Den rubriken har jag stulit från Sydsvenskans Andreas Persson, som för ett tag sedan gjorde en betraktelse av presskonferensen för Malmös nya kongress- och konserthus. Männen flockades i styret, konsultgrupperna och i juryn, Ungefär samtidigt hölls en konferens om barns utsatthet - med kvinnor på podiet.
I dagarna är det dags igen. Citytunneln är en välkommen investering för kollektivtrafiken. Och nu är det dags att hylla den som hyllas bör. Men jag får inte den där envisa ramsan ur huvudet - män bygger, kvinnor vårdar. Det funderas kring om det var han som kläckte idén och vilka nyckelpersoner som är mest nyckelpersoner. Det bockas och tackas åt höger och vänster. En klapp på axeln, en blinkning tillbaks - "Visst var det vi!? Visst var det vi som funderade, skissade, snackade ihop oss? Som var nyckelpersoner på nyckelpositioner. Såklart att det var vi och nu är det dags att tacka den som tackas bör! Kanske en staty på något torg. Kanske det kanske..."
Låter jag otacksam och bitter? Ja, det är jag kanske också. Men jag har ett tvångsmässigt förhållande till att koppla ihop stadens utveckling och stora symboliska byggen med målet om att män och kvinnor ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jag tycker det är lite roligt och också ganska jobbigt att hela tiden upptäcka ett mönster. Ett mönster som fortfarande idag - den 30 november 2010 - kan sammanfattas på följande sätt: Män bygger, kvinnor vårdar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar