur kul är det egentligen? Att knata över oändliga vidder av parkeringsyta, inte ha någon riktigt bra plats att ställa cykeln, att inte räknas som lika viktig kund... Det känns nästan lite sådär gulligt naivt att nu försöka locka fler att cykla eller åka kollektivt dit. Det skulle man ha tänkt på när man byggde stället.
Jämställdhet handlar om att män och kvinnor ska ha samma makt - dvs möjligheter, rättigheter och skyldigheter att forma samhället och sina egna liv. På Svågertorp har den som har bil flest möjligheter, så är det bara...
onsdag 27 oktober 2010
Mental träning och kollektivtrafik
Idag har jag varit uppe i Stockholm på konferensen "Persontrafik 2010" . Jag skulle prata hållbar jämställdhet i Framtidens kollektivtrafik.
Men det var efter lunch, vi börjar med inledningen med Stig Wiklund, coach och mental tränare. Positiva kicken, med självklarheter som att du blir vad du tänker och positivt tänkande skapar bättre förutsättningar för att lyckas. Så enkelt men ändå så svårt. För vi oroar oss, nedvärderar oss själva, av fyra bra saker och ett misslyckande, är det misslyckandet vi kommer ihåg. Men det går ju att ända på, eller hur?! Detta ska jag ta med mig till enheten:
Jag är nöjd med mitt föredrag idag och att jag kunde sprida lite engagemang där uppe i storstaden. SMS:en från min man gör mig glad och harmonisk, likaså det härliga höstvädret! Jag är tacksam över att jag har ett så utmanande arbete och att jag har förmågan att tala och skriva. (Har bl.a. en riktigt bra artikel om framtidens koll liggande i en mapp på datorn).
Nu ser jag fram emot att enkelt hitta tågtaxin i Lund och hem till det som verkligen betyder något i livet...
Men det var efter lunch, vi börjar med inledningen med Stig Wiklund, coach och mental tränare. Positiva kicken, med självklarheter som att du blir vad du tänker och positivt tänkande skapar bättre förutsättningar för att lyckas. Så enkelt men ändå så svårt. För vi oroar oss, nedvärderar oss själva, av fyra bra saker och ett misslyckande, är det misslyckandet vi kommer ihåg. Men det går ju att ända på, eller hur?! Detta ska jag ta med mig till enheten:
- Veckans höjdpunkter (på jobbet eller hemifrån)
- Att skriva ner har en klargörande effekt
- Det behövs en regelbunden mental påfyllnad.
- Vad är vår passion? - vårt önskvärda läge
- Fokus på 2-3 saker. Att våga välja är nyckeln till framgång
- Uthållighet
Jag är nöjd med mitt föredrag idag och att jag kunde sprida lite engagemang där uppe i storstaden. SMS:en från min man gör mig glad och harmonisk, likaså det härliga höstvädret! Jag är tacksam över att jag har ett så utmanande arbete och att jag har förmågan att tala och skriva. (Har bl.a. en riktigt bra artikel om framtidens koll liggande i en mapp på datorn).
Nu ser jag fram emot att enkelt hitta tågtaxin i Lund och hem till det som verkligen betyder något i livet...
tisdag 26 oktober 2010
Det finns en särskild plats...
...i himmelen för kvinnor som hjälper varandra. Likaväl som att det finns en särskild plats i helvetet för dem som inte gör det. Jag har stött på många glastak, stereotypa rollfördelningar och revirtänk. Som t.ex.den erfarne gamle räven som poängterade hur väl han kände den och den personen, i stället för att vara generös och dela med sig av kontakterna.
Men idag har det varit lite annorlunda. Vi fick ett nytt kommunalråd för framtidens trafik - en modig kvinna med moderna tankar. En person mer nära mitt nätverk än rävarnas. Vi fick kvinna med driv och processtänk som gatukontorets projektledare för spårvägsinförandet. Vi har sedan några månader tillbaka en kompetent och erfaren kvinna som gatudirektör, som är något av en expert på att samverka. Och de strategiska frågorna kring europeisk samverkar tas bäst om hand av en fjärde kvinna med stor analytisk förmåga. Dessutom är det en kvinna som bidrar med avlastning kring information och kommunikation.
Bara kvinnor i projektet tänker ni? Nejdå, visst har finns männen med i processen - och räknar vi efter ordentligt är det nog fortfarande flest av dem. Det är liksom inget unikt, parden my French. Så ibland är det så skönt att stanna upp och gotta sig lite. Det kan jag väl få göra, med tanke på att jag fortfarande år 2010 tjänar 78% av vad jag skulle ha gjort som man...
Men idag har det varit lite annorlunda. Vi fick ett nytt kommunalråd för framtidens trafik - en modig kvinna med moderna tankar. En person mer nära mitt nätverk än rävarnas. Vi fick kvinna med driv och processtänk som gatukontorets projektledare för spårvägsinförandet. Vi har sedan några månader tillbaka en kompetent och erfaren kvinna som gatudirektör, som är något av en expert på att samverka. Och de strategiska frågorna kring europeisk samverkar tas bäst om hand av en fjärde kvinna med stor analytisk förmåga. Dessutom är det en kvinna som bidrar med avlastning kring information och kommunikation.
Bara kvinnor i projektet tänker ni? Nejdå, visst har finns männen med i processen - och räknar vi efter ordentligt är det nog fortfarande flest av dem. Det är liksom inget unikt, parden my French. Så ibland är det så skönt att stanna upp och gotta sig lite. Det kan jag väl få göra, med tanke på att jag fortfarande år 2010 tjänar 78% av vad jag skulle ha gjort som man...
måndag 25 oktober 2010
Jämställdhet vägen till hållbarhet?
Har klimatet ett kön? Den frågan ställer Kajsa Lindqvist i en behändig liten bok, utgiven av Jordens vänner.
Klimatförändringarna slår olika mot kvinnor och män - på grund av att vi lever olika liv, har olika ekonomiska resurser, arbetar med olika saker och har olika makt att påverka. Kajsa Lindqvist tar upp exempel från världens alla hörn och från Sverige. Kvinnor i Sverige tar ut 79 procent av all föräldraledighet och har samtidigt en medelinkomst som är 78 procent av männens. Samband, någon?
Men det finns ju faktiskt möjlighet att förändra. Idealet för manlighet behöver inte alltid vara en aggressiv, äventyrlig, skyddande SUV, det kan också vara en ansvarstagande, lekfull, social och aktiv cykel.
Och kanske är det som Gerd Johnsson Latham på svenska UD säger - att gängse modeller för att tackla klimatförändringarna är inne på fel spår. Det talas alldeles för mycket om teknik och effektivisering och för lite om vad välfärd egentligen bör stå för. Och att ökad levnadsstandard inte behöver hänga ihop med ökad konsumtion. Kanska kan en ökad jämställdhet leda till bättre hållbarhet? (Jämställdhet som i världen idag handlar om ett ökat inflytande för kvinnor) Som jag brukar flika in - sluta prata om tillväxt och börja snacka utveckling i stället!!!
Klimatförändringarna slår olika mot kvinnor och män - på grund av att vi lever olika liv, har olika ekonomiska resurser, arbetar med olika saker och har olika makt att påverka. Kajsa Lindqvist tar upp exempel från världens alla hörn och från Sverige. Kvinnor i Sverige tar ut 79 procent av all föräldraledighet och har samtidigt en medelinkomst som är 78 procent av männens. Samband, någon?
Men det finns ju faktiskt möjlighet att förändra. Idealet för manlighet behöver inte alltid vara en aggressiv, äventyrlig, skyddande SUV, det kan också vara en ansvarstagande, lekfull, social och aktiv cykel.
Och kanske är det som Gerd Johnsson Latham på svenska UD säger - att gängse modeller för att tackla klimatförändringarna är inne på fel spår. Det talas alldeles för mycket om teknik och effektivisering och för lite om vad välfärd egentligen bör stå för. Och att ökad levnadsstandard inte behöver hänga ihop med ökad konsumtion. Kanska kan en ökad jämställdhet leda till bättre hållbarhet? (Jämställdhet som i världen idag handlar om ett ökat inflytande för kvinnor) Som jag brukar flika in - sluta prata om tillväxt och börja snacka utveckling i stället!!!
tisdag 19 oktober 2010
Kan det bli för mycket ljung?
En sån höst! Sedan en vecka tillbaka heter jag inte längre Herrström, utan Göransson. Lite märkligt, men man vänjer sig nog. Inför och efter ett fantastiskt roligt bröllop har det varit ganska lite tid över till bloggande. Men bättre sent än aldrig, eller hur?
