"Vid horisonten tonar en märklig samhällsutveckling fram; ett lågutbildat manligt proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen."
Detta är ett citat från en debattartikel i DN, undertecknad av bl.a. Anders Flodström, universitetskansler vid Högskoleverket. Just denna artikel handlar bl.a. om hur fler kvinnor än män börjar söka sig till högre utbildning, samtidigt som de höga posterna i såväl högskolevärlden, som i övriga samhället, domineras av män. Och idag skrev Anna Hellsten i Sydsvenskan om kravet på att som kvinna hela tiden förhålla sig till sin kropp - gärna vacker, men i alla fall nöjd - aldrig likgiltig.
Kvinnor känner kraven att ta hand om både kropp och hjärna. Men vad är belöningen? Bättre lön? Bättre självkänsla, som kanske leder till bättre lön? Ett trevligt utseende sägs underlätta i löneförhandlingar, så vackra utbildade kvinnor borde kanske lyckas, eller?
När jag läser dessa artiklar, undersökningar och forskningsresultat undrar jag varför jag inte protesterar högre? Varför inte fler kvinnor gör det? Och fler män? För detta drabbar ju alla på ett eller annat sätt. Kvinnor, som måste kämpa sig igenom glastak på arbetsmarknaden. Män, som måste förhålla sig till den manliga normen och begränsas i känslolivet, i samvaron med sina barn och i sociala sammanhang. Finns det något vaccin mot samhällsnormen? När går det att förändra och när blir det för lite resultat av alldeles för mycket energiåtgång? Kanske bästa vaccinet är att synliggöra det lilla, men uppenbara. Som i På spåret häromdagen:
Kristian Luuk: - Oj oj oj...det är som ett.. tjatter...ja
Anna Charlotta Gunnarson: - Bara för vi är tjejer! - GUBBE!!!
Kristian Luuk: - Bra där!!!
(ca: 21 min och 20 sekunder in)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar