Var finns insikten?

Oj oj oj...

Lyssnade på radioinslag på P4 Krisianstad om ett seminarium om Kristianstads framtid. 13 av de 14 inbjudna föredragshållarna är män.

Och så blir det ibland. Ofta för att man inte har tänkt längre än näsan eller de egna visitkorten räcker. Men de flesta brukar inse att det kanske inte är så smart, eller rent av odemokratiskt. Och man kan ha en bra diskussion kring det.

Något som dock inte Anders Fredriksson från Sveriges byggindustrier verkar inse. I stället menar han att det beror på att det inte finns några kvinnor i branschen (Ursäkta? Tillbaks till att kanske höja blicken utanför egna nätverket).

När han sedan får frågan om huruvida den sneda könsfördelningan kan få vissa, kanske främst kvinnor att känna sig exkluderade - att Kristianstad kan upplevas som en stad för män när det bara är män som pratar om framtiden, då svarar han att nej, det kommer inte vara fokus. Att gemene man inte kommer uppfatta det så. Att seminariet handlar om en stad som håller på att börja växa.

Ett hederligt "goddag yxskaft" med andra ord.

Detta seminarium görs dessutom i samverkan med det kommunala bolaget. Allmännyttan. Borde inte de ha reagerat?  Borde inte där finnas insikt i frågan?

Insikt som det på många håll saknas alldeles för mycket av.


Länkar:
P4 Radio Kristianstad

Vad vi lägger vår energi på

Igår var det årsmöte med tillhörande seminarium i nätverket för kvinnor i transportpolitiken. Förutom att jag själv gjorde en bejublad (skojar bara) reflektion kring ansvar, eldsjälar, traditioner och reaktioner från min arbetsplats, så fick jag möjlighet att insupa ny kunskap och inspiration.

Som tex föredraget av  Annika Carlsson-Kanyama, från Totalförsvarets forskningsinstitut (tänk vad det finns organisationer med intressant kunskap) Hon hade jämfört kvinnors och mäns energiförbrukning och utsläpp av koldioxid kopplat till konsumtion.

Föga förvånande är det männen som lämnar de största ekologiska fotavtrycken. Och det som sticker ut är transporterna. Män väljer att lägga mer pengar på transporter som genererar högre energiåtgång och mer utsläpp.

Därefter fördes en intressant diskussion kring konsumtion och identitet och hur det påverkar klimatet. En studie i USA visade t.ex. (föga förvånande) att det är vita konservativa män, som är de som mest förnekar att det finns ett klimatproblem. Kanske för att det är deras livsstil som ifrågasätts. Deras identitet. Och inte hjälper det med mer information i ämnet – denna grupp anser sig mycket kompetenta och kunniga redan och tar hellre argumentationen än funderar på att omvärldera sin världsbild.



Den första bilden som föreslogs
när jag sökte på ordet infrastruktur.

 Sen var det Tora Fribergs tur att blicka tillbaka på sin forskning. Hon förde bl.a. ett intressant resonemang kring ordet INFRASTRUKTUR och vad det utstrålar. Hur långt det ofta är ifrån det vardagsliv som den har till uppgift att möjliggöra. I stället har det varit vägar, broar och tunnlar som varit i fokus och det som diskuterats i detalj. Och om man har tur ett och annat resonemang kring kapacitet.

Att den infrastruktur som länge satsats på i stället utesluter vissa grupper och människor, det talas det sällan om. Mobiliteten polariseras - resurssvaga blir mer bundna till en viss plats, men samtidigt tvingade till rörlighet för att få jobb. En klar maktaspekt.

En annan reflektion hon hade, och som jag håller med om, är att det ofta finns en yrkesmässig distans till arbetet man gör....utom när det gäller jämställdhet. Då plötsligt får personliga föreställningar i stället för kunskap och kompetens styra. Toras tanke var att det beror på att jämställdhetsaspekten inte ingår i utbildningen - man lär sig helt enkelt inte förhålla sig till det.

Hon såg några olika strategier hos planerare:

1. Detta berör inte mina frågor/mitt ämnesområde
2. Detta är någon annans ansvar
3. Jämställdhet ses som viktigt - men man använder sedan stereotyper i sina beskrivningar och i sitt material.
4. Man vill förstå, vill få bättre kunskaper.

