Ännu en trivselchef?

Ledarutveckling by Action, Reflection, Learning - det är lite av min vardag just nu.  Får chans att på arbetstid vända ut och in en del på mig själv. Vem jag är i mitt ledarskap, varför jag reagerar som jag gör och vad som är viktigt för mig. Artikeln i DN om trivselchefer och känslan av ansvar väcker tankar och nyfikenhet och kanske också lite förvirring får jag erkänna. http://www.dn.se/kultur-noje/pa-chefskurs-med-kafka

En sak är det här om vad för slags chefskurser som verkligen ger ett intressant resultat (beroende på vad man är ute efter såklart). Men framförallt hur det egentligen står till med känslan av ansvar, tydlighet och modet att erkänna och ta tag i konflikter. Det är kanske inte trivselchefen som skapar den egentliga trivseln alla gånger...

Är någon bara tydlig, så är det ju lättare att ta olikheter, tycker jag. Vi vet var vi står. Men en person som gungar  fram och tillbaka, som är undvikande - det ger mig krypningar i kroppen, det erkänner jag. Jag gillar också att höra att det visat sig att de chefer som faktiskt ställer krav och är tydliga, i praktiken också är mer demokratiska.

Min utvecklingsresa går vidare - med lite mer råg i ryggen.

Hönan eller ägget?

Kan vi satsa på spårvägsutredning om vi inte har full finansiering för hela investeringen klar? Kan vi få klarhet i investeringsmöjligheterna om vi inte jobbar med frågan och förbereder så långt vi kan? Hönan eller ägget. Att vara eller inte vara - det är frågan.

Tack kollega Björn att du i dansk media hittade den klargörande illustrationen. ;-)

Erik, Per-Albin, Gustav, Karl och Rudolf

Alla är de namn på män som fått sig själva avbildade någonstans i Malmö. Ibland på flera platser. Namn och årtal noga utskrivet.
- Men (kanske någon protesterar) vi har ju också Anna-Lisa, Flora, Pomona och Göta. Statyer på kvinnor. Jodå. Visst finns det flickor som pryder parker och stråk i all sin härlighet. Brösten yrvaket toppiga, formerna runda och kvinnliga. De har åtminstone namn, till skillnad från sina nakna systrar "Flicka med boll", "Knäböjande flicka" och "Behag".
De kvinnostatyer som fått behålla kläderna på är ofta det äldre gardet, som Sillagumma och Fiskegumma. Även Arbetarhustrun står rak och stolt med fotsid kjol och blus. För ve och fasa!!! Inte kan gifta kvinnor vara nakna och absolut inte äldre damer från lägre arbetarklass!

Om man närmre studerar utbudet av "Konst i Malmö" så jodå, visst finns det även manlig nakenhet... eller snarare pojkaktig. Men inte på långa vägar lika många som dessa anonyma nakna flickor och kvinnor i brons och granit. De är något med manliga konstnärer och unga nakna människor. Ca 130 manliga konstnärer för att vara mer tydlig. Jämfört med ungefär 25 kvinnor. Där tror jag vi sätter punkt för diskussionen om mäns och kvinnors lika makt att forma, eller snarare utsmycka, samhället.

Vi kan förfäras över dagens modesidor, filmer och reklampelare, som får tjejer att oroa sig för utseende och vikt från tidig mellanstadieålder. Som får killar att sträva efter machostil och svällande biceps. Men som offentlighetens försvarare med ansvar för det rum som alla vistas i är vi som representerar det offentliga lika goda kålsupare. Sen får det spegla gammal tradition och kultur, dåtidens ideal, värda att bevara för bevarandets skull. Det bryr jag mig inte om! Varför ska jag känna att jag är värd att upphöjas till staty först om jag slänger av mig kläderna, redo att behaga andras blickar? Om Boxer-Robert kan bli fälld för stereotyp framställning av män, varför reagerar ingen på våra offentliga statyer? Har vi blivit så vana? Så blasé?

Jag tycker inte att vi ska vara rädda för nakenheten. Tvärtom - det kanske är bra att inte mystifiera för mycket. Men bör det inte då vara på lika villkor? Ska vi då inte beställa lite mer gäddhäng, gubbrumpa och rynkiga behag? Och varför inte några statyer på verkliga kvinnor? Namn finns det, det lovar jag! Det bor ju t.o.m. lite fler kvinnor än män i Malmö just nu...