Så här i radioskuggan efter bröllopet blev det helt plötsligt tid för inredning! Våra soffor levererades äntligen! Med möjlig mysplats i vardagsrummet efter åtta månader med endast pappas solstol, var det klart att intresset steg. men det är alltid svårt att veta vilka färger som ska gälla just här. Blått går bort, så är det bara. Jag gillar rött, men det gör inte riktigt herr Göransson. Grönt är skönt hos andra och vi har kört ljusgrönt ett tag nu. Så vi landade (återigen) i den lila skalan. Ljungfärgat i synnerhet. Typ gammalrosa, ni vet. Men hur mycket ljungfärgat kan man ta på en höst? Är kuddar och gardiner OK? Eller vågar vi också satsa på matta? Ska vi lyssna på Lulu Carter och ta i ordentligt för att skapa en bra stil? På fredag går antagligen turen till IKEA. På lördag vet vi om det känns bra, eller om det känns som hedarna på Irland - ljung, ljung, ljung, ljung, tills du blir galen!
Så här i radioskuggan efter bröllopet blev det helt plötsligt tid för inredning! Våra soffor levererades äntligen! Med möjlig mysplats i vardagsrummet efter åtta månader med endast pappas solstol, var det klart att intresset steg. men det är alltid svårt att veta vilka färger som ska gälla just här. Blått går bort, så är det bara. Jag gillar rött, men det gör inte riktigt herr Göransson. Grönt är skönt hos andra och vi har kört ljusgrönt ett tag nu. Så vi landade (återigen) i den lila skalan. Ljungfärgat i synnerhet. Typ gammalrosa, ni vet. Men hur mycket ljungfärgat kan man ta på en höst? Är kuddar och gardiner OK? Eller vågar vi också satsa på matta? Ska vi lyssna på Lulu Carter och ta i ordentligt för att skapa en bra stil? På fredag går antagligen turen till IKEA. På lördag vet vi om det känns bra, eller om det känns som hedarna på Irland - ljung, ljung, ljung, ljung, tills du blir galen!
söndag 26 september 2010
På tal om kvinnor och män
Om du ska handla upp en analys av kvinnor och mäns resmönster - se då till att också ha argumenten med dig för andra parametrar, skillnader inom könen och de ekonomiska förutsättningarna t.ex. Att bara titta på kön är alldeles för ensidigt och kan uppfattas som "provocerande". Bara så att ni vet.
Lustigt att detta påpekande aldrig görs i andra upphandlings-sammanhang. I aktiviteter där en analys av kvinnors och mäns delaktighet, påverkan och attityder kanske skulle vara otroligt viktiga att synliggöra. Där är det helt Ok att slentrianmässigt strunta i detta.
Vad är det som gör jämställdhetsfrågan till en sådan het potatis?
Lustigt att detta påpekande aldrig görs i andra upphandlings-sammanhang. I aktiviteter där en analys av kvinnors och mäns delaktighet, påverkan och attityder kanske skulle vara otroligt viktiga att synliggöra. Där är det helt Ok att slentrianmässigt strunta i detta.
Vad är det som gör jämställdhetsfrågan till en sådan het potatis?
Blame it on Christmas
När är det egentligen för tidigt att börja lyssna på julmusiken? Vet inte varför jag klickade mig fram till detta på Spotify, men där är den. Visserligen ganska lik den countrystil jag lyssnade på precis, så kanske har det mer att göra med humöret en viss musikstil förmedlar, än vilken årstid det handlar om.
Lite sådär kura-känsla tycker jag att det är. När jorden snurrar på där ute, där man är mitt uppe i privata och jobbrelaterade stora frågor, då är det skönt att blicka in i en ljuslåga och låta skymningen smyga sig på en. Och det är väl det som denna julmusik också står för. Tid att hinna tänka efter. Att hinna känna efter. Och att längta lite.
Lite sådär kura-känsla tycker jag att det är. När jorden snurrar på där ute, där man är mitt uppe i privata och jobbrelaterade stora frågor, då är det skönt att blicka in i en ljuslåga och låta skymningen smyga sig på en. Och det är väl det som denna julmusik också står för. Tid att hinna tänka efter. Att hinna känna efter. Och att längta lite.
fredag 17 september 2010
SJ SJ Gamle vän
Boka platsbiljett och res,
medan möjligheten ges.
Med vår järnväg vart du vill,
snart finns den inte till.
Tag en tripp med 2:a klass
- gratis vatten, bruna dass.
Om du kommer fram i tid,
så fröjda dig därvid.
SJ, SJ, gamle vän,
festligt att du lever än.
Men du ser rätt krasslig ut,
snart hörs ditt sista tut.
Vad ska du med flyg och bil?
Tåget för dig många mil.
Dyrare för varje år,
men tänk på vad du får.
Unna dig en kafferast,
det finns smörgåsar i plast.
Dom har rest i många dar,
men ligger ändå kvar.
SJ, SJ, gamle vän,
festligt att du lever än.
Men du ser rätt krasslig ut,
snart hörs ditt sista tut.
medan möjligheten ges.
Med vår järnväg vart du vill,
snart finns den inte till.
Tag en tripp med 2:a klass
- gratis vatten, bruna dass.
Om du kommer fram i tid,
så fröjda dig därvid.
SJ, SJ, gamle vän,
festligt att du lever än.
Men du ser rätt krasslig ut,
snart hörs ditt sista tut.
Vad ska du med flyg och bil?
Tåget för dig många mil.
Dyrare för varje år,
men tänk på vad du får.
Unna dig en kafferast,
det finns smörgåsar i plast.
Dom har rest i många dar,
men ligger ändå kvar.
SJ, SJ, gamle vän,
festligt att du lever än.
Men du ser rätt krasslig ut,
snart hörs ditt sista tut.
[Stefan Demert]
onsdag 15 september 2010
Bil i fel fil
En dag som denna är det Ok att tycka illa om bilisterna på Bergsgatan i Malmö. Vad har de i tredubbla rader OCH i bussfilen att göra??!!
Bergsgatan är pulsådern för regionbusstrafiken. Tusentals människor följer varje dag med "gula floden" med destination Lund, Dalby, Lomma osv. Nu ska nya rör i marken och halva gatan är avstängd. Mindre plats med andra ord. men så har vi bilisterna. Som envisas med att tränga sig bredvid, före och framför bussarna. En och en i varje bil. Vid enstaka tillfällen blir fler säten uppvärmda i dessa fordon, men det är mer undantag än regel. Det är inte Ok att tycka det är Ok att som ensam bilist tränga sig före 20 busspassagerare. Men det gjorde de. I bussfilerna dessutom!
Och kom inte och säg till mig att det är bussarna som tar plats, bara för att de på ytan ser större ut än bilarna. En buss är ca 15 meter lång. Det är lätt runt 50 personer i den i rusningstrafiken. Skulle dessa välja bil, skulle kön bli över 200 meter lång. Inget alternativ vi önskar med andra ord. Så är det inte dags att premiera de som faktiskt hushåller med den yta som finns? Är det inte dags att för en avledningsmanöver på Bergsgatan? Är det inte dags att bussfiler blir vad de är tänkta att vara? Hur länge ska vi rida på vågen av kollektivtrafikresenärernas tålamod?
Bergsgatan är pulsådern för regionbusstrafiken. Tusentals människor följer varje dag med "gula floden" med destination Lund, Dalby, Lomma osv. Nu ska nya rör i marken och halva gatan är avstängd. Mindre plats med andra ord. men så har vi bilisterna. Som envisas med att tränga sig bredvid, före och framför bussarna. En och en i varje bil. Vid enstaka tillfällen blir fler säten uppvärmda i dessa fordon, men det är mer undantag än regel. Det är inte Ok att tycka det är Ok att som ensam bilist tränga sig före 20 busspassagerare. Men det gjorde de. I bussfilerna dessutom!
Och kom inte och säg till mig att det är bussarna som tar plats, bara för att de på ytan ser större ut än bilarna. En buss är ca 15 meter lång. Det är lätt runt 50 personer i den i rusningstrafiken. Skulle dessa välja bil, skulle kön bli över 200 meter lång. Inget alternativ vi önskar med andra ord. Så är det inte dags att premiera de som faktiskt hushåller med den yta som finns? Är det inte dags att för en avledningsmanöver på Bergsgatan? Är det inte dags att bussfiler blir vad de är tänkta att vara? Hur länge ska vi rida på vågen av kollektivtrafikresenärernas tålamod?
onsdag 1 september 2010
Det ær vad jag kallar mål
Ær i Odense, Danmark, med kollegorna och lyssnar på deras arbete med trafikmiljøfrågor. Stadens politiker har antagit en mobilitetsplan før de centrala delarna av Odense. Ett av målen ær - hør och hæpna - att minska biltrafiken med 16%. Jo det ær sant. Det finns svart på vitt och det finns politiskt beslut på detta.
Ganska uppfriskande att det faktsikt ær Ok att synliggøra vad det ær vi jobbar før. Inte att totalførbjuda biltrafiken, men att det faktiskt ær den som behøver minskas. Inte att porta mænniskorna från staden, utan att skapa førdelar med att gå, cykla eller åka kollektivt i stællet. Før at bidra till en mer levande stad før mænniskorna i stællet før fordonen.
Odense ær imponerade av Malmø. Våra cykelsatsningar och kampanjer kopieras och vi delar med oss med glædje. Men visst skulle det vara møjligt før Malmø att snegla lite på Odense nær det gæller att sætta mål? Visst kan væl också vi?!
Ganska uppfriskande att det faktsikt ær Ok att synliggøra vad det ær vi jobbar før. Inte att totalførbjuda biltrafiken, men att det faktiskt ær den som behøver minskas. Inte att porta mænniskorna från staden, utan att skapa førdelar med att gå, cykla eller åka kollektivt i stællet. Før at bidra till en mer levande stad før mænniskorna i stællet før fordonen.
Odense ær imponerade av Malmø. Våra cykelsatsningar och kampanjer kopieras och vi delar med oss med glædje. Men visst skulle det vara møjligt før Malmø att snegla lite på Odense nær det gæller att sætta mål? Visst kan væl också vi?!
måndag 30 augusti 2010
Valfläsk
Sett på valaffischen: "Utsläppen bort, bilarna kvar" - Hur tänkte du där Maud? Vad hände med partiklarna från däckens slitage, olycksrisken, bullret när däck möter väg, ytan som krävs?
Vallöften och grälla affischer landar allt oftare i ensidighet, ytlighet och populism. Men så har det kanske alltid varit.
Vallöften och grälla affischer landar allt oftare i ensidighet, ytlighet och populism. Men så har det kanske alltid varit.
lördag 14 augusti 2010
Se till att det blir av
"Det man ska se till som skapare är att det blir av". Marie-Louise Ekman om att vara konstnär och att man faktiskt inte vet om, när, hur länge eller hur många som tar till sig det hela. Det man kan göra är att skapa, sedan kan skapelsen dö i morgon eller leva kvar i årtionden.
Om du aldrig gör det får du heller aldrig veta...
Om du aldrig gör det får du heller aldrig veta...
onsdag 7 juli 2010
Dagens bilcitat
"Den stora konflikten mellan klasser är inte den Marx förutspådde - mellan några miljadärer och lönearbetarna. Konflikten i utvecklade länder finns mellan dem som har bil och de andra"
Enrique Peñalosa / Bogotá,Columbia
måndag 5 juli 2010
Cykelstyrkt
Idag är känner jag mig cykelstyrkt. Det kan ha att göra med mitt nya rekord mellan Dalby och Malmö - 1h och 8 minuter. Eller så kan det bero på att jag till slut gjorde slag i saken och felanmälde vintergruset på cykelbanan i Staffanstorp. Att det bara ska behövas...
Det är en otrolig känsla att ha en fungerande cykel att cykla på. Inte för att den är världens snabbaste - jag blir ibland omkörd av supersmala däck, vadderade cykelbyxor och neonfärgade tröjor. Men den passar mig och min outfit. Sportig, men inte överdriven. Idag har jag cyklat 30 mil sedan jag monterade cykeldatorn - denna fantastiska uppfinning! Att se metrarna ticka framåt, kolla in högsta hastigheten (44,5 km/h i Dalbybacken), och hur många timmar jag suttit på cykelsadeln. Jag börjar uppskatta gelsadeln alltmer. Men varför ser vissa cykelhandskar ut att komma direkt från en musikvideo med Wham, från det glada åttiotalet?
Det är en otrolig känsla att ha en fungerande cykel att cykla på. Inte för att den är världens snabbaste - jag blir ibland omkörd av supersmala däck, vadderade cykelbyxor och neonfärgade tröjor. Men den passar mig och min outfit. Sportig, men inte överdriven. Idag har jag cyklat 30 mil sedan jag monterade cykeldatorn - denna fantastiska uppfinning! Att se metrarna ticka framåt, kolla in högsta hastigheten (44,5 km/h i Dalbybacken), och hur många timmar jag suttit på cykelsadeln. Jag börjar uppskatta gelsadeln alltmer. Men varför ser vissa cykelhandskar ut att komma direkt från en musikvideo med Wham, från det glada åttiotalet?
fredag 2 juli 2010
Bland fläder och flaskor
Det doftar fläder! Sött, friskt, somrigt. De hänger där i stora klasar längs cykelvägen och ropar till mig: -Plocka mig! Plocka mig!
Finns det något godare än iskall flädersaft en het sommardag? Skulle kanske vara islatten jag fått dille på att göra själv. Dricker den dock alltid lite för sent på kvällen, så att jag ligger vaken med stirrig blick och koffein i blodet när jag egentligen ska sova.
Nåväl, som ny husägare och granne med ängar och skog, så tillkommer en del attribut känner jag. Ett sådant är längtan efter att ta hand om naturens skafferi. Vårt äppelträd har t.ex. hundratals kart (Som jag visserligen hört man ska gallra) och jag kan redan nu känna smaken av ljummen äppelpaj med kanel och vaniljsås.
Därför ska det saftas i helgen. In på Granit för att köpa fina saftflaskor, citronsyra finns hemma redan och ikväll bär det av med cykeln ut till fläderblomsbuskarna. Förhoppningsvis i närheten. Annars vet jag att det finns massor i Staffanstorp. jo, det är helt Ok att cykla 22 km för flädern, jag tycker det.
Här är receptet jag tänkte prova:
30 st fläderblomsklasar
3 st stora citroner
1.5 liter vatten
1.5 kg strösocker
50 g citronsyra
Vatten och citron ska kokas upp och hällas över fläderblommorna, stå i ca tre dagar innan det silas och hälls upp på flaskor.
Så nästa vecka vet jag om jag lyckades.
Finns det något godare än iskall flädersaft en het sommardag? Skulle kanske vara islatten jag fått dille på att göra själv. Dricker den dock alltid lite för sent på kvällen, så att jag ligger vaken med stirrig blick och koffein i blodet när jag egentligen ska sova.
Nåväl, som ny husägare och granne med ängar och skog, så tillkommer en del attribut känner jag. Ett sådant är längtan efter att ta hand om naturens skafferi. Vårt äppelträd har t.ex. hundratals kart (Som jag visserligen hört man ska gallra) och jag kan redan nu känna smaken av ljummen äppelpaj med kanel och vaniljsås.
Därför ska det saftas i helgen. In på Granit för att köpa fina saftflaskor, citronsyra finns hemma redan och ikväll bär det av med cykeln ut till fläderblomsbuskarna. Förhoppningsvis i närheten. Annars vet jag att det finns massor i Staffanstorp. jo, det är helt Ok att cykla 22 km för flädern, jag tycker det.
Här är receptet jag tänkte prova:
30 st fläderblomsklasar
3 st stora citroner
1.5 liter vatten
1.5 kg strösocker
50 g citronsyra
Vatten och citron ska kokas upp och hällas över fläderblommorna, stå i ca tre dagar innan det silas och hälls upp på flaskor.
Så nästa vecka vet jag om jag lyckades.
onsdag 23 juni 2010
Ankaret ÄR på plats
I går var det två riktigt trevliga inslag i sydnytt om spårväg i Skåne. Det är dock inte alla som är lika nöjda. Att en sådan här stor och långsiktig investering kräver delaktighet och bred förankring, det hållar jag fullt och fast med om.
Utmaningen är emellertid inte att förankra hos malmöborna. Det finns redan en förståelse, längtan, och nyfikenhet för spårvägens (åter)införande. Det visar bilderna i framtidskikarna, som baseras på malmöbornas tankar om trafiken och staden i framtiden. Det säger sjukhuspersonal på ortopeden, Citysamverkan, klass 2d på Petriskolan och den där mannen som ringer mig med jämna mellanrum för att undra hur det går med spårvägsfrågan. Det visar attitydundersökningen som gatukontoret gjorde förra året hos ett tvärsnitt av malmöborna. Det säger många andra vi möter i vårt arbete med trafikmiljöfrågor i Malmö. Ibland är det av nostalgiska skäl hos dem som kommer ihåg senast det begav sig. Ibland är det av miljöskäl, av trivselskäl och av effektivitetsskäl. Men förankringen finns där, även om den kan få ännu bättre fäste framöver.
Vi* behöver dock vara lite självkritiska i projektet. Det kom beslut om att vi inte skulle slå på stora trumman ännu. Vi utredde ju fortfarande. Men dialog och förankring sker trots det hela tiden. Tydlighet och öppenhet är framgångsfaktorer, det vet ni säkert redan, och det ska vi bli bättre på.
Jag sticker ut hakan och påstår att det inte stämmer att säga att spårväg inte är förankrat och välkommet bland de som bor (och röstar) i Malmö. Nej utmaningen ligger i stället i att förankra hos politiken att förankringen har påbörjats hos malmöborna (där vi kan ha en intressant diskussion kring ansvaret för detta uppdrag - som jag inte går in på just nu, just här). Men som med mycket annat - det beror ju på var man väljer att sätta örat och lyssna. Och vad man menar med förankrade malmöbor...
*Vi = jag, dvs mina upplevelser och åsikter, men med viss tro på att det är fler av mina kollegor i projektgruppen som instämmer. Vi brukar prata om det här nämligen.
Utmaningen är emellertid inte att förankra hos malmöborna. Det finns redan en förståelse, längtan, och nyfikenhet för spårvägens (åter)införande. Det visar bilderna i framtidskikarna, som baseras på malmöbornas tankar om trafiken och staden i framtiden. Det säger sjukhuspersonal på ortopeden, Citysamverkan, klass 2d på Petriskolan och den där mannen som ringer mig med jämna mellanrum för att undra hur det går med spårvägsfrågan. Det visar attitydundersökningen som gatukontoret gjorde förra året hos ett tvärsnitt av malmöborna. Det säger många andra vi möter i vårt arbete med trafikmiljöfrågor i Malmö. Ibland är det av nostalgiska skäl hos dem som kommer ihåg senast det begav sig. Ibland är det av miljöskäl, av trivselskäl och av effektivitetsskäl. Men förankringen finns där, även om den kan få ännu bättre fäste framöver.
Vi* behöver dock vara lite självkritiska i projektet. Det kom beslut om att vi inte skulle slå på stora trumman ännu. Vi utredde ju fortfarande. Men dialog och förankring sker trots det hela tiden. Tydlighet och öppenhet är framgångsfaktorer, det vet ni säkert redan, och det ska vi bli bättre på.
Jag sticker ut hakan och påstår att det inte stämmer att säga att spårväg inte är förankrat och välkommet bland de som bor (och röstar) i Malmö. Nej utmaningen ligger i stället i att förankra hos politiken att förankringen har påbörjats hos malmöborna (där vi kan ha en intressant diskussion kring ansvaret för detta uppdrag - som jag inte går in på just nu, just här). Men som med mycket annat - det beror ju på var man väljer att sätta örat och lyssna. Och vad man menar med förankrade malmöbor...
*Vi = jag, dvs mina upplevelser och åsikter, men med viss tro på att det är fler av mina kollegor i projektgruppen som instämmer. Vi brukar prata om det här nämligen.
tisdag 22 juni 2010
Är Malmö miljörättvist?
I senaste numret av VTI-aktuellt skriver Karolina Isaksson, forskare inom mobilitet och planering, om begreppet miljörättvisa och hur det ofta är en "blind fläck" i svensk planering. Hon tar Förbifart Stockholm som exempel, där ytlägen för leden framförallt planeras "i områden med låga medelinkomster, höga ohälsotal och hög andel utomnordiska invandrare".
Man skulle kunna lägga till att det handlar om personer som inte heller är de som skriker högst när det planeras trafiksäkerhets- eller trafikmiljöåtgärder. Det finns andra som är mer vana att bli lyssnade på, att propagera för sin sak och som har kanaler direkt in i planeringens korridorer.
Hur är det i Malmö? Planerar vi miljörättvist? Ja, vi har stora satsningar på att utveckla de tidigare miljonprogrammen i sydöstra Malmö - miljöanpassat och socialt. Sedan ses vägarna vid dessa områden tyvärr fortfarande ofta som betydelsefulla infartsleder till centrum för bilburna pendlare och besökare, med resultatet att det byggs fyrfältiga barriärer med 50-60km/h som tillåten hastighet, men med medelhastigheten långt över det. Låt oss hoppas att det tankesättet är på väg att förpassas till minnenas allé.
Man kan kanske också säga att stora satsningar på gång, cykel och kollektivtrafik skapar förutsättningar för miljörättvisa, beroende på var och hur vi satsar såklart. Malmö har bara att vinna på att i vår planering fördjupa tankesättet och reflektera kring om det vi planerar är miljörättvist. Låt arbetet med Framtidens kollektivtrafik bli ett exempel på hur.
Man skulle kunna lägga till att det handlar om personer som inte heller är de som skriker högst när det planeras trafiksäkerhets- eller trafikmiljöåtgärder. Det finns andra som är mer vana att bli lyssnade på, att propagera för sin sak och som har kanaler direkt in i planeringens korridorer.
Hur är det i Malmö? Planerar vi miljörättvist? Ja, vi har stora satsningar på att utveckla de tidigare miljonprogrammen i sydöstra Malmö - miljöanpassat och socialt. Sedan ses vägarna vid dessa områden tyvärr fortfarande ofta som betydelsefulla infartsleder till centrum för bilburna pendlare och besökare, med resultatet att det byggs fyrfältiga barriärer med 50-60km/h som tillåten hastighet, men med medelhastigheten långt över det. Låt oss hoppas att det tankesättet är på väg att förpassas till minnenas allé.
Man kan kanske också säga att stora satsningar på gång, cykel och kollektivtrafik skapar förutsättningar för miljörättvisa, beroende på var och hur vi satsar såklart. Malmö har bara att vinna på att i vår planering fördjupa tankesättet och reflektera kring om det vi planerar är miljörättvist. Låt arbetet med Framtidens kollektivtrafik bli ett exempel på hur.
tisdag 15 juni 2010
Spårväg i Skåne - Välkommen till männens värld
Gemensam satsning på spårväg i Skåne - regionen, Lund, Helsingborg och Malmö. I grunden fantastiskt bra och genomtänkt. Synergieffekter, stöttning och samverkan. Organiseringen av samarbetet börjar ta form.
En politisk styrgrupp ska vi ha! Representanter från varje organisation. Resultat: 2 kvinnor och 8 män (exklusive Malmö, som ännu inte helt bestämt sig, men ryktet går att en mycket kompetent politisk sekreterare, tillika kvinna, kommer att vara med. )
Och sedan en styrgrupp bland tjänstemännen! Två representanter från varje organisation Även här är det Malmö som bidrar med kvinnor, minst en, kanske två.
I projektgruppen som träffas med jämna mellanrum är det ganska jämnt fördelat. Eller njae, senast var vi tre kvinnor och åtta män... Nåväl, den här dagen skulle vi planera upplägg och program för första mötet för den politiska styrgruppen. Åtta inledande programpunkter om arbetet hittills. Bara män på talarlistan.
Vem försöker jag lura? Kollektivtrafiken planeras fortfarande av män, kollektivtrafiken beslutas fortfarande av män. Jämställdhetsfrågan inom kollektivtrafiken drivs fortfarande av...kvinnor. Och hur roligt är det i längden att vara den som påpekar, sticker ut, är besvärlig? Får svara på frågan varför det är så viktigt. Vi ska ju se ALLA, som en helhet, inte särskilja män och kvinnor.
Men jo, innan män och kvinnor får samma tillgång till makten, vet vi inte om besluten skulle se annorlunda ut. Inte på grund av olika behov (man vill ju inte cementera könsmönstrena) utan på grund av olika erfarenheter, som i sin tur kan leda till andra prioriteringar.
Sedan kan vi skylla på samhällsstrukturerna och Brio, Märklin och faster Agnes, som köper tågset till pojkarna när de är små. Teknik, kapacitet, dimensioner och prestanda har sin självklara plats i diskussionerna idag.
Kollektivtrafik för alla, men runt planeringsbordet är det fortfarande männens värld.
En politisk styrgrupp ska vi ha! Representanter från varje organisation. Resultat: 2 kvinnor och 8 män (exklusive Malmö, som ännu inte helt bestämt sig, men ryktet går att en mycket kompetent politisk sekreterare, tillika kvinna, kommer att vara med. )
Och sedan en styrgrupp bland tjänstemännen! Två representanter från varje organisation Även här är det Malmö som bidrar med kvinnor, minst en, kanske två.
I projektgruppen som träffas med jämna mellanrum är det ganska jämnt fördelat. Eller njae, senast var vi tre kvinnor och åtta män... Nåväl, den här dagen skulle vi planera upplägg och program för första mötet för den politiska styrgruppen. Åtta inledande programpunkter om arbetet hittills. Bara män på talarlistan.
Vem försöker jag lura? Kollektivtrafiken planeras fortfarande av män, kollektivtrafiken beslutas fortfarande av män. Jämställdhetsfrågan inom kollektivtrafiken drivs fortfarande av...kvinnor. Och hur roligt är det i längden att vara den som påpekar, sticker ut, är besvärlig? Får svara på frågan varför det är så viktigt. Vi ska ju se ALLA, som en helhet, inte särskilja män och kvinnor.
Men jo, innan män och kvinnor får samma tillgång till makten, vet vi inte om besluten skulle se annorlunda ut. Inte på grund av olika behov (man vill ju inte cementera könsmönstrena) utan på grund av olika erfarenheter, som i sin tur kan leda till andra prioriteringar.
Sedan kan vi skylla på samhällsstrukturerna och Brio, Märklin och faster Agnes, som köper tågset till pojkarna när de är små. Teknik, kapacitet, dimensioner och prestanda har sin självklara plats i diskussionerna idag.
Kollektivtrafik för alla, men runt planeringsbordet är det fortfarande männens värld.
lördag 29 maj 2010
Malmö-Dalby på 73 minuter
Jag får medge att cykeltävlingen "Skåne Trampar" gör sitt för att sporra mig till cykling. men också att jag saknar själva sättet att trampa fram i trafiken, på gator och genom landskapet. Jag började därför lite smått med att cykla till nästa hållplats, för att sedan ta bussen in till jobbet därifrån. En behaglig tur på ca sex kilometer, som tog ungefär en kvart att klara av i lugnt tempo. Jag behövde inte duscha när jag kom fram och det var ju smidigt.
Men så fick jag för mig att prova hela vägen. Hur svårt kan det vara? Nuvarande cykel var min konfirmationspresent, så jag satsar inte på några vinnande tider eller snygg styling. Hoppas mer på att växlarna ska hålla hela vägen. Det knakar och hackar lite otäckt ibland.
26 kilometer enkel resa började en frisk morgon vid halvsex-snåret. Första sträckan är barnsligt enkel. Jättestor nerförsbacke och fin cykelväg. de första kilometrarna hade jag cyklat förr, så det var inga konstigheter. Men detta Staffanstorp är pest och pina för en cyklist som vill hitta en smidig och säker rutt genom orten. Antingen köra längs med bilvägen i blandtrafik, eller leta sig in bland småkvarter, med höga kantstenar, snirkliga cykelbanor och farthinder i varenda hörn. Suck! I Staffanstorp började jag dessutom att känna mig förföljd. En mopedist var hela tiden strax efter mig. En sådan som saktade ner och aldrig körde om. När jag lämnade Staffanstorp och skulle ut på okända och lite ensliga sträckor, blev jag allt lite skraj. Tråkigt men sant, en flicka måste passa sig i tider som dessa.
Lite längre fram såg jag en annan cyklist. En man med reflexväst. "De som har reflexväst är inte farliga" tänkte jag och cyklade fram till honom. Jag hälsade och berättade att jag trodde att jag var förföljd. Skulle vi kanske kunna slå följe ett tag. Det kunde jag. Så gick det till när Thomas (och jag) fick oväntat sällskap mellan Staffanstorp och Hornbach. Mopedisten körde om oss efter ett tag och mitt sällskap berättade att han brukade komma här på morgnarna.
In i Malmö cyklade jag förbi vattenverket, över ett par överdimensionerade infartsleder och genom Kirseberg. Det var vägar jag aldrig kommit med cykel förr. Jag gillade den här sidan av Malmö. Det var grönt och skönt och gruset var borta från cykelbanan. (Än en gång inte lika välskött i Staffanstorp). och jag vittrade målsnöret. Härligt! Det var ju inte så svårt, och växlarna höll, i alla fall den här gången.
Hemresan på cykel fick vänta till nästa dag. Som sagt, visst är jag tävlingsmänniska, men det finns begränsningar även för mig!
Men så fick jag för mig att prova hela vägen. Hur svårt kan det vara? Nuvarande cykel var min konfirmationspresent, så jag satsar inte på några vinnande tider eller snygg styling. Hoppas mer på att växlarna ska hålla hela vägen. Det knakar och hackar lite otäckt ibland.
26 kilometer enkel resa började en frisk morgon vid halvsex-snåret. Första sträckan är barnsligt enkel. Jättestor nerförsbacke och fin cykelväg. de första kilometrarna hade jag cyklat förr, så det var inga konstigheter. Men detta Staffanstorp är pest och pina för en cyklist som vill hitta en smidig och säker rutt genom orten. Antingen köra längs med bilvägen i blandtrafik, eller leta sig in bland småkvarter, med höga kantstenar, snirkliga cykelbanor och farthinder i varenda hörn. Suck! I Staffanstorp började jag dessutom att känna mig förföljd. En mopedist var hela tiden strax efter mig. En sådan som saktade ner och aldrig körde om. När jag lämnade Staffanstorp och skulle ut på okända och lite ensliga sträckor, blev jag allt lite skraj. Tråkigt men sant, en flicka måste passa sig i tider som dessa.
Lite längre fram såg jag en annan cyklist. En man med reflexväst. "De som har reflexväst är inte farliga" tänkte jag och cyklade fram till honom. Jag hälsade och berättade att jag trodde att jag var förföljd. Skulle vi kanske kunna slå följe ett tag. Det kunde jag. Så gick det till när Thomas (och jag) fick oväntat sällskap mellan Staffanstorp och Hornbach. Mopedisten körde om oss efter ett tag och mitt sällskap berättade att han brukade komma här på morgnarna.
In i Malmö cyklade jag förbi vattenverket, över ett par överdimensionerade infartsleder och genom Kirseberg. Det var vägar jag aldrig kommit med cykel förr. Jag gillade den här sidan av Malmö. Det var grönt och skönt och gruset var borta från cykelbanan. (Än en gång inte lika välskött i Staffanstorp). och jag vittrade målsnöret. Härligt! Det var ju inte så svårt, och växlarna höll, i alla fall den här gången.
Hemresan på cykel fick vänta till nästa dag. Som sagt, visst är jag tävlingsmänniska, men det finns begränsningar även för mig!
Jämställdhet & tjänsteresor
Männen står för majoriteten, 75 % av tjänsteresandet i Sverige. Det fastslår Gunilla Bergström Casinowsky i sin avhandling vid Göteborgs universitet. Jag citerar universitetets nyhetssida: "Ojämlik fördelning av vardagssysslor i hemmet gör att kvinnor har sämre samvete över att ge sig ut på tjänsteresor än män. Kvinnor på tjänsteresor känner sig också mer otrygga än män."
Men finns det också en annan sida av saken? Om vi lämnar familjenormen ett tag, det finns ju andra sätt att leva också, för att inte tala om alla singelhushåll, som inte behöver ha dåligt samvete för någon som väntar där hemma. Kan det vara så att män jobbar inom branscher som bygger på ett mer frekvent tjänsteresande? En retorisk fråga, du och jag vet redan att det är så. Kvinnor inom vård och omsorg reser inte lika mycket som män i mansdominerade yrken, tex inom juridiken, media, IT osv. Sverige har ett av europas mest segregerade arbetsliv om man tittar på könsfördelningen branschvis.
Det där dåliga samvetet kring vad en "riktig" kvinna/mamma/fru dyker dock ofta upp. De högre kraven på kvinnors familjeengagemang är något som genomsyrar samhället och som både män och kvinnor upprätthåller. Och det är något som avspeglas i transportsystemet. Vi som planerar och beslutar kring detta transportsystem måste vara medvetna om detta. Och fundera över vilket ansvar vi har för att nå jämställdhetsmålen i samhället i stort.
Men finns det också en annan sida av saken? Om vi lämnar familjenormen ett tag, det finns ju andra sätt att leva också, för att inte tala om alla singelhushåll, som inte behöver ha dåligt samvete för någon som väntar där hemma. Kan det vara så att män jobbar inom branscher som bygger på ett mer frekvent tjänsteresande? En retorisk fråga, du och jag vet redan att det är så. Kvinnor inom vård och omsorg reser inte lika mycket som män i mansdominerade yrken, tex inom juridiken, media, IT osv. Sverige har ett av europas mest segregerade arbetsliv om man tittar på könsfördelningen branschvis.
Det där dåliga samvetet kring vad en "riktig" kvinna/mamma/fru dyker dock ofta upp. De högre kraven på kvinnors familjeengagemang är något som genomsyrar samhället och som både män och kvinnor upprätthåller. Och det är något som avspeglas i transportsystemet. Vi som planerar och beslutar kring detta transportsystem måste vara medvetna om detta. Och fundera över vilket ansvar vi har för att nå jämställdhetsmålen i samhället i stort.
måndag 17 maj 2010
Jag känner mig som "Engagemang för Malmö"
16 internat med Malmö stads 1000 chefer. Jag hade förmånen att delta på fyra av dem som dialogledare. Uppdraget var solkart - att förnya Malmö stads värdegrund.
Men inte bara vrida och vända på ord och begrepp. Utan att leva i processen. Som Boye så träffsäkert sa: "Visst finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen dit som är mödan värd". Att det sedan landar i ord är en annan sak. Det är delaktigheten som är huvudsaken. En vågrörelse som kommer att sprida sig i organisationen Förhoppningsvis
Jag har haft fullt upp med bussar, spårvagn, trafikmiljö och pågatåg. Det är fantastiskt att få lyfta blicken och se helheten. Träffa personer från helt andra verksamheter, men ändå en del av samma organism. Att få vara med och känna kraften när sjuttio chefer går mot samma vision.
Nu ska gatukontoret ta sig an utmaningen att sprida värdegrundsarbetet till medarbetarna. Som en skön vitamininjektion inför alla våra utmaningar framöver. I like.
Men inte bara vrida och vända på ord och begrepp. Utan att leva i processen. Som Boye så träffsäkert sa: "Visst finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen dit som är mödan värd". Att det sedan landar i ord är en annan sak. Det är delaktigheten som är huvudsaken. En vågrörelse som kommer att sprida sig i organisationen Förhoppningsvis
Jag har haft fullt upp med bussar, spårvagn, trafikmiljö och pågatåg. Det är fantastiskt att få lyfta blicken och se helheten. Träffa personer från helt andra verksamheter, men ändå en del av samma organism. Att få vara med och känna kraften när sjuttio chefer går mot samma vision.
Nu ska gatukontoret ta sig an utmaningen att sprida värdegrundsarbetet till medarbetarna. Som en skön vitamininjektion inför alla våra utmaningar framöver. I like.
onsdag 21 april 2010
På tal om trafikverk
Idag har jag lyssnat på Lena Erixon - chef för avdelning Samhälle på det nybildade Trafikverket. Hon sa bl.a. att Trafikverkets roll har gått från att jobba med infrastruktur till att se sig själva som att aktivt delta i samhällsutvecklingen. Och att det handlar om andra åtgärder än att bara bygga nytt. Kan fyrstegsprincipen äntligen hitta hem i den nya organisationen?
Men så kom vi in på de transportpolitiska målen, där funktionsmålet är ökad tillgänglighet - men med särskild hänsyn till miljö, säkerhet och hälsa. Förbifart Stockholm handlar tydligen om tillgänglighet. Men för vem? Och hur länge? Och vad menar man egentligen med tillgänglighet? Och vad innebär begreppet hänsyn? Hur har man tagit hänsyn till miljön när man satsar miljarder på vägprojekt? Man kan tala hur mycket som helst om fyrstegsprincipen, men den är ännu inte etablerad i de tunga svenska beslutsprocesserna.
Sen hoppas jag att diskussionen som fördes kan så ett frö till en djupare diskussion kring jämställdhet som en maktfråga. Så att vi inte bara landar i att utforma våra rastplatser på ett sätt som upplevs tryggt och fräscht. Missförstå mig rätt - det är också viktigt. Men kanske inte den springande frågan för ett jämställt transportsystem...
Men så kom vi in på de transportpolitiska målen, där funktionsmålet är ökad tillgänglighet - men med särskild hänsyn till miljö, säkerhet och hälsa. Förbifart Stockholm handlar tydligen om tillgänglighet. Men för vem? Och hur länge? Och vad menar man egentligen med tillgänglighet? Och vad innebär begreppet hänsyn? Hur har man tagit hänsyn till miljön när man satsar miljarder på vägprojekt? Man kan tala hur mycket som helst om fyrstegsprincipen, men den är ännu inte etablerad i de tunga svenska beslutsprocesserna.
Sen hoppas jag att diskussionen som fördes kan så ett frö till en djupare diskussion kring jämställdhet som en maktfråga. Så att vi inte bara landar i att utforma våra rastplatser på ett sätt som upplevs tryggt och fräscht. Missförstå mig rätt - det är också viktigt. Men kanske inte den springande frågan för ett jämställt transportsystem...
lördag 17 april 2010
Friska vårvindar i toppen
Så är det nästan klart. Nu gatudirektör för Malmö stad är utsedd och ska bara godkännas av kommunstyrelsen. Det är en Kerstin. En kunnig, nätverkande, engagerande och strategisk Kerstin. Vårvindar friska, fläktar över stadshustaket. Det här kan bli så bra.
Malmö stad har höga ambitioner. Det ska vara ok att tänka utanför boxen, att ta egna initiativ för att driva arbetet framåt. Jag gillar den tanken. 1000 chefer i Klippan i vår för att prata värdegrund, är ett tecken på att det händer. Och det händer också på gatukontoret. Redan idag har nuvarande direktör vågat satsa på nya kompetenser och idéer. Nere i leden bubblar det. Men toppen har varit traditionell, både när det gäller kön och maktstrukturer. Nu rör maktbalansen på sig. Och vi vet alla att när väl vårvindarna börjat fläkta, så slutar de inte komma. Även de högsta trädkronorna vajar. Uppfriskande och med löfte om att varma och ljusa tider är på väg. Och jag ser fram emot det.
Malmö stad har höga ambitioner. Det ska vara ok att tänka utanför boxen, att ta egna initiativ för att driva arbetet framåt. Jag gillar den tanken. 1000 chefer i Klippan i vår för att prata värdegrund, är ett tecken på att det händer. Och det händer också på gatukontoret. Redan idag har nuvarande direktör vågat satsa på nya kompetenser och idéer. Nere i leden bubblar det. Men toppen har varit traditionell, både när det gäller kön och maktstrukturer. Nu rör maktbalansen på sig. Och vi vet alla att när väl vårvindarna börjat fläkta, så slutar de inte komma. Även de högsta trädkronorna vajar. Uppfriskande och med löfte om att varma och ljusa tider är på väg. Och jag ser fram emot det.
måndag 8 mars 2010
Kvotering - bara en anpassning till befintliga spelregler
Ännu en tankevurpa av Sydsvenskan:
Fortfarande förfasar man sig över att kvotering för kvinnor skulle vara att misstänkliggöra deras duglighet och kompetens. Men det är bara en dimridå för den oinsatte. Män har i årtionden kvoterat in andra män. Det sker i styrelserummen, i ledningsgrupperna, i det privata näringslivet och i den offentliga politiken. Och det är inte bara meriter och duglighet som ligger till grund för valen. Kontakter, igenkänning och lika åsikter är lika starka faktorer för att försäkra sig om ett jobb i toppen.
De kvinnor som ändå tar sig till toppen hamnar i ett dilemma. Anpassa sig till spelets regler eller sticka ut? Att vara kvinna kan vara tillräckligt iögonfallande av någon anledning. Och vem vill egentligen tro att kön är orsaken till position, lön och möjligheter? Hon som hamnar i en position är ofta ensam kvinna och får ta på sig alla kvinnors åsikter, misstag, styrkor och tillkortakommanden. En man bland tio andra män får aldrig frågan: "Du som man, vad tycker du om detta?" Därför är en jämnare fördelning av kvinnor och män det effektivaste sättet att avväpna könsfaktorn. Eller som Marianne Nivert så passande sa (ungefär såhär: ) att den dagen det finns lika många inkompetenta kvinnor som det finns inkompetenta män i styrelserummen, då är vi jämställda - men det är en bit kvar dit...
Fortfarande förfasar man sig över att kvotering för kvinnor skulle vara att misstänkliggöra deras duglighet och kompetens. Men det är bara en dimridå för den oinsatte. Män har i årtionden kvoterat in andra män. Det sker i styrelserummen, i ledningsgrupperna, i det privata näringslivet och i den offentliga politiken. Och det är inte bara meriter och duglighet som ligger till grund för valen. Kontakter, igenkänning och lika åsikter är lika starka faktorer för att försäkra sig om ett jobb i toppen.
