Jag får medge att cykeltävlingen "Skåne Trampar" gör sitt för att sporra mig till cykling. men också att jag saknar själva sättet att trampa fram i trafiken, på gator och genom landskapet. Jag började därför lite smått med att cykla till nästa hållplats, för att sedan ta bussen in till jobbet därifrån. En behaglig tur på ca sex kilometer, som tog ungefär en kvart att klara av i lugnt tempo. Jag behövde inte duscha när jag kom fram och det var ju smidigt.
Men så fick jag för mig att prova hela vägen. Hur svårt kan det vara? Nuvarande cykel var min konfirmationspresent, så jag satsar inte på några vinnande tider eller snygg styling. Hoppas mer på att växlarna ska hålla hela vägen. Det knakar och hackar lite otäckt ibland.
26 kilometer enkel resa började en frisk morgon vid halvsex-snåret. Första sträckan är barnsligt enkel. Jättestor nerförsbacke och fin cykelväg. de första kilometrarna hade jag cyklat förr, så det var inga konstigheter. Men detta Staffanstorp är pest och pina för en cyklist som vill hitta en smidig och säker rutt genom orten. Antingen köra längs med bilvägen i blandtrafik, eller leta sig in bland småkvarter, med höga kantstenar, snirkliga cykelbanor och farthinder i varenda hörn. Suck! I Staffanstorp började jag dessutom att känna mig förföljd. En mopedist var hela tiden strax efter mig. En sådan som saktade ner och aldrig körde om. När jag lämnade Staffanstorp och skulle ut på okända och lite ensliga sträckor, blev jag allt lite skraj. Tråkigt men sant, en flicka måste passa sig i tider som dessa.
Lite längre fram såg jag en annan cyklist. En man med reflexväst. "De som har reflexväst är inte farliga" tänkte jag och cyklade fram till honom. Jag hälsade och berättade att jag trodde att jag var förföljd. Skulle vi kanske kunna slå följe ett tag. Det kunde jag. Så gick det till när Thomas (och jag) fick oväntat sällskap mellan Staffanstorp och Hornbach. Mopedisten körde om oss efter ett tag och mitt sällskap berättade att han brukade komma här på morgnarna.
In i Malmö cyklade jag förbi vattenverket, över ett par överdimensionerade infartsleder och genom Kirseberg. Det var vägar jag aldrig kommit med cykel förr. Jag gillade den här sidan av Malmö. Det var grönt och skönt och gruset var borta från cykelbanan. (Än en gång inte lika välskött i Staffanstorp). och jag vittrade målsnöret. Härligt! Det var ju inte så svårt, och växlarna höll, i alla fall den här gången.
Hemresan på cykel fick vänta till nästa dag. Som sagt, visst är jag tävlingsmänniska, men det finns begränsningar även för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar