Att välja väg

- Lämna spårvägsprojektet, precis när det börjar röra på sig. Är du tokig?!!?

Ja, det kan man kanske tycka. Det var ju något av ett vägval. Är jag en toka, som valde bort att jobba med spårvägen? Vad är storyn bakom det valet?

....This is the story of a girl from the deep northern woods. From a working class home and a life lined with struggle, courage and inconvenience. And how it turned in to a success story of the century. This is the story  that will...

Ok, vi hoppar över den raspiga, mörka biotrailer-rösten, även om det hade varit lite roligt att få en episk trilogi om sitt liv. Då ska ju livet gärna beskrivas lite kärvt. Men vi fortsätter lite mer som vanligt i stället:

Redan som tolvåring skrev jag i en "mina vänner"-bok att jag ville jobba med miljö och att få människor att köra mindre bil. Då skulle det dröja ungefär 12 år till innan jag stötte på ordet och arbetssättet mobility management och kunde kvittera ut månadslön för att jobba med trafikmiljöfrågor. Det började jag med i Kalmar och jag fortsatte i Malmö. Och så en dag var tjänsten som kollektivtrafiksamordnare ledig och jag ramlade rakt in i kommunstyrelsens beställda utredning om framtidens kollektivtrafik.

Där passade jag, om jag får säga det själv. Att jobba med övergripande strategiska frågor, leta efter svaren och att samordna arbetet. Att se till att flera aspekter kom med - jämställdhet till exempel. Att lägga en bra grund.

Arbetet kom också att utmana synen på projektledarrollen. Att inte vara den mest tekniskt kunnige, utan vars styrka handlar om att driva processen, ställa rätt frågor och engagera. I sig otroligt utvecklande och intressant att jobba med. Men...



Det dyker upp när man minst anar det. Det där ordet men. Som den lilla pippin i ett gökur, som envisas med att kika fram och hoa med jämna mellanrum. Och när man börjar lyssna efter den, då ljuder den allt starkare. Så var det för mig.

Att vara med och förändra innehållet för en projektledarroll kan man göra i sitt projekt, men det kan krävas mer för att få en större och mer bestående förändring för det man tror på. Jag vill lite mer.

Och även om projektledarskap är just ledarskap, så är man förvisad till projektets ramar. Det må vara hänt att det är ett ganska prestigefyllt och framtidsinriktat projekt, men om man som jag har fått upp ögonen för ledarskap och förändringsarbete, så kan även den kostymen bli för trång.

Jag tycker fortfarande att trafikmiljöfrågor är bland det intressantaste som finns att jobba med, men det behöver inte vara just kollektivtrafik. Jag är ingen expert idag och jag strävar inte heller efter att bli det.

Jag gillar frihet i mitt arbete, att kunna ta eget ansvar och jag har skinn på näsan, men det kan också få en att hamna i kläm ibland. Förra året var lite som att stå i en hissdörr, som öppnar och stänger sig fast man står i vägen. Till slut gör det lite väl ont och man flyttar på sig, även om det innebär att hissen åker utan dig... 

Men det finns ju fler hissar i huset. =) Nu har jag en ny utsikt utanför fönstret. Ny, men ändå välbekant. Nu handlar det om ledarskap i skarpt läge. Om chefsansvar för elva medarbetare. Nu är ansvaret mitt att stötta deras drivkrafter och potential. Att ha blicken lyft för att kunna hålla kursen.

Valde jag rätt i det här vägvalet? Det kan ju vara svårt att säga, eftersom man aldrig riktigt får veta hur det skulle ha blivit. Men jag tror att olika vägar faktiskt kan leda till samma mål ibland. Fast de olika vägarna kan ge olika erfarenheter. Och jag är, just nu i alla fall, precis på den plats jag vill vara på för att få de erfarenheter jag känner att jag behöver.

Och har jag riktigt riktigt tur, så kanske jag trots det blir inbjuden till premiärturen av Malmös nya spårväg. Jag var ju ändå där då. Ni vet. När det började röra på sig.