De kvinnor som ändå tar sig till toppen hamnar i ett dilemma. Anpassa sig till spelets regler eller sticka ut? Att vara kvinna kan vara tillräckligt iögonfallande av någon anledning. Och vem vill egentligen tro att kön är orsaken till position, lön och möjligheter? Hon som hamnar i en position är ofta ensam kvinna och får ta på sig alla kvinnors åsikter, misstag, styrkor och tillkortakommanden. En man bland tio andra män får aldrig frågan: "Du som man, vad tycker du om detta?" Därför är en jämnare fördelning av kvinnor och män det effektivaste sättet att avväpna könsfaktorn. Eller som Marianne Nivert så passande sa (ungefär såhär: ) att den dagen det finns lika många inkompetenta kvinnor som det finns inkompetenta män i styrelserummen, då är vi jämställda - men det är en bit kvar dit...
söndag 14 februari 2010
Liftarna
Igår missade vi bussen med ungefär en halv minut. Och på lördagar så går det bara en buss i timmen till Malmö, alternativt Lund. Båda dessa bussar går ungefär samtidigt, så vi stod där i minusgrader och insåg vår prekära situation. Att promenera hem igen kändes inte som särskilt lockande, även om det egentligen inte är så långt att gå.
Nåväl. Dalby pub hade öppnat, så vi kunde alltid gå in där och värma oss tills nästa buss gick. Men min sambo hade en annan idé. Varför inte prova att lifta? Det var ju ändå en del bilar ute och körde denna vinterkväll. De flesta hade gott om plats i baksätet till två passagerare till. Så på med reflexbandet på armen och upp med tummen!
De första två bilarna körde förbi. Och nästa. Och sedan tre till. Jag kände en viss aning av hopplöshet och vi började så sakteliga ställa in oss på att traska över gatan till puben. Vi hamnade då i en lite konstig vinkel i korsningen. Ska jag vara ärlig så stod vi något i vägen för de bilar som skulle köra höger, men vi sträckte ändå hoppfullt ut tummen. Bilisterna blinkade demonstrativt med högerblinkersen och svängde förbi oss...
Tills Ibrahim och hans fru dök upp och stannade. Lite skrämmande är det nog när min Magnus med sin något mörka röst lutar sig fram och undrar om vi får åka med, men de avskräcktes inte. De skulle till Burlöv och tog gärna med oss en bit på vägen. Och i Burlöv går det ju tåg tänkte vi.
Men Ibrahim körde hela vägen till Malmö med oss. "Det är ju kallt ute" som han sa.
Visst hade vi kunnat vänta en timme på nästa buss. Men det blev lite roligare såhär. Lite äventyr i vardagen och ett helt oväntat möte i en bil på väg mellan Dalby och Lund. Och visst är man lite extra tacksam en kväll som denna, när minusgraderna kryper innanför halsduken på en. Tacksam för att det finns människor som vågar samåka med två för dem helt okända personer med var sitt reflexband på armen. Och lite mer lugn i förvissningen om att en egen bil inte behöver vara ett absolut måste i denna världen. Med tummen upp och några vänliga medtrafikanter, så går det bra ändå.
Nåväl. Dalby pub hade öppnat, så vi kunde alltid gå in där och värma oss tills nästa buss gick. Men min sambo hade en annan idé. Varför inte prova att lifta? Det var ju ändå en del bilar ute och körde denna vinterkväll. De flesta hade gott om plats i baksätet till två passagerare till. Så på med reflexbandet på armen och upp med tummen!
De första två bilarna körde förbi. Och nästa. Och sedan tre till. Jag kände en viss aning av hopplöshet och vi började så sakteliga ställa in oss på att traska över gatan till puben. Vi hamnade då i en lite konstig vinkel i korsningen. Ska jag vara ärlig så stod vi något i vägen för de bilar som skulle köra höger, men vi sträckte ändå hoppfullt ut tummen. Bilisterna blinkade demonstrativt med högerblinkersen och svängde förbi oss...
Tills Ibrahim och hans fru dök upp och stannade. Lite skrämmande är det nog när min Magnus med sin något mörka röst lutar sig fram och undrar om vi får åka med, men de avskräcktes inte. De skulle till Burlöv och tog gärna med oss en bit på vägen. Och i Burlöv går det ju tåg tänkte vi.
Men Ibrahim körde hela vägen till Malmö med oss. "Det är ju kallt ute" som han sa.
Visst hade vi kunnat vänta en timme på nästa buss. Men det blev lite roligare såhär. Lite äventyr i vardagen och ett helt oväntat möte i en bil på väg mellan Dalby och Lund. Och visst är man lite extra tacksam en kväll som denna, när minusgraderna kryper innanför halsduken på en. Tacksam för att det finns människor som vågar samåka med två för dem helt okända personer med var sitt reflexband på armen. Och lite mer lugn i förvissningen om att en egen bil inte behöver vara ett absolut måste i denna världen. Med tummen upp och några vänliga medtrafikanter, så går det bra ändå.
onsdag 3 februari 2010
En stulen cykel mitt i värsta vintern
Igår blev sambons cykel stulen. Utanför polisens tillhåll vid Drottninggatan och med decimeter av snömodd och slask i stan. Först blir en lite förundrad över att någon orkar och vill sno cyklar en kall februaridag som den igår.
Men sedan kan jag ändå förstå det. För i Malmö är det faktiskt lättare att cykla än att gå när det har snöat. Cykelbanorna på min väg till jobbet är plogade och saltade. Det är när jag kommer till Davidshall och ska dela väg med bilarna, som det verkliga äventyret börjar bland det pepparkaksfärgade och uppkörda snömoset. Och när vi skulle gå hem idag, så är bästa stället att gå torrskodd just på cykelbanorna. Överallt annars får man vara beredd på att snö och slask obarmhärtigt letar sig innanför byxor och skoskaft.
Han hade en enda cyklande dag till på jobbet kvar. Och då blir cykeln stulen. Kanske är det ett tecken? Kanske är det dags att köpa en ordentlig Dalbycykel, ett finfint komplement till busskort och billöshet? Jo, vi säger det, ett tecken. Och vem vet - det som göms i snö kommer kanske upp i tö...
Men sedan kan jag ändå förstå det. För i Malmö är det faktiskt lättare att cykla än att gå när det har snöat. Cykelbanorna på min väg till jobbet är plogade och saltade. Det är när jag kommer till Davidshall och ska dela väg med bilarna, som det verkliga äventyret börjar bland det pepparkaksfärgade och uppkörda snömoset. Och när vi skulle gå hem idag, så är bästa stället att gå torrskodd just på cykelbanorna. Överallt annars får man vara beredd på att snö och slask obarmhärtigt letar sig innanför byxor och skoskaft.
Han hade en enda cyklande dag till på jobbet kvar. Och då blir cykeln stulen. Kanske är det ett tecken? Kanske är det dags att köpa en ordentlig Dalbycykel, ett finfint komplement till busskort och billöshet? Jo, vi säger det, ett tecken. Och vem vet - det som göms i snö kommer kanske upp i tö...
söndag 17 januari 2010
Renare, sundare, snålare, tystare?
Malmö ska bli Sveriges främsta bio- och vätgasstad. Ny miljöbilsstrategi är antagen. So far so good. Jag önskar dock att det kunde gå lika lätt med att anta policyn för hur vi ska använda de där fordonen. För om vi ska leva upp till devisen "renare, sundare, tystare snålare" så ser jag framförallt andra lösningar. Visst beskriver det bättre en cykel! Eller en videokonferens (även om stämningen kan vara nog så uppsluppen och högljud på en sådan tillställning).
Nåväl, alla steg i rätt riktning är ju sunda steg. Och det är glädjande att Malmö vill vara i framkant när det gäller miljöbilar. Men jag vet att Malmö skulle kunna vara ännu mer i framkant om vi vågar satsa mer på miljöfordon i stället. För en person i en bil genererar fortfarande mer partiklar och buller än en person på cykel. Och fyrtio personer i en spårvagn tar betydligt mindre plats än fyrtio personer i var sin elbil.
Positivt är att vi vill fasa ut användandet av egen bil i tjänsten. Men jag saknar fortfarande en liten liten mening i Malmö stads miljöbilsstrategi: att vi ska jobba för att minska själva användandet av bil i tjänsten till förmån för gång, cykel och kollektivtrafik. När blir vi bäst i Sverige på det?
Nåväl, alla steg i rätt riktning är ju sunda steg. Och det är glädjande att Malmö vill vara i framkant när det gäller miljöbilar. Men jag vet att Malmö skulle kunna vara ännu mer i framkant om vi vågar satsa mer på miljöfordon i stället. För en person i en bil genererar fortfarande mer partiklar och buller än en person på cykel. Och fyrtio personer i en spårvagn tar betydligt mindre plats än fyrtio personer i var sin elbil.
Positivt är att vi vill fasa ut användandet av egen bil i tjänsten. Men jag saknar fortfarande en liten liten mening i Malmö stads miljöbilsstrategi: att vi ska jobba för att minska själva användandet av bil i tjänsten till förmån för gång, cykel och kollektivtrafik. När blir vi bäst i Sverige på det?
torsdag 14 januari 2010
Transportforum utan mig
Ett år utan mig på transportforum i Linköping - när hände det senast? Ibland har jag åkt bara för att lyssna - ofta försöker jag få med något intressant att prata om. Men i år valde jag att stanna hemma. Efter att ha läst ljungbergs blogg kanske det var lika bra. Jag brukar bli så upprörd när det sägs platta ord om ingenting.
I stället rensar jag bland bokhyllorna, där jag hittade program och rapporter från tidigare transportforum. Jag har pratat hållbara transporter och jag har pratat jämställdhet. Nästa år ska jag förhoppningsvis prata spårväg. Om man får önska framåt ett år, så blir det nog att jag slipper stå och säga att: "Jovisst, Malmö vill absolut satsa på spårväg...OM vi bara får finansiering". Jag vill i stället kunna säga att detta är en investering för framtiden, att malmöborna går kvinna ur huse för att göra sina röster hörda FÖR en spårvägsutbyggnad, att pengar inte är det som avgör, att Malmö, Lund och Helsingborg redan har bestämt invigningsdatum...
På ett år kan det hända så mycket...eller ingenting alls.
I stället rensar jag bland bokhyllorna, där jag hittade program och rapporter från tidigare transportforum. Jag har pratat hållbara transporter och jag har pratat jämställdhet. Nästa år ska jag förhoppningsvis prata spårväg. Om man får önska framåt ett år, så blir det nog att jag slipper stå och säga att: "Jovisst, Malmö vill absolut satsa på spårväg...OM vi bara får finansiering". Jag vill i stället kunna säga att detta är en investering för framtiden, att malmöborna går kvinna ur huse för att göra sina röster hörda FÖR en spårvägsutbyggnad, att pengar inte är det som avgör, att Malmö, Lund och Helsingborg redan har bestämt invigningsdatum...
På ett år kan det hända så mycket...eller ingenting alls.
torsdag 7 januari 2010
Nyår och halsont
Nyår och halsont - en ny titel på något vätskustskt folklustspel? Nej, bara min första vecka 2010. Nyårsafton blev bra på kvällen. Kompis med flickvän på besök för att umgås och spela spel. Vi bjöd på mat som gick enkelt att tillaga - ibland är det helskönt med färdig potatisgratäng faktiskt! Mousserande före maten, det är då det smakar som bäst. Raketer och lyktor från balkongen, sedan avsluta spelet och så i säng lite senare än vanligt, men ändå sådär förnuftigt lagom.
Jag hade redan då vi spelade spel börjat känna en liten retning i halsen. Hade jag bränt mig på något jag ätit? Var det något jag inte tålde. Jag skulle snart bli varse det som drabbat mig... VIRUS!!!!
Jag föredrar virus på datorn framför att ha den härjande i hals, näsa, huvud och lungor. Som vanligt börjar det med att svalget blir illrött och svullet. Sakta och förrädiskt kryper det sedan uppåt och fyller bihålorna med ogenomtränglig seg massa, sätter huvudet i ett skruvstäd och gnider med sandpapper i halsen. Efter fyra dagar med molande huvudvärk och nästäppa höll jag på att ge upp. man brukar ju se en ljusning på tredje dagen, eller? Jag ringde 1177 som gissade på virus och att det inte fanns annat än att vänta ut det hela. Just snyggt. Sista lediga helgdagarna gick åt till att snyta sig och få liggsår av soffans räfflade manchestertyg. Hade det inte varit för M:s skills i omhändertagande hade jag gått under i självömkan och misär. Men han fixade soppa till mig, överraskade med boost av C-vitaminer och kraulade mig på ryggen då jag satt upp i sängen och nästan grät av utmattning.
(Har ni också sådana där konstiga förkylningsdrömmar som gör att man inte kan sova utan bara kommer in i någon slags tvångstanke som hör ihop med hur man kan andas, var man är täppt osv.?)
Tålamod som en ängel, vilket i sig är ett litet mirakel, eftersom han just precis slutat att snusa. Sen var ju jag visserligen lite för dålig för att starta några större dispyter, så jag har varit ganska medgörlig.
När jag äntligen började känna en vändning hände något. En stickande smärta i högerörat var ett tydligt tecken på att detta virus inte alls ville lämna min arma kropp. Jag blev reducerad till ett öronbarn igen. På en röd dag. Såklart. Upp till jourmottagningen, vänta en timme för 30 sekunder med läkaren, som tittade lite i örat och sedan skrev ut penicillin. Då hade dock hostan redan börjat göra sig hörd. Slem vill uppåt här i livet, även om gravitationsteorin pekar åt ett annat håll. Vad som blir resultatet är mina grannar och M smärtsamt medvetna om. Fast M tyckte det var lite kul med mina något speciella ljudformationer för att undvika hostningar. Känner jag den här kroppen rätt så får jag stå ut med hostan ett par veckor. Huvudvärken börjar ge sig, likaså förkylningen och ont i örat. men hostan - det är vinnaren i längden… eller... jag tror det ultimata vapen som detta synnerligen elakartade virus uppbådar ändå är det snor som samlats någonstans uppe i bihålorna under natten och som man sen råkar få ner i svalget i stora klumpar... jag vet, man spyr för mindre.
Så både ni och jag är säkert glada då denna något sjukliga start på 2010 är till ända och vi kan ägna oss åt roligare saker - flytten till huset till exempel. Så jag säger som Arnold. "I´ll be back"! Friskt vågat är hälften vunnet! Och så vidare.
Jag hade redan då vi spelade spel börjat känna en liten retning i halsen. Hade jag bränt mig på något jag ätit? Var det något jag inte tålde. Jag skulle snart bli varse det som drabbat mig... VIRUS!!!!
Jag föredrar virus på datorn framför att ha den härjande i hals, näsa, huvud och lungor. Som vanligt börjar det med att svalget blir illrött och svullet. Sakta och förrädiskt kryper det sedan uppåt och fyller bihålorna med ogenomtränglig seg massa, sätter huvudet i ett skruvstäd och gnider med sandpapper i halsen. Efter fyra dagar med molande huvudvärk och nästäppa höll jag på att ge upp. man brukar ju se en ljusning på tredje dagen, eller? Jag ringde 1177 som gissade på virus och att det inte fanns annat än att vänta ut det hela. Just snyggt. Sista lediga helgdagarna gick åt till att snyta sig och få liggsår av soffans räfflade manchestertyg. Hade det inte varit för M:s skills i omhändertagande hade jag gått under i självömkan och misär. Men han fixade soppa till mig, överraskade med boost av C-vitaminer och kraulade mig på ryggen då jag satt upp i sängen och nästan grät av utmattning.
(Har ni också sådana där konstiga förkylningsdrömmar som gör att man inte kan sova utan bara kommer in i någon slags tvångstanke som hör ihop med hur man kan andas, var man är täppt osv.?)
Tålamod som en ängel, vilket i sig är ett litet mirakel, eftersom han just precis slutat att snusa. Sen var ju jag visserligen lite för dålig för att starta några större dispyter, så jag har varit ganska medgörlig.
När jag äntligen började känna en vändning hände något. En stickande smärta i högerörat var ett tydligt tecken på att detta virus inte alls ville lämna min arma kropp. Jag blev reducerad till ett öronbarn igen. På en röd dag. Såklart. Upp till jourmottagningen, vänta en timme för 30 sekunder med läkaren, som tittade lite i örat och sedan skrev ut penicillin. Då hade dock hostan redan börjat göra sig hörd. Slem vill uppåt här i livet, även om gravitationsteorin pekar åt ett annat håll. Vad som blir resultatet är mina grannar och M smärtsamt medvetna om. Fast M tyckte det var lite kul med mina något speciella ljudformationer för att undvika hostningar. Känner jag den här kroppen rätt så får jag stå ut med hostan ett par veckor. Huvudvärken börjar ge sig, likaså förkylningen och ont i örat. men hostan - det är vinnaren i längden… eller... jag tror det ultimata vapen som detta synnerligen elakartade virus uppbådar ändå är det snor som samlats någonstans uppe i bihålorna under natten och som man sen råkar få ner i svalget i stora klumpar... jag vet, man spyr för mindre.
Så både ni och jag är säkert glada då denna något sjukliga start på 2010 är till ända och vi kan ägna oss åt roligare saker - flytten till huset till exempel. Så jag säger som Arnold. "I´ll be back"! Friskt vågat är hälften vunnet! Och så vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)