Nummer 4 är det eftersträvansvärda anser jag. Och Jag måste säga att vi i Malmö på många sätt är där. Och på många sätt inte. Men vi har världens chans att ta tillvara på både erfarenheter och det engagemang som redan finns. Bara vi lär oss att efterfråga både jämställdhet och kunskap om jämställdhetsaspekten.

Just nu är utmaningen att sprida det arbete som gjorts - inåt och utåt - för att få fart på diskussionerna. Och för att kunna få full utväxling på potentialen för en långsiktigt hållbar utveckling, ekologiskt, ekonomiskt....och socialt.

Länkar:

http://www.kvinnoritransportpolitiken.se/

Dagens betraktelse

Dagens betraktelse hämtar jag från Mil-institutets workshop om ledarskap och livsberättelsen. Vi satt i gemensam ring, så som jag så väl känner igen från min tid i Framtida ledare. Två män och 13 kvinnor - samt ledarna Johanna & Greger.

Det var dags för presentation och Greger sa att "Vi tar och gör den genom att skicka vidare, så att det inte blir den vanliga rundan".

Han började och skickade till näste man...som fortsatte och skickade till siste man...som sedan skickade vidare till en kvinna.

Tre män och 14 kvinnor och de första som får möjlighet att presentera sig är männen. En tillfällighet? Ja, vad tänker du själv?

I slutreflektionen kunde jag inte låta bli att notera detta - jämställdhetsfrågan ingår ju ganska - för att inte säga rejält - tydligt i min livsberättelse. Jag upptäckte då att jag inte var ensam om att göra denna betraktelse. Och vips blev min livsberättelse en del av den norm och struktur som samhället vilar på just nu. Min personliga tanke blir en del av ett mönster. Eller moenster, för att citera gotlänningen i inredningsprogrammet. Det är nog precis vad det är.



Av Liv Strömquist



Från plan till praktik - en vinglig färd

Ånaj, nu är det dags för Dalby att trabbas av villamatte-febern! Nåväl, det är väl inte förra gången, men nu finns ju en ny översiktsplan med ambitioner om en hållbar utveckling, täthet och minskat bilberoende.

Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan vad som händer på vägen. Alla planer, mål och strategier ser ju hur bra ut som helst. Ändå byggs det externhandel, fler och större trafikplatser och stadsgator med motorvägsstandard. Varför? Vad är det som gör att det blir en sådan vinglig färd? Var går det snett?

Tyvärr såg jag en del av svaret i förmiddags. Där satt jag i lugn och ro med söndagstidiningen. Sydis har alltid många bra reportage på söndagarna - den dag tiden finns att försjunka djupt ner i trycksvärtan.

Där såg jag det - ett rykande färskt exempel på synapskollaps. En byggnadsnämnd som uttrycker en vilja att satsa på villor i ett område som är tänkt att ha tätare bebyggelse. Tjänstemännen rekommenderade ett nej. Beslutet togs ändå om att påbörja ett planarbete. 

Visst kan man tänka att det finns "behov" av villor i småorterna, när priserna i städerna skjuter i höjden. Men argumentationen är under all kritik, om citatet i tidningsartikeln stämmer. Jag citerar: "– Det här är lagt som ett bostadsområde i översiktsplanen, och exakt vad det ska ha för täthet om 20 år tycker jag är ganska ointressant. Vi kan se att det finns ett behov nu för den här typen av bebyggelse." (Staffan Bolin, vise ordf. byggnadsnämnden.)

Vad hände med ambitionerna och hållbarhetsperspektivet?

Jag vet att det är en bra strategi att satsa på tätare bebyggelse, som t.ex. radhus. Ur många perspektiv. För att hushålla med framtida generationers resurser till exempel. För att inte tvinga in människor i ett kostsamt bilberoende. För att behålla bykänslan och inte göra om Staffanstorps misstag att smeta ut sig på slätten så till den milda grad att både karaktär, själ och känsla bleknar bort.

Ok, jag bor ju själv i en villa - 2 personer med gott om kvadrat till var och en. Då kanske jag inte kan missunna andra detsamma. Det är inte lätt det här. Vårt hus har dock stått här sedan 50-talet och vi fortsätter envist att leva villalivet utan egen bil. Och dessutom är jag inte lundapolitiker med ansvar för stadsutvecklingen. Inte än i alla fall...


Länkar:
http://www.sydsvenskan.se/lund/privat-aktor-vill-bygga-nytt-villaomrade-i-dalby

Världens modernaste land?

Sverige 2012. Världens modernaste land?

Efter att ha läst Heidi Avellan och lyssnat på Radioprogrammet Medierna börjar jag undra. Allvarligt. Vad är det för kvinnosyn som vi tillåter existera i det här landet?

Det kan bli så lätt att börja tvivla på att det handlar om en liten klick missanpassade och kvinnohatande individer. Och denna misstro drabbar de män som aldrig skulle få för sig att önska en kvinna att bli våldtagen för att hon skrivit en artikel som "misshagat". Precis som "the good guys" faktiskt gynnas av maktobalansen i vissa sammanhang, så får de vara beredda att dras in i det negativa som följer. Och det kan ju inte kännas särskilt kul.

Det är därför som jämställdhet INTE är en kvinnofråga! Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Som människor. Som jämlikar.

Börjar det inte bli dags att göra något? Hur länge ska man kunna gömma sig bakom att det "bara handlar om pojksträck" (något som tydligen även gäller för män i övre medelålden i teaterbranschen - lyssna på P1, så förstår ni vad jag menar)

Hur? Ja, en början är kanske att säga att detta inte är OK. Det var det inte igår. Det är det inte idag. Och det kommer inte att vara det i morgon.

Då kanske vi kan börja kalla oss världens modernaste land...

PS: För er som undrar över det där med världens modernaste land - kan ni kika på Fredrik Lindström.

Tittskåpet

En kollega lade ut den här bilden på Facebook för någon vecka sedan och jag kunde inte motstå att "sno" den. 

Förutom den klassiska pennföringen och färgläggningen (se bara hur mannens scarves och kvinnans förkläde matchar) så är ju budskapet fantastiskt! Ingen tvekan om vem som är familjeförsörjare och håller i pengarna i den här familjen! Ingen tvekan om vem som ska vara nöjd, glad och tacksam!

Någonstans får jag en lätt unken smak i munnen. Kan inte bara skratta gott åt forna tider könsroller, som vi för länge sedan lämnat bakom oss (eller?).

Kanske beror det på artikeln om feminism vid fronten i Sydis i lördags. Där Strindberg citerades: "Kvinnan är såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida".

Det får mig att känna att de på bilden som har mest samhörighet är inte kvinnan och mannen, som människor, utan kvinnan och kylskåpet som objekt och tillbehör till mannnens livsstil.

Okej, bilden är gammal och Strindberg ännu äldre. Men vem hyllas fortfarande? (Det är ju t.o.m. Strindbergåret i år) Hur ser lönestatistiken och arbetsfördelningen för det obetalda hem- och hushållsarbetet ut idag? Vem har makten? Vem är subjekt och vem är objekt?

Det kanske inte är lika tydligt idag... eller?

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Här kommer därför 2000. Ord alltså...

Vems ansvar är det?

Vems ansvar är det att det är Ok att gifta bort 15-åringar, som sedan torteras av sin nya släkt? (notis i dagens tidning) Vems ansvar är det att tjejer får skylla sig själva om de blir ofredade när de går ut på krogen i utmanande kläder? Vems ansvar är det att kvinnor "vill" vara hemma med barnen mer än männen? Vems ansvar är det att tjejer "inte tar för sig", vare sig i klassrummet eller i löneförhandlingarna? Eller att helt vanliga, schyssta killar bemöts med rädsla och undvikande när de rör sig på samma gata som en ensam tjej på kvällen? Vems ansvar är det att reklamen cementerar könsstereotyper?

Reklamen är ett tittskåp in i samhällsnormerna. De både plockar upp det som finns och hjälper till att cementera könsroller och stereotyper. Hjälper till att begränsa både män och kvinnors handlingsutrymme och fulla potential. Hur bra är det? Egentligen?

Tidningsannonsen från en gammal vindsvåning på Möllan är bara ett exempel. Men ett exempel för mycket.

Heja tanterna!

Igår tittade jag på SVT Play och Inför Eurovision Song Contest. Rysslands bidrag - en handfull gamla tanter som sjöng om att vara med och dansa. Inte världens bästa låt kanske, men så rörande på något sätt.

Glada gamla tanter - babushki, som fick ta plats på en scen. I Ryssland - där männen och den manschauvinistiska kulturen styr.

Visst, många kanske gör sig rolig på deras bekostnad, men jag väljer att se det som att de får den plats som de borde fått för länge sedan. Dessa kvinnor, som bär samhället på sina axlar utan att få den uppskattning och lön som de egentligen förtjänar. Heja tanterna!