Får man kalla sig upphandlingsvirtuos?

Jag är så himla bra på upphandlingar! Och det tack vara kära gamla kommunen och alla de regler för offentlig upphandling som finns:

• Ordentlig kravspec.
• Tydliga riktlinjer för att lämna offert
• Tidplan
• Faktureringsrutiner

Fantastiskt! Detta lite byråkratiska, men ack så ordentliga och granskningståliga arbetssätt har jag anammat även i min bostadsrättsförening. Jag gör riktigt bra upphandlingsunderlag till både fönsterbesiktning, tjänster från landskapsarkitekter och byggande av sophusdörrar. Att sen byggarna är sega med att lämna offerter är en annan femma. Där är konsultbranschen inom trafikmiljö mycket mer allert. Nåväl, varför tar jag upp just det här? Jo för att det är så skönt att ibland slå sig för bröstet även i de mest oanade sammanhang. Det blir mitt footprint i den här föreningsstyrelsen - jäkligt snygga upphandlingsunderlag, som banar väg för att vi faktiskt får det vi vill ha och att vi själva vet vad det är vi beställt. Toppen!

En helg i huvudstaden

Denna helgen fick sambon sin födelsedagspresent - biljetter till "Kvarteret Skatan" på Rival i Stockholm. Vi tog tåget upp på lördagsmorgonen. SJ serverade frukost till oss alla i första klass (Now we´re talking) och kom med våtservetter då vi började närma oss huvudstaden. Lite service är alltid välkommet. Jag tycker ju att det är så mycket bättre med tåget än med flyget - förutom att det fortfarande tar sån tid att resa. Tid och tid förresten. Jag hann jobba lite med sådant jag inte riktigt hunnit klart, lyssnade på musik, filosoferade över allt och inget, småpratade med sambon, åt lite, läste tidning och drack kaffe. Helt Ok sätt att fördriva restiden på faktiskt.

Stockholm visade upp en gråmulen sida, men det glömde vi snabbt när vi stövlade in på Hotell Rival och fick ett finfint rum med ett kastanjeträd precis utanför fönstret. Det var som att befinna sig i en trädkoja. Fönstret ut från toaletten var en annan pikant liten detalj...

Kvällen bjöd sedan på fantastisk show med skatangänget. Jag skrattade så att tårarna rann, det finns inget roligare än när skåningar (Johan Glans) försöker prata stockholmska. Jo förresten, kanske när värmlänningar försöker prata skånska. =)

Vi hade sådan vidunderlig tur att just denna helg var det dags att ställa om klockan. Vi fick en timmes extra sovmorgon på hotell! Yes! Vid frukosten var det vi, Ola Salo och några till. Fruktshot och bacon var en överraskande god kombination förresten.

Och till sist hemresa med först tunnelbana och sedan tåg. Jobba lite, läsa, lyssna på musik och sova. När vi kom fram till Malmö och satte oss på cyklarna för att trampa hemåt, visade sig äntligen solen bakom grådiset. Malmöhus och slottsparken i blek höstsol - himma!

Husvilla

Ja du je... Jag och sambon har köpt hus och det med buller och bång som vanligt. Vi säger att vi ska ta det lugnt, se oss omkring, spara lite mer pengar...och så springer vi och slår till på ett hus i Dalby en vecka senare! Slår till och slår till, det är väl en lite längre historia än så, även om allting gick på fyra dar...

Kortversionen: vi var på visning, vi lade bud, blev överbjudna, lade högsta budet, bokade in tid för kontraktsskrivning, blev övebjudna igen (2 ggr), tackade nej till fortsatt budgivning, blev återerbjudna till vårt senaste bud, erbjöd det näst senaste budet från oss (innan ny budgivning startade), fick det, skrev kontrakt, kramade säljarna, ringde besiktningsman, träffade mäklare, bokade in fotograf, kollade upp bolån, somnade totalt utmattade...

En annan version: Ve och förbannelse över inställsamma mäklare, som tror att vi tror på att de är vår vän, som ger oss hjärtsnörp, besvikelse, hopp och besvikelse igen. Suck och förskräckelse över banker och bolån, löfte om lånelöften, bakslag och löfte igen då konkurrens meddelas. Värme och tacksamhet över vänner & arbetskamrater, som engagerar sig, blir upprörda å våra vägnar, gläds och stöttar. Kärlek och glädjeskutt över sambons sprittande och smittande förväntan, förtröstan och lugnande famn.

Nu ska här säljas lägenhet, försäkra sig om banklån, städa inför visning och börja packa. Det här är bland det största jag gjort. Låt gå för att fallskärmshoppning, forsränning och bungy jump ger ordentliga pirr i magtrakten och darr i benen, men aldrig har detta darrande varat i fyra dagar! Men för tusan, vad kan hända? Kanske att vi inte blir av med lägenheten, eller nekas bolån och åker på en hejdundrande ekonomisk smäll. Men det här är Sverige. Det finns sociala och ekonomiska skyddsnät, vi har mat, fred och och stadig månadslön. Det är bara att hänga med och känna att man lever. Den här veckan har jag levt lite mer än andra veckor. Och det är både skönt och skrämmande på samma gång.

Bästa sportkrönikören det här årtusendet

Ni missade väl inte Anja Gatus lördagskrönika idag? En uppföljare av ett blogginlägg angående möjligheten för Pia Sundhage att bli landslagstränare för herrarna eller inte. Jag säger bara: Läs den! Själva bloggen finns på : http://blogg.sydsvenskan.se/gatu/

Tack Anja för att du har gett sportsidorna i Sydsvenskan en helt ny dimension. Det bygger på som jag ser det stor kunnighet och intresse i ämnet, men också på nyfikenhet för att utforska nya vägar och vinklar som inte annars brukar få plats. Som ger tabellälskarna sitt, men som också lockar andra till att stanna upp vid sportsidorna och inte bara bläddra förbi som vanligt. Andra, sådana som jag.

Måste man köpa bil bara för att man köper hus?

Vi kollar på hus lite sådär emellanåt säger vi. Men nu är det ju så att Hemnet inte tillåter en att bara titta lite. Man sugs helt enkelt in i listor och kartor, i furupanel, putsade väggar, blått badrumskakel, alldeles för dyrt, alldeles för liten tomt, alldeles för konstig tillbyggnad...osv. Så vi har börjat gå på visningar.

I och med det har vi också börjat fundera på vad som är viktigt när vi äntligen väljer. Läget ligger i topp. Och med det menar vi just nu bra pendling till jobbet. Och med bra pendling menar vi framförallt cykelavstånd, snabb buss, eller pågatågsstation. För måste hus per automatik innebära att vi behöver skaffa bil? Ingår det lika mycket som braskaminen, borrmaskinen och gräsklipparen? Måste vi skaffa bil bara för att det finns en carport?

Jag hoppas inte det, inte i Malmö i alla fall. Packcykel och bilpool är ett mycket smartare, billigare och miljövänligare alternativ. Garaget kan bli replokal eller studio i stället. Och jag hoppas vid min gud att det funkar även i Dalby, Eslöv eller Södra Sandby...om nu någon av dessa ställen skulle bli aktuella för husköp. Jag vill våga vara husköpare utan att vara bilägare.

Normen nådde nyss ny nivå

Pixar ska ge ut en ny film. Jag såg det bara snabbt på reklamen, så jag kan ha fått det om bakfoten. Men är det så att det är en, (kanske t.o.m. två) gamla animerade gubbar som har huvudrollen? Gubbe, pojk, same same... Det såg i alla fall ut ungefär som herrarna i The Muppet Show, som satt på balkongplats och slängde spydiga kommentarer till övriga ensemblen - ni minns. Räcker det inte med att Göran, Bengt och Lasse finns i styrelserummen, på VD-poster, som kreativa projektledare, eller experter i TV-rutan? Är det inte bra nog med Totte som ska till doktorn, Kalle Anka, fisken Nemo, Ture Sventon, Björne osv osv osv? Vem tar över efter Grynet - "ta ingen skit"? När får tjejerna huvudrollen och till och med vara fler i rutan än killarna? Var detta det nyaste, fräschaste och mest innovativa killarna bakom "Upp" (filmen heter så) kunde hitta på - vithåriga gamla gubbar? Lysande!

PS: Detta är ingen hets mot alla äldre män med vitt hår. Jag tycker bara att ni ska kunna få sällskap av lite fler sorter...det finns ju faktiskt andra som också borde räknas.

Små och stora människor

• Du vet att du är stark när du själv håller dig utanför och ovanför sandlådan då någon börjar kasta grus med hink och spade på dig. Stark och modig.
• Du vet att du är stark då du känner dig arg och ledsen, men inte går till personangrepp för det. Stark och stor.
• Du vet att du är stark när du vågar öppna dig för dem som betyder något, de människor som ger dig kraft och energi. Stark och trygg.
• Du vet att du är stark när du vet att du är bättre och mer kompetent, men inte utnyttjar det i en situation som bara kan göra det värre. Stark och klok.
• Du vet att du är stark när du inte tillåter hur mycket grus som helst från sandlådan, när du står upp för dig själv och markerar, men med saklighet och inte med påståenden eller projiceringar av dina egna tillkortakommanden. Stark och storsint.

Du vet att du är stark då du blir påverkad, arg, ledsen, frustrerad, men reser dig och går vidare. För du vet att små människor inte blir större av att de får tillbaks med samma mynt som de ger. Små människors beteende inte är ditt problem utan deras eget. Små människor kommer aldrig att kunna hålla en saklig ton eller reflektera över hur de själva uppfattas, bara för att du gör det. Små människor kan aldrig bli stora människor om de inte själva vill eller förstår poängen med det.
Så vem vill du vara? En liten människa som lever ganska gott i sin egen ignorans, eller en stor människa, som känner medvind och motgång, glädje och sorg, som utvecklas, lyssnar, lär och växer?
Varje människa har ett val.

Bäst i Sverige?

Det var en gång en liten arbetsgrupp, samlad från flera olika förvaltningar i den stora stora kommunen. De hade fått ett uppdrag från "tinget". De skulle inte lägga påbud på folket, utan se över hur de själva reste runt i riket. Hållbar utveckling, miljö, säkerhet, ekonomi - bäst i Sverige såklart. Staden med den "goa" dialekten där uppe på Västkusten hade redan långt försprång, så nu gällde det att ta sjumilakliv framåt för att klara det. Men det var väl inga problem.

Detta var nämligen en stad, som på ett snillrikt sätt jobbade för att minska löjligt korta bilresor, som satsade miljoner och åter miljoner på att bygga en tunnel för eldrivna tåg, som hade alla möjligheter i världen att kombinera en frisk livsstil med smarta transporter genom att cykla i den nära och platta omgivningen. Och tänk om det gick att förändra organisationen? 20 000 personer på ett bräde, som skulle få ökade möjligheter att välja hållbara, miljömedvetna, säkra och ekonomiska färdsätt. Som kunde vara föregångare och ambassadörer. Som skulle göra det så mycket enklare att diskutera påbud och satsningar med borgarskapet, handelsmännen, de lärde och de som bodde i och gästade staden. Att leva som man lär...det kan man bli omvald på.

Det var med stor energi och höga ambitioner som arbetsgruppen satte igång med arbetet. Ledarna skrev på. Vi ska bli bäst i Sverige! Såklart. Och resultat blev det. Med riktlinjer som framförallt skulle skapa bättre möjligheter för varje anställd. Med krav på organisationen att tillhandahålla dessa möjligheter. Man sände ut det till de självstyrande stadsdelarna och alla förvaltningar. Hejaropen dundrade. Äntligen skulle man få en grund att stå på där ute i verkligheten. Något att hänga upp alla de goda initiativ och intentioner som redan fanns. Och man skulle tjäna pengar på det! Och den kaxiga kommunen i syd, gjorde allt det där som krävdes. De blev berömda i Sverige och hela världen för sina satsningar. Det var utveckling och den var hållbar. Eller?

Åren gick...förslaget blev aldrig genomfört. Den högsta förvaltningen i staden tog över och kvävde ambitionerna. Arbetsgruppen fick nya uppgifter och den kärnfulla kraften i förslaget skrevs om, blandades ut, suddades bort. Kvar blev kravet på att spara pengar. Så folket fortsatte att flyga billigt för 495kr enkel resa till huvudstaden. Och köra sina bilar, eftersom de fick skatteavdrag för att göra det. De som cyklade eller tog bussen fick fortfarande ingenting. Och detta i en stad som hade ambitioner och som fick priser för hållbar stadsutveckling. Plakat och diplom att hänga på väggen. Men som inte själva hade blicken för de möjligheter till förändring hos dem själva, som hade kunnat bli. Något verkligt enastående, som skulle ge långt mer effekt än de där diplomen på väggen.

20 000 på ett bräde. Vi hade kunnat bli bäst i Sverige...

Gräsänkans blues

Sambon är på kurs i Stockholm i en vecka. De första kvällarna var det rätt skönt att rå om sig själv. Jag gjorde inga större utsvävningar, det var bara gött att gå å´gucke hemma i lägenheten, sticka och träna på morgonen, passa på att jobba in lite flex. Sen finns det en sak som faktiskt är underbar när vi är ifrån varandra. Det är att prata i telefon. Minns ni den där första tiden? Man var nykär, och ringde typ varje kväll som man inte spenderade tillsammans. Låg där i soffan och småpratade om allt och inget. Jag vet inte om det är dialekten, tonläget eller bara att det är han. Men det är himla fantastiskt att lyssna på den där rösten. Jag tänker inte på det på samma sätt när vi är tillsammans. En bra sak med att vara ifrån varandra ett tag...

..men nu är det allt lite längtan i luften...

En bro är en bro är en bro...

Invigning av nya Centralbron vid Malmö C - det dröjer två år innan bussarna kommer att gå där, men en bro är en bro och klart vi ska fira satsningar på kollektivtrafiken i stan! Om nu bara det kunde bli lika enkelt för bussarna (eller snarare resenärerna på bussarna) att ta sig TILL den där bron.

Vet ni om att luften suger i Malmö? Ja det är bilarna som är boven. Om nu bara bilisterna kunde separera sig från sitt fordon och inte känna att de personligen blir attackerade, så kanske vi skulle kunna åstadkomma några riktigt fantastiska omvandlingar av gatorna i den här stan. "Djäknegatan - buss (spårvagns-) chaufförens och flanörens favoritgata" kanske. Eller "Station Triangeln - där bilpoolsdrömmar blir verklighet".

Jag är ganska bra på att prata. men jag skulle mycket hellre vilja göra. Se till att alla de som går, cyklar och åker kollektivt räknas. På riktigt. När det verkligen gäller.

Snittarna som bjöds var rätt ok, men man blev inte mätt på dem...

Det blir inte Höör...och hör sen!

Jag och sambon tog tåget till Höör.

Det har nämligen blivit dags att börja titta på hus. En annan drömmer om den där behändiga lilla herrgården med uppfart av småsten, spröjsade fönster och en uppvuxen trädgård med äppelträd i blom... Nåja, vi önskar åtminstone plats för en studio. Ska vi nära drömmen om att utveckla musiken, så kan vi inte be kompisar och kompisars kompisars att komma till sambons jobb för en provisorisk inspelningsstudio. Så det blir en stund framför Hemnet varje vecka. (Den som trodde att furu var passé har inte besökt de hundratals objekt som ligger ute för försäljning, tack gode gud för vit färg!).

Ett besök på banken gav oss ramarna för objekten att titta på (OK, den där herrgården får vänta ett tag). Vi fastnade för ett hus i Höör, som såg sådär mysigt funkis ut...bra pris var det också. Och Höör är ju ändå pendlingsavstånd...och bergvärme var installerat...och naturen är ju fin där uppe...

Men nej. Nej det går inte. Det går inte att bo på en ort som fortfarande använder dess hjärta - centrumtorget - till bilparkering! Någonstans hoppades jag att vi skulle vilja. Man får ju så mycket mer hus för pengarna, men nej. Malmö är för bekvämt. För nära Ribban, hämtmat, stadshuset och Hipp. För bra cykelavstånd, för kaxig för att lämnas! I alla fall just nu. Så nu är det bara att hoppas på att snubbla över det där drömhuset med charm, skön omgivning och bra pris, utan några andra spekulanter eller större renoveringsbehov.

Önska oss lycka till!

En lila höst...

...en blogg som tröst. Det är fullständigt omöjligt att ha disciplinen för den där stora romanen, kioskvältaren och nobelpriskandidaten. Så jag börjar med en blogg. Jag vet att det som gäller är hårt arbete, skriva, skriva, skriva. Detta är början på det. att jag sedan får utlopp för reflektioner, frustration och glädjeämnen längs vägen, är förhoppningsvis en bonus.

Idag är det ganska lugnt, jag tänkte värma upp lite innan jag går på de där stora frågorna, frågor som: Hur svårt ska det vara att satsa på hållbara transportslag i Malmö? Varför blir det ramaskri och anklagelser om ojämnställdhet när det ska byggas ett sportcentrum för kvinnor, men inte ett ljud när det läggs miljoner på en stadion för en fotbollsklubb som lade ner tjejfotbollen och som för tillfället är ett tillhåll främst för den manliga populationen?

Hej på er!