Först säger ni rakt ut att ni bara har småpojkar som målgrupp. Och ni tar fram den ena action-kollektionen efter den andra. Sen upptäcker ni att det kanske kan vara bra att sälja även till tjejerna, men då efter helt andra "ideal". Ni målar in både killar och tjejers kreativitet och handlingsfrihet i ett litet litet hörn av en skrubb, med sedan länge utgånget bäst-före-datum!
Jag blir så trött. Och nej och åter nej. Det handlar inte om att vi ska "tvinga" flickorna att bli pojkar eller tvärtom. Eller att tjejer inte får gilla att leka med rosa glass-kiosker, eller killar med piratskepp. Men det måste vara OK även tvärtom. Men så riktat som det är idag, går det en knivskarp linje mellan vad flickorna och pojkarna förväntas leka med. Killarna vet det och tjejerna vet det. Att bryta mot det tillrättalagda går, men tusan i mig om det är särskilt lätt. Vi ger våra barn 2 möjligheter i stället för hundra. Hur schysst är det?
Det fanns ju faktiskt en tid när LEGO var just lego, dvs plastbitar i olika färger och olika antal pluppar, som vi kunde bygga nästan vad som helst av. Idag ett rymdskepp, i morgon ett zoo. Som vände sig till små och stora barn. Punkt.
Mina bröder hade en stor blå plastback fullproppad med lego. Ibland fick jag vara med och bygga med dem (bröderna är 10 och 11 år äldre än jag, så det var väl inte varje dag de ville ha med mig, men ibland så...). Det var hur kul som helst. När sen brorsorna gick vidare till moppe och hårdrock, fick jag och syrran ärva backen med lego. Vi kompletterade senare med vårt älskade FABULAND. Den förlorade länken mellan Duplo och Lego, med djurfigurer i en sagovärld. Vad jag kommer ihåg vände sig också Fabuland till barn. Typ alla barn.
Små väggar, kvastar, stolar och kaffekannor gav en annan dimension i leken. Visst, det styrde lite mer än gula och röda klossar, men inte så att det tog överhanden. En av mina stoltaste skapelser var huset med kolkällare, där jag gömde motstånds-män och -kvinnor. Eller när jag byggde upp "Varuhuset". Öhmans, ni vet. Med Richard i charken och Bengt på lagret. Härliga tider!
Men nu? Vilken väg väljer vi? Och vem väljer egentligen? Tillverkaren skyller på efterfrågan hos konsumenten, föräldrar på att barnen ju vill välja just det som tillverkaren tillverkar och barnen skyller på...ja vem? Hur? Och är det så farligt egentligen? Är det inte bara att rycka på axlarna?
Det beror väl på hur vi vill rusta barnen för livet. Jag tycker att det passar att sno lite citat från tidigare nämnda DN-artikel. Det är Niclas Järvklo, idéhistoriker och mansforskare på Stockholms universitet, som får stå för dagens slut-reflektion:
Niclas Järvklo vill också understryka det sorgliga i att ett diskriminerande Lego för flickor ytterligare förstärker bilden av att det övriga sortimentet är för pojkar, och att de egenskaper man spelar på i kill-koncepten är minst lika begränsande som Lego Friends. Pojkar ska ägna sig åt att lösa problem och spela ut konflikter, flickor ska spegla sig och vårda.
– Lego låser in flickor och pojkar i var sin värld. Det är tydligen inte ens meningen att de ska leka med varandra längre.
Tur jag har kvar bitarna från den blå platsbacken...
Små väggar, kvastar, stolar och kaffekannor gav en annan dimension i leken. Visst, det styrde lite mer än gula och röda klossar, men inte så att det tog överhanden. En av mina stoltaste skapelser var huset med kolkällare, där jag gömde motstånds-män och -kvinnor. Eller när jag byggde upp "Varuhuset". Öhmans, ni vet. Med Richard i charken och Bengt på lagret. Härliga tider!
Men nu? Vilken väg väljer vi? Och vem väljer egentligen? Tillverkaren skyller på efterfrågan hos konsumenten, föräldrar på att barnen ju vill välja just det som tillverkaren tillverkar och barnen skyller på...ja vem? Hur? Och är det så farligt egentligen? Är det inte bara att rycka på axlarna?
Det beror väl på hur vi vill rusta barnen för livet. Jag tycker att det passar att sno lite citat från tidigare nämnda DN-artikel. Det är Niclas Järvklo, idéhistoriker och mansforskare på Stockholms universitet, som får stå för dagens slut-reflektion:
Niclas Järvklo vill också understryka det sorgliga i att ett diskriminerande Lego för flickor ytterligare förstärker bilden av att det övriga sortimentet är för pojkar, och att de egenskaper man spelar på i kill-koncepten är minst lika begränsande som Lego Friends. Pojkar ska ägna sig åt att lösa problem och spela ut konflikter, flickor ska spegla sig och vårda.
– Lego låser in flickor och pojkar i var sin värld. Det är tydligen inte ens meningen att de ska leka med varandra längre.
Tur jag har kvar bitarna från den blå platsbacken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar