Visst kan det kännas trögt ibland. Det där med att få ihop arbete-privatliv, personliga intressen och sådant som är bestämt av någon annan att du ska göra, vara eller känna. Men artikeln om att toppkvinnor lever mer jämställt och värderar fritiden mer och mer känns hoppfull. Det är liksom så det borde vara tycker jag. Både i arbetslivet och hemma.
Jag brinner för det jag sysslar med. Har på något sätt haft ett engagemang för samhällsfrågor sedan barnsben. Av ethos, logos och pathos är det pathos som är min starkaste drivkraft. Kanske inte något som hittills premierats i ledarskaps-sammanhang.
Jag har satsat på arbetet, jobbat sena kvällar, gått den där extra milen. Good enough i all ära, men inte om det kan bli lite bättre.
Är det värt det?
På ett sätt - ja. Jag har inte fastnat, utan hittat möjligheten att utveckla mig. Jag har som man säger: visat framfötterna och för det fått viss cred. Men står den cred jag har fått i proportion till den tid, kraft och själ jag lagt ner? Jag tvekar faktiskt på den frågan.
Samtidigt vill jag inte gå miste om möjligheten till vidareutveckling. Till att vara med och påverka, skapa förändring. Men jag tror det finns ett annat sätt än det "traditionella" och artikeln andas den möjligheten. Jag vill absolut vara med att ändra normen kring ledarskap och tid för privatlivet. Det är inte en vinst bara för topp-kvinnorna och topp-männen som väljer den vägen, det vinner hela samhället på. På alla sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar