Thomas Frostberg är inne på något intressant här. I Sydis skriver han om fenomenet att artiklar och reportage om företagande kvinnor ofta bemöts med suckar om att de får ta alldeles för mycket plats.
Det är samma fenomen som att tjejer som pratar lika mycket på lektionerna som killar, uppfattas - av andra och av dem själva - som att de tar mycket mer plats. Den vanliga tidsfördelningen är ungefär 2/3 tid till killarna, 1/3 tid till tjejerna.
Lektioner och lektioner förresten. Ni kan roa er med att göra en liten tidsstudie i era mötesrum på jobbet. För tro inte att föreställningarna om kvinnors "pladdrande" försvinner bara för att man har en vuxen roll i en vuxen värld. Det är Frostbergs iaktagelse ett av många exempel på.
Därför räcker det inte alltid att räkna huvuden i olika sammanhang. Det handlar framförallt om att räkna makt. Vem som har makt över samtalet. Över tiden. Och över det som bestäms.
Visst gör en jämnare representation att man mer kan få representera sig som individ i stället för att representera ett kön, etnisk härkomst eller liknande. En fluga gör som ni vet ingen sommar. Men för att nå hela vägen behöver vi se att viss uppmärksamhet, år 2011 i Sverige, är provocerande beroende på vilket kön man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar