Om regionförstoring och jämställdhet

Tidningen City startade i veckan en artikelserie om pendling. Först ut ställer man frågan om pendlingen är en kvinnofälla. Jag väljer att bortse från den enkla journalistiken med endast ett intervjuexempel som säger att "vi gör det som är mest praktiskt för oss" (med andra ord: vi är absolut inte en del av ett större system eller mönster, det här är helt individuellt, bla bla bla). Jag fokuserar i stället på det forskaren Ana Gil Solá intervjuas om. Hon har studerat pendlingsmönster kopplat till diskussionerna om regionförstoring och hur olika det påverkar män och kvinnor, beroende på våra olika förutsättningar kopplat till dagens könsroller.
intressant tycker såklart jag som tänker mycket på både jämställdhet och stadsplanering. För vem är regionförstoringen till för och vilka blir konsekvenserna ur ett jämställdhetsperspektiv?

Det verkar alltid vara lättare att hävda stora satsningar på tillgänglighet med ett regionalt/nationellt perspektiv? Motorvägar, citytunnlar, höghastighetståg och Öresundsmetro - är det inte lite, lite viktigare än spårväg och cykelsatsningar för lokal tillgänglighet? Och om vi ska satsa på spårväg - är det inte då för att det är en viktig länk i det regionala resandet? Dagens inside tips: Jo, du måste hävda regional nytta, annars har du inte tillräckligt med argument, så går snacket i maktens kommunala korridorer och så ser den rådande normen för planeringen ut. (Undra om det hänger ihop med vilka som har bestämt vad som är viktigt i planeringen - vems erfarenheter och vardag som fått vara normbildande så att säga?)

På Tillväxtverkes hemsida kan man t.ex. läsa följande om ett projekt inom IBU Öresund: "Regionförstoring och en stor kritisk massa av arbetskraft och kompetens är en viktig faktor i konkurrensen med andra regioner. En integrerad arbets- och bostadsmarknad i Öresundsregionen är en utvecklingspotential. Totalt har Öresundsregionen en befolkning på cirka 3,6 miljoner invånare. Men en ökad integration kräver goda kommunikationer och hög tillgänglighet."

Nog för att alla argument kan vara både bra och betydelsefulla att lyfta upp. Jag säger inte att det här med ökad tillgänglighet till en större arbetsmarknadsregion är dåligt på alla sätt. Frågan är bara vilken vikt de olika perspektiven får sinsemellan. Och vad som sker om vi samtidigt tar på oss genusglasögonen?

Kanske skulle vi då se att kvinnor och män fortfarande befinner sig på helt olika arbetsmarknader med idag helt olika "behov" av regionförstoring. Att en ökad pendling i vissa arbetskategorier, cementerar könsmönstret när det gäller ansvaret för hem- och hushållsarbetet. Att vi lägger ner mer pengar på mäns resvanor än kvinnors.

Så ser det ut idag i alla fall - och även om vi önskar något annat för framtiden, får vi inte negligera nuläget. Vi behöver problematisera och utmana vår planeringsnorm, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Det är väl det jag försöker göra här, även om jag inte är helt färdigtänkt.

En sak är jag dock fullständigt övertygad om - att både samhället i stort och den fiskdamm som är Sveriges trafik- och stadsplanerar-skrå och som jag själv är en del av, skulle må riktigt, riktigt bra av en vitamininjektion av fler genusvetare, etnologer och kulturgeografer i styrgrupper, arbetsgrupper och i arbetet med strategiska planeringsfrågor för framtidens hållbara samhälle. Ana Gil Solás forskning är ett exempel på detta.